Fångad av språkkoden

Gunnar Lindblom har alltid varit fängslad av språk. På olika sätt. När han började skolan i lilla värmländska Molkom befann han sig plötsligt fängslad i en värld av bokstäver.

Det var konstiga tecken som tillsammans inte kunde få någon innebörd.
– När ett barn kommer till skolan får det ofta ett epitet, säger Gunnar Lindblom. Jag fick epitetet livlig. Jag kunde också ha fått stämpeln idiot eller ordblind.

Om en elev inte är duktig, det vill säga snabbt knäcker läs- och skrivkoden, söker han eller hon bekräftelse på annat vis. Alla människor vill bli sedda. Gunnar sprang runt och var besvärlig, eller väldigt rolig.

– Fröken hade ingen aning om vad dyslexi var. Jag fick sitta kvar i skolan och skriva gammal och gamla, himmel och himla, om vartannat. Ibland stavade jag rätt och ibland fel. Hon trodde att jag drev med henne.

Så småningom skaffade sig Gunnar smartare strategier för att klara studierna. Förutom att skämta om sina problem, och förse sig med en behagligt slarvig handstil, spetsade han öronen. Han var uppmärksam på alla lektioner, och det blev lärarens berättartalang som avgjorde betyget.
På gymnasiet blev det lättare. Gunnar gick en kockutbildning, där teori varvades med praktik.

– Jag insåg plötsligt att jag inte var dum. För första gången läste jag av eget intresse. Jag ville lära mig något. Jag tyckte om att läsa!
Efter ytterligare en tid upptäckte Gunnar Lindblom att han hellre ville arbeta med barn och ungdomar, och sökte en utbildning till fritidspedagog. När han kom ut i arbetslivet blev han bekant med många unga som hade dyslexi och andra typer av läs- och skrivsvårigheter.

– De var både roliga och smarta. Jag kände igen mig i deras situation. Och jag kunde faktiskt hjälpa dem.

Då kom vändpunkten för Gunnar Lindblom. Han tänkte: ”Varför inte, förbjudna tanke, bli lärare i svenska?”

På nytt var Gunnar fängslad av språket, men denna gång av passion. Nu arbetar han som dyslexipedagog vid Göteborgs universitet. Som sådan lotsar han studenter med dyslexi genom utbildningen.

Men de dyslektiska studenter som tagit sig så här pass långt på studiebanan är av ett speciellt segt virke. De flesta kommer inte hit.

Förståelsen för dyslexi är konstigt nog fortfarande allra minst där den skulle behövas allra mest – i grundskolan.

– I dag slängs sexåringarna in i skolan, mycket tidigare än de gjorde förr, och det verkar inte som om barn med läs- och skrivsvårigheter prioriteras alls. Det finns lagar som säger att alla barn har rätt till det stöd de behöver i skolan, och om man började med att följa lagen kanske man skulle kunna komma en bit på väg.

– Undervisningen koncentreras alldeles för mycket på subjekt och predikat. I stället borde man tala om språket. Vad används det  till? Vad fyller det för funktion? Det här gäller alla elever, inte bara dyslektikerna, säger Gunnar Lindblom, som är för generella lösningar, inte unika.

– Frågar man ett litet barn om det kan skriva blir svaret ”Jajamän!” ”Jaha, skriv något, då”, säger man och räcker fram en penna. Barnet skriver. ”Vad har du skrivit?”. Barnet berättar vad det står. Inga begränsningar finns.

Kanske skriver barnet inte alla bokstäver rätt, men sammanhanget och budskapet är viktigare. ”Bättre skriva och läsa någorlunda rätt än exakt fel”, är Gunnar Lindbloms motto.

Han tycker också att man ska läsa böcker. Många böcker. Startsträckan är längre för vissa än för andra, men efteråt ska man diskutera och prata om vad böckerna handlar om. På så sätt får eleverna ett bättre ”läsförtroende”. Och då kommer också dyslektikerna loss, för enligt

Gunnar Lindblom är han och hans likar bättre än andra på att se helheter och tänka logiskt.