Från och med DU – och tillbaka igen

Egentligen är det med 1960-talets svenska du-reform som med surdegen: den är en återgång till det ursprungliga. I begynnelsen var du och inget annat. De tidigaste beläggen för ett ni härrör från 300-talet och romarriket, där den som var först med att inte vara du var kejsaren. För härskaren var inte latinets tu nog, här behövdes ett vos. Också om sig själv lär kejsaren ha bytt ut jag-formen ego till vi-formen nos. Så bygger man troner av språk – eller sätter ord på att ledaren representerar folket.

Tilltalsskick sprider sig som annat mode från centrum till periferi, och i språkets förändringar framträder spåren av folkrörelser, maktförhållanden och sociala förändringar. Den historiska kartan visar ett Europa där tilltalstrender brytt sig pytt om språkgränserna.

Någon romarrikets ni-trend kan man ändå inte tala om, fast det hände att också andra potentater tog efter. I fornfranskan och italienskan dröjer det ännu tusen år innan niandet slår igenom på allvar. Under trubadurernas tid på 1100- och 1200-talen duar och niar man om vart annat. Det är först på 1300-talet som det asymmetriska tilltalsbruket etablerar sig. Så småningom sprider det sig över hela Europa: föräldrar duar sina barn, barnen niar föräldrarna, herrskap duar tjänstefolk och tjänstefolk niar sina arbetsgivare.

När Boccaccio skriver Decamerone i mitten av 1300-talet låter han sin prosas aktörer både dua och nia: i borgarfamiljen säger mannen du till sin hustru och hon svarar med att nia, men när Boccaccio skildrar en uppvaktning är det den angelägna friaren som niar medan den åtrådda duar. Att dua är att ta sig makt. Att nia är att erkänna makt.

Det tidiga svenska ståndssamhället hade sitt I. Ur hören I och saden I erhölls ni som en språklig legering av det första ordets avlutade n och det följande I:et – höre nI. Och till det fogas efter hand rangrullornas flora av titlar.

Riktigt yvigt växer sig niandet i svenska riket med 1700-talets vurm för det franska – var man bildad så var man vous och ni med varandra. Men så hände på 1800-talet det som gjorde hövlig konversation så krånglig på just svenska: ni gick från att uttrycka respekt till motsatsen och användes bara uppifrån ner – herrskapet niade tjänstefolket, som i sin tur titulerade herrskapet.

Och i samma veva drabbades svenskan av ”titelsjukan”. Det var professorn och professorskan, direktören och direktörskan, tant och farbror. Att variera med det nedlåtande ni kom inte på fråga, så det kunde bli rena tungvrickningen: Kan överste Persson tänka sig att då överste Persson ringde på dörrklockan så höll jag i min hand boken överste Persson lånat mig. Ur tvekan om vem som var vad, och vad som var rätt i vilket sammanhang, uppkom de omskrivningar som finns kvar än i dag: Var det bra så? Vad får det lov att vara? Hur var namnet?

I utländska gästers öron lät de här språkliga girarna och titelupprepningarna lustiga. Hundra år före du-reformen gjordes därför flera försök att förenkla tilltalet genom en uppgradering av ni. Upprop publicerades, Ni-föreningar grundades. Men förgäves. Reda i oredan blev det inte förrän 1960-talet då du tog över – och man var tillbaka ungefär där allt började.

Riktigt så ser inte utvecklingen ut i andra delar av Europa. Likheter finns, men också påtagliga olikheter. Allt från uppsättningen av pronomen till seder och kultur varierar, och ger både resenärer och översättare mycket att bita i. Tar man Finlandsfärjan till svenskans östra språkområde har inte ens ni samma innebörd. Till skillnad från i Sverige har ni aldrig haft en nedlåtande klang bland finlandssvenskarna, som därför inte heller behövt titulera varandra lika frenetiskt.

