Farväl Svensson!

Sakta men säkert minskar skaran av Andersson, Johansson, Karlsson och Nilsson, våra allra vanligaste efternamn. För allt fler känns folkhemmets namn inpyrda och unkna, de skaver. Nu vill vi heta Gryningsdotter, Gyllenhorn, Brownström, Clintståhl, Tvetomte eller Soldagg.

Kreativiteten är överväldigande – de senaste tio åren har nära 15 000 nya efternamn skapats!

Adligt, romantiskt eller sagoinspirerat är en stark trend. Tufft eller coolt är en annan. Alla ska de signalera att bärarna skiljer sig från mängden. Ett unikt namn är ett statement.

Ännu vanligare är att ta ett som tidigare burits i släkten. Men helt nya namn skapas också av kärlek till någon närstående. Så gjorde Gert Bondesson i Malmö.

– Jag kollade på Patentverkets tips om hur man kan bilda nya namn. Det som störde mig var att ändelserna inte hade någon koppling till mig! Jag ville ha något som berör, som har en mening, säger han.

Gert började fundera sedan hans dotter Nathalie 2009 bytt efternamn till Gertsdotter, vilket hon tidigare burit som mellannamn. Gert ville ha ett namn som påminner honom om vem han är.

– Om det är något jag är, så är det Nathalies pappa. Det är jag stolt över. Jag funderade på om man skulle kunna heta Nathaliespappa. Mamma och kompisar tyckte att det var roligt men lite knäppt. Men Nathalie gillade det.

Gert skickade in en ansökan till Patent- och registreringsverket, PRV, där den togs upp till informell diskussion i fikarummet. Alla tyckte att det var roligt och ovanligt men ingen hade något att invända, så Gerts ansökan godkändes. Liksom alla andra nya namn kungjordes det på Bolagsverkets hemsida, där vem som helst kan protestera inom en månad.

En protest kom också in, men Gert genmälde vältaligt:

”Om det nu vore möjligt att fråga varje enskild svensk medborgare, eller rent av varje nordisk medborgare, skulle säkerligen en handfull människor ställa sig negativa till efternamnet Nathaliespappa. På samma vis förhåller det sig säkert med allmänhetens åsikter om varje efternamn, eller efternamns bildning och efterled.”

Argumentet att efterledet -pappa inte är etablerat smulade han också sönder. Om efterled redan ska vara etablerade för att godkännas skulle PRV:s hela namnverksamhet falla!

Protesten drogs tillbaka och Nathaliespappa godkändes som Gerts nya efternamn. Därmed bär far och dotter varandras namn korsvis, vilket är unikt. Han är också ensam om ändelsen -pappa. Eller som han skriver i sin överklagan:

”Ytterst handlar ju varje individs val av namn om dess önskan och strävan att kunna identifiera sig med sitt upplevda sanna jag.”

Vår längtan efter att skilja oss från mängden har länge varit stark och den växer stadigt till nya rekordnivåer.

I fjol ansökte 7 934 personer om att få byta namn. Ungefär tre fjärdedelar gällde efternamn. Och de allra flesta ansökningar godkänns numera.

De senaste tio åren har över 55 000 personer – lika många som hela Örnsköldsviks kommun – bytt efternamn. Tre av fyra har hämtats ur släktens annaler, resten är nybildade.

Den som vill stava om ett namn, byta förnamn, ta mammas flicknamn eller ta partnerns efternamn vid giftermål behöver bara anmäla det till Skatteverket. Alla andra namnbyten görs via PRV.

Men det är inte säkert att namn byts vid giftermål, eftersom det blivit vanligare att båda behåller sina namn. Det är också allt vanligare att mannen tar kvinnans. Den enda variant som minskar är att kvinnan tar mannens namn.

En del väljer att kombinera sina båda efternamn, som Carlén och Enarsson till Carlenarsson. Men betydligt populärare är att båda tar ett nybildat namn. Som Olof Lundvall och Marie Vörlén i Edsåsdalen gjorde.

