En gris är alltid en gris

I somras publicerade den amerikanska tidskriften Time en artikel som väckte en hel del uppmärksamhet. En kraftverksdamm i ukrainska Kachovka hade sprängts och en översvämning följde. Time skrev att händelsen riskerade att bli Ukrainas Tjernobyl.
Det är ett ganska rimligt sätt att beskriva ett förlopp som kan komma att påverka både natur och samhälle under lång tid framöver. Men i just det här fallet blev det olyckligt eftersom Tjernobyl ligger i Ukraina.
Det skribenten råkade göra var en så kallad katakres, alltså använda ett bildligt uttryck så att dess bokstav­liga betydelse kolliderar med ett annat uttryck.
Man brukar skilja mellan sakled – alltså det vi pratar om – och bildled – det vi liknar sakledet vid. Om dessa led är för lika, som i ”myggorna dör som flugor av den nya sprejen”, uppstår en katakres. Det kan också vara något i kontexten utanför själva orden som ligger för nära ordens faktiska betydelse, som skylten med texten Fotgängare hänvisas till andra sidan som jag såg på Västra begravningsplatsen i Göteborg för några år sedan.
Begreppet katakres är från början grekiskt och kommer från retoriken. Det betyder ungefär ’missbruk’ eller ’felanvändning’ – något som syns också i den latinska ­motsvarigheten abusio (jämför till exempel med engelskans abuse). I äldre retorisk litteratur har katakres en ganska vid betydelse, och den hårda innebörden till trots verkar forna tiders skribenter ha haft en ganska försonande syn på den.
Den romerske retorikläraren Quintilianus beskriver det som att tvingas ta till ett mindre bra ord när det helt enkelt inte fanns något riktigt bra och ger som exempel att ordet sicarius, ’någon som använder dolk’, användes i bemärkelsen ’mördare’ oavsett valet av vapen. Också den för oss okända författaren till Ad Herennium låter mer som en språkforskare än som en stilpolis när hen beskriver katakresen som ett sätt att pressa ords betydelse. Bland exemplen finns ”liten kroppslängd” och ”hålla ett stort tal”.

Långt senare varnar språkvårdaren Erik Wellander i boken Riktig svenska från 1939 för formuleringar som ”drar uppmärksamheten till sig eller väcker löje”. Han ger exempel som kvinnor som går man ur huse och nattjourhavande läkare. Den senare är dock rätt långsökt, tycker jag, även om jour betyder dag på franska. Sådana här katakreser som jag kommer på mig själv med att begå ibland är till exempel höra i syne och vegetariska köttbullar.
Erik Wellander skriver att en ”olycklig verkan uppstår, om ord med överförd betydelse användas i en omgivning, där den egentliga betydelsen ligger alltför nära”. Han nämner frasen ”vispgrädde, som nu under flera år varit förbjuden frukt”. Uttrycket förbjuden frukt funkar helt enkelt bättre om icke ätliga saker; grädden kommer för nära.
Några decennier senare varnar Språkrådet i Språkriktighetsboken för ”katastrofala konsekvenser” när den bokstavliga betydelsen hos en bild aktiveras av en annan. Det kan låta lite drastiskt, men när man sedan får exemplet En god avföring är den bästa huvudkudden förstår man vad de menar.

I vardagsspråket finns långa rader av metaforer som från början var tänkta att illustrera något abstrakt genom att man jämförde det med något konkret. Längs vägen stelnade några av bilderna och tappade sin dubbelhet, och vi slutade tänka på dem som metaforer. För ju mer vana vi är att höra dem, desto mer förlorar de sin glans. Metaforer som etablerats på det sättet brukar kallas för stelnade eller döda metaforer, och de må ha upphört att vara något man kan pynta sitt tal med för att lyfta det. Men de är bra att ha till hands när man vill nå fram till en lyssnare och göra något begripligt.
Men det kan gå fel när man minst anar det. De stelnade metaforerna gör det de ska och allt är frid och fröjd tills man en dag står där och hör sig själv presentera en produkt som skrivbordens Rolls-Royce för personalen på Mercedes-Benz Sverigekontor, eller råkar säga i Ekot att man hoppas den nya utredningen ska gå till botten med frågan om varför Estonia sjönk.
Ja, det är två autentiska exempel.
Då vaknar metaforens konkreta betydelse till liv igen! Och det blir tydligt att den där metaforiska Rolls-Roycen fortfarande har en hel del bokstavlig Rolls-Royce i sig. Även om stämningen blev oväntat obekväm just där och då, så är det en bra anekdot i efterhand. Det är det som är problemet med katakreser: Trots att de sällan leder till missförstånd blir de ofta lite besvärande för den som råkar yttra eller skriva den därför att de kan bli så oavsiktligt roliga.