I Finland klarar man sig numera långt med att veta vem som är statsöverhuvud. Denna tilltalar man fru president eller herr president. Alla andra kan man lugnt dua, både på finska och på svenska. Nia går också bra, och på finska har tilltal som rouva, ’frun’, neiti, ’fröken’, och herra, ’herrn’, varit allmän hövlighet ända in på 2000-talet. Niandet nådde Finland så sent som på 1700-talet och kom liksom 1960-talets du-reform västerifrån. Men så grundlig som i Sverige var reformen aldrig. Folkpensionsanstalten (Finlands motsvarighet till Försäkringskassan) frångick niandet i blanketter och dokument så sent som 2014. Det oförskämda tilltaget JO-anmäldes av en upprörd finländare, som ansåg att det krävs en ömsesidig överenskommelse om man ska sluta nia och börja dua. Den motiveringen köpte dock inte Finlands JO.

Det finns också exempel från Finlands krigsår på hur det vedertagna viker undan i skarpt läge. Regeln var att frun i huset sa du till pigan, och pigan ni eller frun till frun. Men i finsk litteratur som skildrar krigstiden förekommer det att frun och pigan är du med varandra – kriget är ett undantagstillstånd som upphäver det invanda och raserar sociala skrankor.

Söder om finska viken tar finskans broderspråk estniskan vid, med ett tilltalsskick som präglats av tyskan och ryskan. Med te, ’ni’, och ärra, ’herrn’, har främlingen och den som står högre i rang tilltalats. Under åren av sovjetisk ockupation kallade man varandra seltsimees, ’kamrat’, och kamraten respekterade man med ett ni. En egenhet hos estniskan, som är gemensam med bland annat tjeckiskan, är bruket av ni tillsammans med förnamn: Andrus, kas te saaksite mulle ühe raamatu tuua?, ’Andrus, kan ni ge mig en bok?’

Det är först efter det att Estland åter blev självständigt, 1991, som duandet började vinna mark. Men de betydande landvinningarna låter vänta på sig. Överlag duar man fortfarande familj och nära vänner och niar tjänstemän och främlingar. För bara några år sedan debatterades niande och duande i tidningsspalterna. Ni-sidan tyckte att man skulle hålla fast vid niandet för att det är en del av den estniska kulturen. Du-sidan kontrade med att peka på Sverige och hävda att duandet gjort svenskarna vänligare. Det är en tilltalande teori!

Där esten niar sin like med förnamn, gör tjecken det uppifrån och ner. Läraren niar eleven med förnamn, eleven niar sin lärare med efternamn. Vill läraren eller förmannen lägga till lite tillgivenhet hörs förnamnet i diminutiv smekform – Jana blir Janičo.

Det tjeckiska språkets tilltal har rötterna djupt i en mellaneuropeisk tradition av titlar och niande. Det formella tilltalet är omständligt och ordrikt, och känns otidsenligt när det översätts rakt av till svenska: Fru docent, jag ber er, skulle ni kunna skriva en rekommendation till mig? För att dua ska man stå varandra mycket nära. Alltså är grundregeln att man niar.

För ömsint tilltal av älsklingen bjuder tjeckiskan dessutom på en uppsjö av alternativ: miláčku, drahoušku, zlato, zlatíčko. ’Kissekatt’ går det också bra att kalla sin käraste, och varianterna på kočka, ’katt’, är hur många som helst: kočičko, kočulko, kočinko, koči, kočičinko, kočko. Är man inte kattvän fungerar beruško, ’nyckelpiga’, bra. Generositeten och kreativiten är stor när det gäller emotionella tilltal, så den förälskade kan ganska riskfritt botanisera vidare bland djur- och blomnamn. Gäss, höns, kor, åsnor och flodhästar är dock öronmärkta för förolämpningar.

Också i Polen är niandet så allmänt att goda vänner kan fortsätta nia varandra hela livet. Barn och nära släktingar duas, den yngre generationen säger du till varandra i större utsträckning än äldre. Även situationen spelar roll: i officiella sammanhang övergår två som annars duar varandra till niande. Tilltalsbruket speglar en historia där adeln som mest utgjorde en tiondel av befolkningen och dominerade det polska samhället mer och längre än på många andra håll. Landet har haft sin tytulomania, ’titelmani’, där de många kyrkliga titlarna haft en särskild ställning. Under kommunisttiden var man ’kamrater’ – obywatel och obywatelka. Men efter järnridåns fall och den stora politiska omvälvningen 1989, granskas och uppdateras allt från umgängesvanor till språkbruk. I branscher där många unga jobbar duar man varandra. På tv duar nyhetsankaret utrikeskorrespondenten, och i dokusåpor och tv-shower är alla du med varandra. Men inte ute i samhället. Du säger man till varandra först efter att man kommit överens om det.