– Vackermon är en fin plats på min mormors och morfars gamla fjällbondmark, den har ett symboliskt värde för oss båda. På vår första dejt skidade vi upp dit, och vi har en fjällstuga nära, berättar Olof.

Hans mormor och morfar tillhörde en äldre generation namnbytare och tog namnet Hedung. Olof och Marie kände därför att de förde vidare en tradition genom att ta namnet Vackermo.

En helt annan väg valde Susanne Persson i Johannishus i Blekinge. Hon bytte namn i 20-årsåldern, då hon stakat ut sin bana som konstnär. Visitkorten var redan tryckta men PRV sade nej. Det kunde ge obehagliga associationer och problem för hennes barn.

Men hon överklagade och bifogade sitt visitkort.

Susanne Demåne.

Hon fick rätt.

– Månen är viktig för mig, den är oerhört vacker. När den är full blir jag full av känslor, då är det farligt. Då kommer kanske demoner och hondjävlar fram, säger Susanne Demåne som inte ångrat sitt val en dag.

Inte heller har hennes barn haft några obehag. Både sonen och dottern har följt i mammas spår och blivit designers. Alla tycker de om att ha ett namn som väcker känslor.

– Konsten är en fråga som man stannar till inför och försöker hitta ett svar på. Så är det med ett namn också. Man kan finna många betydelser, ingen ser det likadant. Det är som livet.

Namn som tas vid giftermål är däremot sällan tuffa eller farliga, trenden är att de ska vara vackra och romantiska. Det är särskilt populärt med inslag av naturlyrik och sagomystik. Exempel från senare år är Frostängel, Måntroll, Drömskog, Solklippa, Brandulv, Wallmokrans och Fridvinge.

När Daniel Björk och Anna Börjeson, i dag bosatta i Mullsjö, gifte sig 2007 tog de namnet Vintersvärd. De ville ha ett som var skräddarsytt för dem själva, men det var inte gjort i en handvändning.

Som ung hade Anna förälskat sig i romanfiguren Lady de Winteri De tre musketörerna, så förledet bestämdes tidigt. Men efterledet var marigare.

Anna, som är både metodisk och fantasirik, gjorde en lista på tre A4-sidor i två kolumner med förslag på allt från Vintersson till Vintervik, som de båda sedan grunnade på mycket länge. När tre finalister utkristalliserats – Vintervind, Vintersköld och Vintersvärd – tog det ytterligare ett halvår innan vinnaren korades.

– Vintersköld kändes mer defensivt, och vi är utåtriktade personer med drivkraft, så vi valde båda Vintersvärd. Ett namn har en inneboende kraft. Ibland kan det fungera som ett stridsrop; jag heter faktiskt Vintersvärd och nu måste jag bete mig som ett! säger Anna.

Men det är inte bara Svensson som tröttnat på sitt namn. Trenden att personer med utländsk bakgrund byter till mer svenskklingande namn (Språktidningen 1/2010) är bruten, enligt PRV. I stället byter många till nya namn med utgångspunkt i sitt eget språk, som Bouzhanieilam, Halbori, Albadini, Cordiani, Zazzio, Egelbach, Usopov och Yeshuel. Sedan kravet på att nya namn ska vara svenskklingande släpptes 1982 söker även allt fler svennar en främmande touch, med det tidigare skådespelarparet Ola och Noomi Rapace och författarparet Alexander och Alexandra Ahndoril som kända trendsättare.

Och det är sonnamnen som i första hand får stryka på foten. Sedan 2003 har var tionde bärare av namnen Andersson, Johansson, Karlsson och Nilsson fallit ifrån. Genom dödsfall, utvandring eller namnbyte.

Våra vanligaste efternamn har i över hundra år gjort en lång dags färd mot natt. Vid folkräkningen år 1890 bar 55 procent av befolkningen namn som slutar på -son eller -dotter. Men efternamn angavs inte på barn, så andelen var i själva verket betydligt högre. År 1901 kom vår första namnförordning och seden att ta efternamn av pappas förnamn, patronymikon, fasades ut. Den som hette Svensson var inte längre nödvändigtvis Svens son.