Men det är inte nödvändigtvis roligt på talarens bekostnad. Åhörare som inte förstår bildspråk kan också framstå som ganska löjliga – något vi stöter på redan hos två av Quintilianus samtida: evangelisterna Lukas och Matteus. De berättar båda i ­Bibeln om hur Jesus först matar tusen­tals med några få bröd och ­sedan grälar med några fariséer innan han kliver i en båt tillsammans med sina apostlar:

När lärjungarna for över till andra sidan sjön hade de glömt att ta med sig bröd. Jesus sade till dem: ”Akta er noga för fariseernas och saddukeernas surdeg.” Men de sade till varandra att de ju inte hade tagit med sig något bröd. Jesus märkte det och sade: ”Ni trossvaga, varför säger ni till varandra att ni inte har något bröd? Begriper ni fortfarande ingenting? Kommer ni inte ihåg de fem bröden till de fem tusen och hur många korgar ni fick över? Eller de sju bröden till de fyra tusen och hur många korgar ni fick över? Hur kan ni tro att jag talade om bröd? Akta er för fariséernas och sadducéernas surdeg.” Då förstod de att det inte var för surdeg i bröd han varnade dem, utan för fariseernas och saddukeernas lära. (Matteusevangeliet 16:5–12).

Se där, ett dråpligt missförstånd som hade fungerat i vilken sitcom som helst. Men på samma gång är det en snygg och numera klassisk liknelse – och dessutom en pedagogisk introduktion till liknelser i sig. Apostlarna visar att det ibland råder delade meningar om huruvida en metafor är en katakres eller inte, eller kanske snarare huruvida den alls är en metafor. Och sådana skilda uppfattningar kan leda till konflikter. I januari 2021, ett drygt år innan det riksdagsval som skulle leda fram till Tidöavtalet, skrev dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist (S) så här i en ledarkrönika i Dala-Demokraten:

Högerextremisterna, som kallar sig konservativa, ska nu tämjas av mode­rater och kristdemokrater. Till och med en och annan som kallar sig liberal tycks tro på det upp­lägget. Även om SD försökt lägga på fernissa och utöver kostym kompletterar med väst så ligger det mycket i följande konstaterande:
”Hur mycket man än sminkar en gris så är det en gris”.
Den etablerande högern kommer aldrig att kunna tämja de högerextrema. John F Kennedys ord är fulla av visdom: ”Den som försöker rida på tigerns rygg hamnar lätt i hans mage”.

Det är uppenbart att Peter Hultqvist inte låter sig imponeras av Sverigedemokraternas nya stil; för honom är de lika högerextrema nu som tidigare. Deras förändring är enbart på ytan, bara fernissa. Kostymen är tämligen bokstavlig (Inga bomberjackor här inte!) även om det bildliga – det seriösa och salongsfähiga – är viktigast. Men det där med väst är lite mer svårtytt. Möjligen åsyftas Sverigedemokraternas Mattias Karlssons klädstil. Han syns gärna i tredelade kostymer. Men det är svårt att hitta någon djupare – bildlig – innebörd i plagget här. Att fernissan och kostymen kommer i samma andetag får nog ses som en katakres rent tekniskt, men den är inte särskilt iögonfallande. Antagligen är det för att den metaforiska fernissan är såväl etablerad som – om uttrycket ursäktas – transparent. Vi är så vana vid den metaforiska betydelsen att vi hoppar över den bokstavliga utan att kostymen och västen blir nedstänkta.
Och så djuren. Vi har grisar och tigrar, men också någon som ska tämjas. Redan här kan man tycka att metaforerna kommer lite väl tätt. Även om det är mer text mellan grisen och tigern än mellan fernissan och kostymen rör man nästan ihop dem, och det är åter närheten som ställer till det: Grisar har mycket mer gemensamt med tigrar än vad kläder har med sådant man brukar fernissa. Det blir alltså oklart vilket djur vi ska fokusera på: Är Sverigedemokraterna mest gris eller tiger? Kan de ha grisars och tigrars egenskaper samtidigt?
Tigrar tycks i alla fall vara oförargliga, för när Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson några dagar senare kommenterar krönikan på Twitter skriver han så här:

