Fakk! Här kommer engelskan!

Så lyder en tweet skriven av en svensk som använder det engelska uttrycket my ass för att uttrycka starkt tvivel mot konceptet ”snabbkaffe”. En traditionell svensk motsvarighet skulle kanske lyda ”Snabbkaffe”? Jo pyttsan!

Detta exempel visar på något som svenskan har gemensamt med de övriga nordiska språken, nämligen den nära och tidvis ifrågasatta relationen till engelska, varifrån man lånar ord, uttryck och konstruktioner som blandas med de inhemska. Befolkningen i de nordiska länderna har pekats ut som exceptionellt engelskkunnig i internationella jämförelser, och många yngre talare i synnerhet har uppnått en skicklighet som närmar sig engelska modersmålstalares nivå. I en sådan språksituation kommer blandspråk naturligt att uppstå, vilket väcker reaktioner, speciellt när det redan finns jämförbara ord och uttryck i hemspråken.

Bland de mest iögonfallande lånen från engelska är just ”fula ord”, alltså svordomar och andra tabubelagda ord som fuck, shit, bitch och damn med flera, vilka sedan flera decennier tillbaka används i de nordiska språken jämte inhemska svär- och tabuord som fan/faen/fanden på svenska, norska och danska, vittu, ’fitta’, på finska och helvíti, ’helvete’, på isländska.

Vanligast bland dessa är fuck som ofta påträffas i formen fucking som i frasen så fucking underbart eller som en del av olika uttryck, exempelvis att fucka upp, ’förstöra; klanta till det’, eller what the fuck. Det finns studier som indikerar att engelska fula ord till och med är bland de absolut vanligaste lånen i nordiskt vardagsspråk, vilket väcker frågor om hur de förhåller sig till de inhemska fula orden. Varför väljer man en engelsk svordom när det redan finns en motsvarande i ens modersmål? Vilka talare föredrar de engelska orden? Och framför allt, håller de engelska orden på att ta över?

Ett sammanhang att vända sig till för att besvara dessa frågor är Twitter, en sociala medier-plattform som lämpar sig för språkvetenskapliga undersökningar av flera anledningar. Språkbruket på Twitter är vardagligt och oredigerat – en förutsättning för att fula ord ska brukas – och dessutom är det möjligt för forskare att samla ihop stora mängder inlägg på kort tid, så att man kan jämföra språkbruket hos stora grupper av användare med varandra. Exempelvis kan man jämföra danska twittrare med svenska, de som identifierar sig som kvinnor med män, eller – tack vare platsdatan som åtföljer många tweetar – twittrare från storstäder med twittrare från landsbygden.

Varför ska man då jämföra de nordiska språken med varandra? En anledning är att de påverkas av engelskan i olika grad. Språkstrukturella skillnader samt synen på utländska influenser brukar ges som förklaring till att isländska och finska inte innehåller lika många lånord som svenska, norska och danska – det är oftast svårare att integrera lånord i de förstnämnda språkens komplexa grammatik. Dessutom har både Island och Finland starka traditioner av språklig purism, vilket bland annat innebär att man föredrar att skapa nyord framför att ta in lånord. Snabbmat exempelvis brukar helt enkelt kallas fast food på norska och danska medan det har översatts till skyndibiti (ungefär ’hastig tugga eller matbit’) på isländska och pikaruoka (en sammansättning av pika, ’snabb’, och ruoka, ’mat’) på finska. Att jämföra hur mycket engelska som blandas in i vart och ett av de nordiska språken, och på vilket sätt detta sker, lär oss alltså något om vilka faktorer som påverkar språkets utveckling i två- och flerspråkiga samhällen.

Med ovanstående i bakhuvudet skulle man alltså kunna förvänta sig att danskarna, med sin generellt toleranta attityd mot lånord, använder fler engelska fula ord än övriga nordbor medan islänningarna skulle använda färst, tätt följt av finnarna. Det vore också rimligt att anta att islänningarna och finnarna i högre grad än den övriga nordiska befolkningen anpassar orden till sin inhemska stavning och grammatik då detta har visat sig minska stigmatiseringen av lånord i språkligt puristiska samhällen. Det senare visar sig stämma när man undersöker inlägg på Twitter: isländska användare skriver snarare hóli fokk än holy fuck och sjitt i stället för shit, helt enligt isländska stavningsregler. I finska tweetar kan man stöta på uttryck som diippii shittii och bulshittiä, anpassade versioner av engelskans deep shit respektive bullshit. Som förväntat är också de fula orden sällan anpassade när de används av danska twittrare, utan skrivs som på engelska, medan de bara anpassas i vissa fall av norrmän och svenskar (fuck stavas till exempel ibland føkk respektive fakk).