En snabb företagsanalys kan ge ledtrådar till vad som gäller också i det tyska språkområdet. Rör det sig om yngre företag i it-branschen kan Sie, ’ni’, rent av uppfattas negativt. Unga duar, äldre niar. Eller – fullt så enkelt är det inte. Den tyska tilltalskulturen har kvar sitt niande och sina titlar, i vissa sammanhang och medier. På tv säger man Sie, utom i matlagningsprogrammen där alla säger Du. I brevet är kollegan Sie, men på sociala medier är samma person Du. På golfbanan är man Du med varandra – men bara för en runda, ett så kallat Tages-Du, ’dags-du’.

Att få ekvationerna av Herr, Frau och Fräulein, för- och efternamn, yrkesbenämningar och titlar rätt i alla sammanhang är inte lätt ens för den som har tyska som modersmål – språkbruket befinner sig i förändring, och det tyska språket har dessutom flera hemländer. Men man behöver inte vara ängslig för att göra bort sig. Tysklands Institut für Gesprächsforschung – ’samtalsforskningsinstitutet’ – ger en rekommendation som fungerar också för andra språk: är man osäker på vad som gäller, kan man alltid kompensera med trevlighet!

Ungerskans historiska utveckling följer samma mönster som på annat håll. I begynnelsen fanns bara du. Först i och med medeltidens feodalsamhälle sökte språket tilltalsord för klasskillnaderna. Ur kegyelmed, som ordagrant betyder ’din nåd’, uppstod förkortningen kend som, fast det var ett sätt att nia, hade kvar ändelsen -d för första person singularis. Under slutet av 1500-talet dyker också maga upp som ett sätt att nia, men inte som ett uttryck för högaktning utan som ett ord för en person i högre ställning att använda till någon som är lägre i rang.

Att ha flera ord för ni, där det ena fungerade uppifrån ner och det andra nerifrån upp, blev bökigt, tyckte ungerska språkförnyare. I början av 1800-talet konstruerade de därför det neutrala ön från pronomenet ö (tredje person singular). Sitt verkliga genomslag fick ön när det ungerska samhällets store reformator greve István Széchenyi anammade ordet. I dag är ön och pluralformen önök allmänna, men också maga är ännu i bruk.

Svårigheten ligger i att veta vem man får dua och vem som bör nias. I Frigyes Karinthys minidrama Tegezés (ungefär ’att dua’) möts två herrar på ett kafé. De har träffats tidigare, men den gången var ingen av dem nykter. Och nu minns ingen av dem om de övergått till att dua varandra eller inte. Författaren driver hejdlöst med bådas krumbukter och försök att slugt vänta in vad den andre ska säga. Pjäsen är 80 år gammal, men för ungrarna är igenkänningsfaktorn fortfarande hög. Ungerskans tilltalsalternativ är många, och de förändringar som skett de senaste decennierna har inte gjort valet lättare för den rådville.

Navet i de europeiska tilltalsbrukens framväxt har det franska språket varit. På 1100-talet fanns en överklass av normander i Storbritannien, 1600-talets Ryssland hade sin franska aristokrati och på 1700-talet blåser franska influenser också över våra nordliga breddgrader. I Frankrike rådde ett hierarkiskt duande och niande fram till franska revolutionen 1789. Adeln gillade att nia. Alltså valde revolutionärerna i jämlikhetens namn tu, och vous åkte ut i kylan – för att smyga sig in igen efter bara några år. Duande och niande har sedan dess turats om att hålla ledningen i det franska språket. Vid studentrevolten 1968 nådde duandet sin kulmen, men avtog än en gång när den mattats.

I de latinska språken dominerar duandet överlag inte alls som i svenskan. I modern franska niar man vid ett första möte, och trevar sig sedan fram till ett tillfälle då man kan börja dua. Tilltalet ska vara symmetriskt – antingen niar båda eller så duar de. Att bli duad av den man niar eller tvärtom kan upplevas som pinsamt. Likaså att återgå till att nia efter att man duat varandra.