SVERIGEDEMOKRATER ÄR GRISAR? Socialdemokraterna lyckas med det något paradoxala konststycket att plädera för god ton i debatten samtidigt som de benämner sina politiska motståndare vid epitet som nazister, rasister, högerextremister och – grisar.

Man kan tycka att Jimmie Åkesson resonerar märkligt här, när han på apostlavis tolkar det där med sminkade grisar bokstavligt. Eller, egentligen inte bokstavligt, men kanske i alla fall lite mer bokstavligt än Peter Hultqvist? För Jimmie Åkesson menar ju inte att Peter Hultqvist påstår att sverigedemokrater faktiskt är bokstavliga grisar; han menar bildliga grisar, om än inte specifikt den sorts bildliga grisar man sminkar utan snarare bildliga grisar så där lite i allmänhet – med alla deras oförtjänt negativa konnotationer.

Frågan är alltså om Peter Hultqvist kallade sverigedemokrater för grisar. Kan en metafor vara bara en metafor?
Här får vi väga in flera olika saker. Viktigt är att den sminkade grisen är en etablerad bild för något som fåfängt piffats till på ytan. Metaforen är någorlunda stelnad och därmed är vi mer benägna att tolka sminkad gris som just något fåfängt uppiffat i ­stället för att se grisen framför oss. Och hela sminkdelen flyttar liksom meta­forens fokus en aning från själva grisen till det någon gjort med den.
Vidare kommer vi inte undan att ordet gris har sina konnotationer och sin laddning. Gulle-, mors- och polkagrisar till trots, är det sällan smickrande att bli liknad vid en. Man kan definitivt tänka sig att det får bieffekter när man använder ett bildled med stark laddning. Jag kan till ­exem­pel berömma någons dataspelande genom att säga Du är ju rena Lucky Luke eller Du är ju rena lasermannen, och även om de två bilderna är tänkta att illustrera samma sak tror jag att de flesta skulle uppfatta dem ganska olika. Och det blir svårt att hänvisa till att en metafor bara är en metafor, eller att jag bara syftade på själva träffsäkerheten och att allt annat som följer med metaforen lasermannen kan och bör ignoreras. Grisen är förstås inte lika – om uttrycket ursäktas – laddad, men kanske finns lite av samma effekt också hos den?

Sedan är det närheten: Grisar är trots allt levande varelser. Om Peter Hultqvist i stället skrivit att Sverige­demokraterna inte förändrats på riktigt utan bara putsat upp fasaden tror jag inte Jimmie Åkesson hade twittrat om att statsrådet kallat Sverigedemokraterna för byggnader. Den bilden är så avlägsen att det inte är någon idé att bli upprörd. Men gris kan man uppenbarligen känna sig träffad av.
Peter Hultqvists krönika handlar inte om allmän svinaktighet, utan om att han tycker att SD:s förändring är blott kosmetisk – och det är precis då man pratar om sminkade grisar. Att Jimmie Åkesson reagerade mot ordet är fullt förståeligt med tanke på dess konnotationer, men man bör också minnas att det ofta är bekvämare för politiker att bråka om ord än om det som faktiskt sägs.

Trots att det finns en hel del som talar för att vi kan se en ­sminkad gris som en ren metafor, ett uttryck vilket som helst, tycker jag att man gör det lite enkelt för sig om man nöjer sig med det. Så länge den ursprungliga betydelsen är bekant för den som hör den blir metaforen aldrig helt ren. Ett gris innehåller alltid lite, lite gris.

Joel Landberg är copywriter och undervisar i retorik.

Läs mer: Ett och betyder så mycket