”Ett alternativ för att se världen”
Hokan Lundberg är folkhögskolelärare i Stockholm.
Bild: Staffan Eng
När Hokan Lundberg var student i Umeå på 1990-talet deltog han i en studiecirkel i esperanto – ett konstgjort språk som han hade hört mycket gott om. Det ledde till att han följde med till en ungdomskongress i Tyskland.
– Jag kunde inte så mycket, men det fanns möjlighet att gå på kurs där och jag tyckte att det var spännande att lära känna folk från många olika länder. Sedan rullade det bara på, säger han.
Han blev engagerad i olika esperantoföreningar och under ett par år jobbade han heltid med att utveckla en digital esperantokurs i Serbien.
– Jag hade inte så lätt för språk och var lite knackig på engelska, så för mig var esperanto ett bra alternativ för att komma ut och se världen.
Tack vare språkets logiska uppbyggnad, som gör att det går att skapa ett stort ordförråd från ett begränsat antal ordstammar, är det enligt Hokan Lundberg nämligen betydligt lättare att lära sig esperanto än andra språk.
Detta – tillsammans med det faktum att esperanto inte tillhör någon nation – gör att han hoppas att språket på lång sikt kan få en roll som allmänt internationellt kontaktspråk vid sidan av engelskan.
– Det är mycket lättare att förstå engelska än att prata det själv på en hög nivå. Om alla läste både engelska och esperanto i skolan så skulle exempelvis en japan kunna välja att svara en amerikan på esperanto, utan att hamna i underläge på grund av svårigheter att uttrycka sig.
6 fakta om esperanto
Antal talare:
Esperanto är världens mest talade konstruerade språk. Det exakta antalet talare, så kallade esperantister, är dock oklart: uppskattningarna varierar mellan 30 000 och 2 miljoner. Ungefär 1 000 av dessa är denaskuloj, det vill säga personer som har vuxit upp med språket i föräldrahemmet. Esperantister finns över hela världen, men med en viss tonvikt på Europa.
Historia:
Esperanto skapades i slutet av 1800-talet av den polsk-judiske ögonläkaren Ludwig Zamenhof, som hoppades att förekomsten av ett enkelt och neutralt andraspråk skulle leda till en större förståelse mellan olika folk. Esperanto hade sin storhetstid på 1920-talet, när det var påtänkt som arbetsspråk för Nationernas förbund. Någon officiell funktion har det dock inte fått, men internet har bidragit till ett förnyat intresse.
Alfabet och uttal:
Skriften är en variant av det latinska alfabetet, där varje bokstav motsvarar ett ljud. Därför saknas bokstäverna q, w, x och y. I gengäld förekommer sex bokstäver med diakritiska tecken: ĉ, ĝ, ĥ, ĵ, ŝ och ŭ, som betecknar ”tje”-, ”dje-”, ”ach”-, tonande ”j”-, ”sj”- respektive ”au”-ljud. Betoningen i ett ord ligger på den näst sista vokalen.
Grammatik:
Orden bildas genom att oföränderliga ordstammar binds samman med regelbundna ändelser och affix. Av ordstammen san går det till exempel att bilda substantivet la sano, ’hälsan’, adjektivet sana, ’frisk’, verbet sani, ’att vara frisk’, adverbet sane, ’hälsosam’ samt en uppsjö av avledningar som malsana, ’sjuk’, malsanulejo, ’sjukhus’ och sanigisto, ’healer’.
Kultur och media:
Det finns mer än 20 000 boktitlar – såväl originalverk som översättningar – på esperanto liksom ett förhållandevis stort musikutbud. Vatikanstatens Radio vaticana och kinesiska China radio international har radiosändningar på språket. Wikipedia har också en esperantospråkig version.
Liten ordlista:
Saluton! = ’Hej!’
esperanto = ’som hoppas’ – språkets namn kommer från Ludwig Zamenhofs pseudonym Doktoro Esperanto, ’den hoppfulle doktorn’
facila = ’enkel’ – den största delen av ordförrådet kommer från latin och romanska språk
birdo = ’fågel’, av engelskans bird – ungefär en femtedel av orden är hämtade från germanska språk
Ne venas mont’ al monto, sed homo homon renkontas = ’Ett berg kommer inte till ett berg, men människor kan alltid mötas’
