Expressen – gatuspråkets universitet för folket

Allt var bättre förr. Särskilt den tidigare så stora kvällstidningen. Och särskilt enligt dem som jobbade där och då.

- Språket och sättet att bygga upp artiklarna var oerhört viktigt. Enkelt, men samtidigt jävligt träffsäkert, säger Sten Berglind, en av de reportrar som från början av 1960-talet bankade tangent med framgång.

En formulering kunde rädda en hel text. När Elvis dog 1977 räckte en mening för att artikeln om Kungens genombrott skulle bli bäst. Åtminstone enligt Sten Berglind, som var den som skrev. En annan skribent skulle kanske ha trasslat in sig i något om mamman, höftrullningarna och sin djupt kända kärlek.

Sten Berglind skrev: "Det var 1956."

- Sedan ny rad. Och resten blev precis rätt.

Sanningen - till mer än 90 procent - är att Expressen under succéåren satsade stort på tidningssvenskan. Under fyra decennier, från 1950- till 1980-tal, producerade kvällstidningen mängder med stenciler, handböcker, pärmar och PM. Alla regler, analyser och idéer skulle resultera i de bästa artiklarna: "Skriv hälften så långt. Högst. Och korta sen."

Hemma hos pensionerade veteraner finns skrifterna kvar. De heter Expressen PM nr 5, För läsarnas skull och Så gör vi Expressen. Eller som Sigge Ågren skrev 1970 i arbetsmemoarerna Sanning till 90 %, efter 20 år som redaktionschef: "1952 är utgivningsåret för den Expressen-skrift som mest påverkade medarbetarna och som blivit mest känd utanför tidningen. Den lilla skriften på 16 sidor heter 'Enklare skrivet, lättare läst' och huvudförfattare var jag själv."

Självförtroendet är en del av Expressens historia, från starten 1944. Tidningen skulle vara ett gatuspråkets universitet för folket, och genom åren grep specialreportrarna in och stod på läsarnas sida. 1951 kom första vinsten i upplagetävlingen. Expressen var landets största kvällstidning, men kunde ständigt bli lite bättre.

Skrivsättet kallades någon gång för "raka spåret" och cheferna påminde om att "det är meningslöst att skriva artiklar som en läsare inte begriper". Stilen var slängig: "Det är lätt att skriva svårt. Det är svårt att skriva lätt."

Att känna igen en säkert formulerad Expressentext är just lätt. Men att exakt förklara ingredienserna är svårt. Det handlar om talang, intresse. Och talang.

- Ska man skriva korta meningar gäller det att meningarna hakar i varandra, säger Sten Berglind. Tio korta meningar på raken ska kännas som en enda mening. De ska flyta in i varandra. Man ska inte kunna stryka en enda mening. Då faller alltihop.

Fortfarande finns skribenter, eller "skrivare" på Ågrenska, som får till ingresserna. Som tv-krönikören Anders Björkmans analys av Sveriges Televisions midsommarfirande 2008:
"Tanter och grå farbröder sjöng och spelade. En trist timme gled in i gotländsk sommarnatt."

Många veteraner talar om flyt i texten, som rytmiskt ska bölja fram.

Men det är inte lätt att få dem att minnas sina lysande artiklar.

- Bäst är det när man är arg, säger Anders Björkman. När hela texten är skriven i en utandning kan det bli jävligt bra. Men jag kommer aldrig ihåg något som jag har skrivit.

Den pensionerade nöjeschefen och korrespondenten Björn Vinberg pratar om sina decennielånga insatser utan skryt.

- Jag tänkte aldrig på hur jag skrev. Jag var alltid lika förvånad. Det är jag fortfarande. Jag fattar inte varför det var ett sådant hallå ibland.

En hållning han inte är ensam om.

- Jag bara skriver på, säger reportern Cecilia Hagen, som inte minns något särskilt av Expressens språkarbete.

- Det var inte nödvändigtvis så speciellt, utan man skulle skriva personligt och lite kul.

Under åren som redaktionschef piskade Sigge Ågren arbetskraften för att få fram den fyndiga enkelheten. Ett typiskt Ågren-citat är: "Skriv kort, helst inte alls." Refuseringarna var lika raka: "Jag håller med Er om att det är omöjligt att få in någonting i Expressen och jag tycker att Ni skall dra slutsatserna härav."