Men vilket land i Norden leder egentligen den ”engelska svordomsligan”? Det visar sig att danskar som förväntat använder fler av de engelska fula orden än både norrmän och svenskar medan finnar använder relativt få. Tvärt emot förväntningarna används dock de engelska fula orden långt mycket mer av islänningarna än av övriga nordbor – islänningarna använder mer än dubbelt så många engelska fula ord som danskarna, som alltså ligger på andra plats i svordomsligan. Det verkar som att bland yngre islänningar, vilka utgör merparten av twittrarna, är faktiskt engelska kraftuttryck vanligare än isländska – fuck är mer än dubbelt så vanligt som den vanligaste inhemska svordomen helvíti. Och shit är nästan dubbelt så vanligt som den näst vanligaste svordomen andskoti, ’jävla, jävligt’.

I de övriga språken, inklusive svenska, utgör de engelska fula orden trots allt en relativt liten del av den totala mängden svär- och tabuord. För varje fuck som används på svenska Twitter går det fjorton fan och tretton jävla. Man behöver alltså inte oroa sig för att de engelska orden ”tar över”.

Varför väljer då en nordiskspråkig talare att använda sig av ett engelskt uttryck i stället för ett uttryck på sitt modersmål? Går det inte lika bra att säga så jävla underbart i stället för så fucking underbart?

Ett svar på den frågan är ordens associationer. Studier har visat att engelska lånord associeras med ungdomlighet, urbanitet och globala värden, således kan en talare använda sig av dessa ord för att framstå som världsvan och ”inne”. Kanske är det därför isländska ungdomar föredrar de engelska fula orden – de isländska uttrycken känns gammaldags och tråkiga.

Ordassociationsförklaringen stöds av det faktum att man på Twitter kan se att engelska fula ord används mer i större städer i Norden jämfört med mindre städer, en skillnad som är mest påtaglig i Danmark, Sverige och Finland. I storstäder lär engelskans associationer som världsspråk uppfattas mer positivt än de gör på landsbygden, där traditioner väger tyngre och språket utvecklas långsammare. Dessutom främjar den mångkultur som återfinns i våra större städer språkliga innovationer och blandspråk, som att mixa engelska uttryck med inhemska.

Ta till exempel uttrycket vad fuck eller vafuck som i vad fuck händer? Här har på senare år fuck blivit ett alternativ till fan, och man har skapat ett uttryck som är kopplat till både svenskans vafan och engelskans what the fuck. Samma konstruktion återfinns i både danska och norska tweetar, stavat hvad fuck; på isländska kan man i stället säga hvað í fokkanum med samma betydelse. På liknande vis kan man i finska tweetar hitta frasen voi fuck som kopplar både till finskans voi vittu (ungefär åh fan eller men jävlar) och engelskans oh fuck.

Man skapar också egna versioner av de engelska fula orden som aldrig har funnits på engelska. Exempelvis stavas ordet fucking när det används på norska oftast fuckings eller føckings, med ett s på slutet. I norskan finns också adjektivet føcka, alltså ’fuckad, fuckat’, som i alt er så føkka.

Unikt svenska konstruktioner är perfektparticipet uppfuckad och substantivet uppfuckning, som i vilken uppfuckad värld vi lever i respektive målvaktens uppfuckning satte oss i klistret, motsvarande engelskans fucked up samt fuck-up. På svenskt manér har formerna skapats genom att partikeln från ett partikelverb, i detta fallet upp från fucka upp, ställts framför verbet, på samma vis som uppflyttad och uppflyttning skapats till flytta upp. Andra icke-engelska uttryck verkar ha spridit sig över hela Skandinavien: shit pommes frites med lite olika stavningar finns i norska, danska och svenska inlägg på Twitter.

En ytterligare förklaring till varför vi använder engelska fula ord har att göra med hur grova orden upplevs. Tidigare studier har visat att man allmänt uppfattar främmande fula ord som mindre grova än fula ord på sitt modersmål. Därför kan en engelsk svordom vara ett smidigt sätt att uttrycka sina känslor utan att väcka alltför mycket anstöt. Man använder i stället uttryck som är direkt förknippade med engelskspråkig kultur, som hell no, damn girl och karma is a bitch. Dessa uttryck är knappast anstötliga i en konversation mellan två svenskar, medan de absolut kan uppfattas som så av en engelsktalande. Man kan säga att vi leker med engelska tabun, då vi känner till att orden kan vara grova medan de inte är det ”för oss” i våra kulturer.

Tvåspråkigheten med engelska i de nordiska länderna har mestadels utvidgat vårt förråd av fula ord utan att ersätta inhemska motsvarigheter. I stället anpassar vi de engelska orden, gör dem till våra egna och blandar dem med äldre uttryck.

Dessutom har vi fått tillgång till ord och fraser för att uttrycka våra känslor som inte har någon direkt motsvarighet i våra respektive språk. Vi har till och med fått en ny typ av orddel som inte funnits i våra språk tidigare – jämte förstavelser och ändelser, prefix och suffix, har vi numera även infix. Ordet fucking är nämligen så finurligt att det kan placeras mitt i ett ord, så att en nordbo numera kan utbrista herre-fucking-gud!

Johannes Widegren är nyutexaminerad masterstudent i engelska vid Linnéuniversitetet.