Italienska 25–30-åringar kan man dua utan att tveka. Men deras mödrar ska man vara försiktigare med; det är säkrast att nia. Däremot kan det hända att en äldre spanjorska säger ifrån på skarpen om hon blir niad av en yngre – ni får henne att känna sig gammal! I Spanien duar man på bredare front än i Italien och Frankrike.

Du är förbehållet nära eller jämbördiga relationer på franska. Samma gäller i ännu högre grad i det ryska språket. När Vladimir Putin höll presskonferens och duade den nya ryska medborgaren Gérard Depardieu, var det därför en stark markering. Valet av tilltal ger den ryska artigheten nivåer och nyanser.

Ryskans tilltalsskick är det mest säregna av de europeiska, vid sidan av portugisiskans sällsynt många tilltalasvarianter. Äldre ryssar duar barn. Överordnade kan dua underordnade, och beroende på tonfallet antingen höja eller trycka ner. I finare skolor övergår lärarna till att nia de äldre eleverna. I en kärleksrelation kan man växla mellan att nia och dua, medan förhållandet fördjupas. Skiljer man sig övergår man allmänt till att nia exet.

Till detta kommer bruket att ofta nämna varandra vid namn. Är man du med Vladimir får man gärna använda olika varianter av förnamnet – Vova, Volodja eller Vovotška. När man niar använder man däremot förnamnet och faderns namn – Vladimir Ivanovitj, Tatjana Sergejevna. Fadersnamnet har drag av hederstitel, och den västerlänning som inte vill bli betraktad som ohövlig i Ryssland kan få rådet lära sig denna sed. Men sedan 1980-talets perestrojka befinner sig det ryska språkets tilltalsnormer och tilltalsformer i förändring. Duandet har inte ökat. Fadersnamnen utelämnas på många arbetsplatser. Orden gospodin, ’herrn’, och gospoza, ’frun’, har återvänt. Och tovaritj, ’kamrat’, är det bara militärer och kommunister som kallar varandra.

Enklast av alla kan engelskan tyckas vara med sitt you för både ’ni’ och ’du’. Men i sitt hemland bär vår tids lingua franca imperiets historia i tilltalsskicket. Hierarkierna har vittrat men inte försvunnit, och ju finare kretsar man rör sig i desto större nytta har man av att kunna språkets koder. I universitetsvärlden tilltalar professorn sina studenter med förnamn, och de svarar med Sir, och med professorns titel och efternamn. Tilltal handlar också om annat än status, och tar man med sig några vänskapliga ord till puben – dude, mate, dear – kan kvällen bli ännu trevligare. Och just för att engelskan är ett världsspråk, som brukas också av många med annat modersmål och tilltalsbruk innanför västen, är det bra att kunna uttrycka formell hövlighet med mer än ett you.

När Olovsskolan i Stockholm på 1930-talet lät eleverna börja säga du till lärarna, upprördes hela landets lärarkår. Läroverkslärarnas riksförbunds sekreterare, läroverksadjunkten Vettervik, ansåg det ligga bortom all pedagogik. Men han tyckte att det var ett utmärkt uppslag för Södra teaterns revy!

Fyrtio år senare duar alla svenskar varandra, inte för att någon ovanifrån bestämt så, utan för att folket gick in för ett tilltal som speglade folkhemmets jämlikhetsideal. När jämlikheten utmanas står du frankt där som en påminnelse: här är vi alla lika mycket värda. Det verkar nämligen som om niandet vinner mark igen, i samma mån som samhällsklyftorna ökar. Fenomenet har fått ett namn: ”det nya niandet”, och är i svenskan till skillnad från tidigare ett respektfullt niande.

Det återstår att se hur nya medier påverkar tilltalsskicken på sikt. Också i de språk där niandet är allmänt förekommer det inte på sociala medier, som Facebook och Twitter. På världens virtuella torg är alla du med varandra.

Wivan Nygård-Fagerudd är kulturjournalist.

Källa: Johanna Isosävi och Hanna Lappalainen (red): Saako sinutella vai täytyykö teititellä? Tutkimuksia eurooppalaisten kielten puhuttelukäytännöistä (’Får man dua eller bör man nia? Studier av tilltalsbruk i europeiska språk’), SKS 2015.