Först och främst handlade språkarbetet om att texterna ska vara tydliga. Inget krångel, inget svammel. Det kortkorta var från början en ekonomisk nödvändighet, under pappersransoneringarna efter andra världskriget. Dessutom krävde samhällsutvecklingen en modernisering och demokratisering av språket.

I tidningen Språkvård 1/2007 skriver Staffan Hellberg, professor emeritus i nordiska språk vid Stockholms universitet, om Expressen som en ledande nyskapare. Visserligen tar han upp det lättlästa som en trend efter kriget, men det är Expressen som får beröm. Ingen tidning är så pass "mönsterbildande" och har så ofta "formulerat sitt stilideal".

Myndighetssvenskan var ute, det enkla inne. Och Sigge Ågren var bekymrad, mitt under upplageframgångarna i början av 1950-talet: "Det är på tiden att vi tar oss själva i kragen och försöker hyfsa till vår stil, försöker göra tidningen begriplig för alla dess läsare."

Nu började den typiska Expressen-stilen växa fram. Lina Paulsson redogör för flera kännetecken i en artikel i antologin Journalistik i förvandling. För att göra texterna enklare och mer dramatiska användes många citat, tankstreck i stället för kommatecken, metaforer, överdrifter och retoriska frågor. Samtidigt blev artiklarna mer objektiva och innehöll inte sällan anspelningar på kända litterära verk.

En av tidningens grundare, redaktionschefen Carl-Adam Nycop, visade 1945 hur en notis kan kapas med hälften utan att något viktigt försvinner. 1952 hittade en medarbetare en mätsticka, som blev föregångaren till arbetet med läsbarhetsindex, LIX. Med hjälp av stickan gick det att mäta vilka texter som hade de kortaste orden och meningarna och det minst krångliga ordvalet. Enligt Sigge Ågren kom redaktionen fram till att Hemsöborna av August Strindberg var lyckad LIX-läsning.

Något speciellt trick som säkert fick en artikel att bli typisk Expressen fanns inte.

- Ingen stenhuggarstil och inte punkt efter två ord, säger Björn Vinberg. Så var det inte. Man tänkte inte heller att "nu ska jag göra en jävla bra ingress", utan man vevade på.

Men den som under många år läst Expressen vet att humorn var viktig, och att detaljen var viktig. Läsaren skulle ha kul. Det skulle vara smart.

Sten Berglind minns valturnén till sjöss när statsminister Olof Palme kämpade med att dra upp ett ankare. Han slet, men inget hände: "Då steg jag fram."

- Det var sista raden i ingressen, säger Sten Berglind, som räddade Palme och artikeln med fyra ord.

Jan Richter, även han med decenniers erfarenhet av att skriva i Expressen, minns berömmet och all uppmuntran. Hyllningar från chefer per telefon och i korridorer. Blommor efter en bra insats.

- Grundinställningen var att "å, va' vi är bra" och "va' bra du är". Det var generöst, och man var rätt så säker på att man var på den tidning som var bäst. Med den uppmärksamheten blev det roligt att skriva. Då ser man det inte som något besvär att skriva om.

En mening gjorde jobbet även när Jan Richter bevakade Skandinaviens första porrmässa i Köpenhamn: "Det är ett syndigt land."

- Wow, det räckte liksom. Det behövde inte vara mer.

Den 80-årige legendaren Bo Strömstedt var under sin tid som kulturchef (1961-76) och chefredaktör (1977-91) ingen vän av regelpaket; den riktigt goda texten handlar om annat. I sin bok Löpsedeln och insidan skriver han att medarbetarna ska vara "beredda till sin djärvaste sväng" och ta ut "det bästa och starkaste ur sin egen identitet".

- Var och en har sitt eget öga och sitt eget öra, och jag ville skapa en språklig observans, säger Bo Strömstedt, som var känd för att varje morgon läsa tidningens första upplaga ute på redaktionen.

- Man kan skriva enkla regler, men språket uppstår egentligen inte genom regler. Språket lever i den som skriver. Då spelar inte regler någon roll.

Sten berglind tänker på den yttersta texten, den fulländade ingressen. Om den finns. En är åtminstone nära, vem som nu kom på den. Kanske var det han själv, kanske någon annan.

Men det handlar om Elvis förstås, om platsen där han föddes och fick sitt genombrott. Om den störste av dem alla.

- I två meningar berättas Elvis hela rise to stardom, säger Sten Berglind och det är dags:

"För ett år sedan kunde han inte stava till Tennessee. Nu äger han det."