Möjligheten att ta efterledet -dotter som efternamn och inte bara som mellannamn återinfördes med nya namnlagen 1982 och har varit stadigt populär sedan dess. Ett hundratal kvinnor och enstaka män tar det varje år. Drygt 4 800 personer bär sådana namn, med förled efter mammas eller pappas förnamn. Eller ingetdera, som Gryningsdotter.

Men sonnamnens andel, barnen medräknade, har sjunkit till 29 procent.

Det är resultatet av flera faktorer, inte minst en medveten strävan från myndigheterna.

– Vi hade så många sonnamn, och staten uppmuntrade folk att byta så att det blev lättare att identifiera alla, innan det fanns personnummer, säger namnforskaren Eva Brylla.

Men det blev inte riktigt som man tänkt – folk tog namn som Benderz. För att hejda floden av utländskt klingande namn gav språkmännen Alfred Noreen och Anders Grape 1921 ut Svenska namnboken med förslag på namn med efterled som -fjäll, -brant, -mo, -sjö, -skog och -vik.

Ett tjugotal år senare beställde regeringen fler namnförslag, vilket resulterade i en ny utgåva av Svenska namnboken. Namnforskaren Jöran Sahlgren gav ut två band med totalt 39 000 förslag till nya efternamn.

– Hans böcker har satt mycket djupa spår i det svenska sättet att bilda efternamn med förled från en ort och efterled från naturen. Han byggde vidare på en tradition som fanns redan på 1700-talet i högreståndsmiljöer, säger Eva Brylla.

Ett typiskt sådant namn är Bergström. Kanske hette gården Berga och så lade man till -ström.

överhetens namnskick i forna dagar blev alltså namn för alla och envar i folkhemmet. Men i dag behövs inga statliga påbud för att locka folk att ta namn som varit vikta för ett fåtal.

Efterledet -svärd är ett exempel på trenden att ta adliga eller adelsliknande namn. Antingen hittar man på ett, som Olstierna, Guldhjelm eller Oxenswärdh, eller så tar man ett äkta från en utdöd ätt. Gustaf Elgenstiernas verk Den introducerade svenska adelns ättartavlor dammsugs numera på utdöda namn.

Det uppskattar inte Riddarhuset alls.

– Man får inte ta ett namn som är allmänt känt. Det var inte så stora bekymmer tidigare, då PRV tittade i Svensk uppslagsbok, Svenskt biografiskt lexikon, Konstnärslexikon och andra verk, men nu är det bara Nationalencyklopedin som gäller. Där är personartiklarna förkortade och som konsekvens är inget namn känt. Det är inte roligt, särskilt inte när ätten nyligen dött ut och namnet poppar upp igen efter bara ett tiotal år, säger Riddarhusjuristen Erik Tersmeden.

Det är ett kulturarv som hotas, anser han. Nya namn som låter adliga är inga problem, bara de inte kan förväxlas med kända adelsnamn. Men gränsen är luddig och PRV har godkänt såväl Bernekow (slående likt adelsnamnet Barnekow) och Hemilton (med Hamilton som förlaga) som Gyldenstjerna (bara stavningen skiljer namnet från adliga Gyllenstierna). De båda förstnämnda nyheterna fick dock avslag i Regeringsrätten och det senare är överklagat.

Nej, fler adliga ätter får vi knappast, såvida inte det folkliga suget efter ett adelsnamn ökar markant och adlandet återupptas.

Namnlagen ses för närvarande över av en parlamentarisk kommission, som ska vara klar med sitt arbete i vår. Stalltipset är att namnlagen liberaliseras ytterligare, vilket har varit fallet vid varje förändring av regelverket hittills.

– Vi lever i en tid när vi vill sticka ut, inte höra till mängden. Fortsätter den här utvecklingen kanske det om hundra år betraktas som väldigt fint att ha ett sonnamn, säger Eva Brylla.

Mats Karlsson är frilansjournalist.