Från Turkey till Türkiye
President Recep Tayyip Erdoğan vill att omvärlden talar om Türkiye i stället för att använda engelskans Turkey. Motiven bakom namnbytet handlar minst lika mycket om politik som om språk.
Har Turkiets nya stavningsändring något att göra med en strävan om att vara mer autentiskt turkisk? Eller finns det fler dimensioner?
I juni 2022 gick FN med på att ändra stavningen på det land som i den engelskspråkiga världen gått under namnet Turkey till Türkiye, efter en förfrågan från den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdoğans regering. I januari 2023 gick också USA:s utrikesdepartement med på att anta den önskade förändringen i sin skriftliga kommunikation.
Ett antal nyhetsbyråer har rapporterat att Turkiet har bytt namn, men det är inte helt sant – turkar har kallat sitt land Türkiye sedan 1923 då Turkiet blev arvtagarstat till Osmanska riket. Så namnbytet nu påminner inte om när Rhodesia blev Zimbabwe 1980. Snarare är det som om Tyskland skulle vilja att den engelskspråkiga världen kallade nationen Deutschland, inte Germany – eftersom det är så de själva kallar sitt land.
Men Erdoğans önskemål och FN:s beslut att följa det, väcker en del frågor om varför länder väljer att byta namn.
Precis som Julie Tetel Andresen och jag förklarar i vår bok Languages in the world – how history, culture, and politics shape language har svaret nästan alltid att göra med politik och makt. Det kan vara influerat av inrikespolitik, vilket är troligt i fallet med Türkiye, eller så kan det stå för en förändring i regionala eller globala maktrelationer. Fallet Burma, som 1989 självsvåldigt antog namnet Myanmar officiellt, illustrerar båda dessa förklaringsmodeller.
Från 1824 till 1948 styrdes Burma av Storbritannien, som upprättade kolonier i landets inre för att kontrollera produktionen av timmer, olja och mineraler. Senare bosättningar längs den bördiga kustlinjen i Irrawaddydeltat kontrollerade den ännu mer lönsamma produktionen av ris.
I alla brittiska kolonier favoriserade administratörerna vissa inhemska etniska grupper. De som var villiga att lära sig engelska och konvertera till kristendomen gynnades. I det brittiska koloniala Burma var det karener – en stor etnisk minoritetsgrupp vars medlemmar talar ett antal besläktade språk som pwo och karen – som fick denna ställning.
Under århundradet av brittiskt styre odlade karenerna en känsla av nationell identitet som blev så stark att de så småningom tog ställning för bildandet av en självständig stat, vilket till synes stöddes av britterna. Klyftan mellan karenerna och burmanerna – den etniska majoritetsgruppen – blev så stark att när japanerna under andra världskriget ockuperade brittiska Burma 1942, ställde sig karenerna på britternas sida, medan burmanerna stod på japanernas sida. Saker och ting förvärrades bara när britterna plötsligt drog sig ur Burma 1948 och lämnade ett maktvakuum som burmanerna snabbt fyllde.
1989 inrättade militärdiktaturen en språkkommission för att ersätta eller ändra de stavningar som britterna gett burmesiska städer. Språkkommissionen bytte namn på huvudstaden: från Rangoon till Yangon. Som en överraskning för världen blev Burma samtidigt Myanmar.
I det burmesiska språket är skillnader i register – eller specifika stilnivåer i språket som används för särskilda ändamål – vanliga. På vardagligt talad burmesiska är landet känt som Bama. Det var utifrån detta som britterna skapade Burma. I den formella, mer skriftliga och litterära stilen är landet känt som Myanmar.
Skiftet från Burma till Myanmar representerade å ena sidan ett postkolonialt maktdrag avsett att signalera avstånd från det brittiska Burma och dess koloniala arv. Å andra sidan låg namnbytet i linje med den inhemska etnicitetspolitiken. Bama föredras bland icke-eliten, där många etniska och språkliga minoritetsgrupper som inte har tillgång till det formella registret ingår. Den burmanska eliten tenderar dock att använda namnet Myanmar.
Kalkonens omstridda härkomst
Ordet turk är bildat till fornturkiskans türük, ’varelse, människa’. När kalkonen dök upp i den engelskspråkiga världen på 1500-talet kopplades den till Osmanska riket – och kallades turkey. I både svenskan och turkiskan spåras fågelns rötter i stället till Indien. Kalkon går tillbaka på nederländskans kalkoensch haan, ’tupp från Calicut’. Och turkiskans ord för kalkon, hindi, betyder helt enkelt ’indisk’. En liknande bakgrund har franskans dinde, som är bildat till d’Inde, ’från Indien’. Förklaringen är att det var spanska kolonisatörer – som trodde sig ha varit i Indien men i själva verket hade varit i Mexiko – som förde med sig kalkonen till Europa.
Turkiets namnbyte hos FN – från engelska till det egna språket – är inte unikt. Cabo Verde (Kap Verde), Eswatini (Swaziland) och Côte d’Ivoire (Elfenbenskusten) är andra länder som gjort liknande val.
Namnbytet visade att det var den burmanska eliten som innehade makt- och auktoritetspositionerna i landet som bestämde. De var mer benägna att använda den formella litterära stilen i språket.
Alla namnbyten är inte lika komplicerade. I hundratals år var dagens Thailand känt som Siam. Detta namn har troligen kinesiskt ursprung och började användas av portugisiska kolonisatörer på 1500-talet.
Språkvetare kallar ord som Siam för exonymer – namn som används av utomstående utan någon speciell koppling till den grupp av människor eller den plats som namnges. När Thailand utropades till konstitutionell monarki 1939 begärde man helt enkelt att exonymen skulle korrigeras och att världen skulle hänvisa till landet med en variant av den lokala benämningen Thailand.
Exonymkorrigeringar har varit vanliga i det postkoloniala Afrika. Förändringen från Zaire, en portugisisk variant av ett bantuord, till Demokratiska republiken Kongo, och förändringen från Rhodesia – uppkallad efter Cecil Rhodes, en brittisk kolonisatör – till Zimbabwe, är bara två exempel.
Det är oklart vad som motiverade Erdoğans begäran. Regeringen hävdar att Türkiye förhindrar förväxling med fågeln turkey, ’kalkon’, bland engelsktalande. Men underligt nog har landet Turkiet en koppling till fågeln. På 1500-talet noterade engelsktalande likheter mellan kalkoner, som aztekerna hade domesticerat, och pärlhöns, en fågel som importerades från Afrika till Europa via Turkiet.
Men vissa bedömare spekulerar i att ett ord av turkiskt ursprung passar Erdoğans nationalistiska varumärke sömlöst och kan tänkas avleda uppmärksamheten från en svag ekonomi och politisk turbulens.
Det återstår också att se i vilken utsträckning utländska politiker kommer att följa namnbytet, även om det är sanktionerat av FN. Troligen kommer en och annan att glömma sig, som Sveriges statsminister Ulf Kristersson. Under en presskonferens vid ett besök i Ankara i november 2022 använde han först den gamla beteckningen Turkey, även om han ett kort ögonblick och en snegling på president Erdoğan senare korrigerade sig till Türkiye.
Phillip M. Carter är docent i lingvistik vid Florida international university, USA.
Artikeln är tidigare publicerad i The Conversation.
Översättning: Mats Almegård
