Drottning sprider ljus över slavspråk

Hundratusentals människor fraktades till Nordamerika som slavar under 1600–1800-talen. Destination för många av dem var öarna utanför North Carolina, South Carolina, Georgia och Florida: The Sea Islands.

Många kom från Väst- och Centralafrika, framför allt trakterna kring dagens Sierra Leone. Där hade befolkningen med framgång odlat ris i över 3 000 år. Plantageägare i USA upptäckte på 1600-talet att klimatet längs den amerikanska sydostkusten också lämpade sig för risodling. De var ute efter afrikanernas kunskaper – och gratis arbetskraft. Slavarna placerades på risplantager vid Atlanten eller på någon av de över hundra öarna längs östkusten.

Öarna saknade broförbindelse med fastlandet ända fram till mitten av 1900-talet. Dessutom härjade malaria och en del andra sjukdomar där, vilket ledde till att plantageägarna ofta höll sig borta. Denna avskärmning har gjort att befolkningen på The Sea Islands bevarat mer av sina afrikanska traditioner än slavättlingar i andra delar av USA. De kallas gullah eller geechee.

Hantverk, musik, folksägner, jordbruk, matkultur och fiske är områden där de afrikanska traditionerna fortfarande är i högsta grad levande. Gullah-folket har också ett eget språk, även det kallat gullah eller geechee. Slavarna hade en mängd olika modersmål, och det nya språket utvecklades för att göra det möjligt att kommunicera – både inbördes och med slavägarna.

Gullah är ett kreolspråk. Sådana språk har fått större delen av sitt ordförråd från ett annat språk, men grammatiken skiljer sig starkt från detta. Gullah är baserat på engelska, och kallas ibland Sea Island creole. Det påminner mycket om de kreolspråk som talas i exempelvis Jamaica och Sierra Leone.

Den förste att på allvar utforska gullah-språkets afrikanska rötter var USA:s förste afroamerikanske lingvist, Lorenzo Dow Turner (1890–1972). Han gjorde mängder av inspelningar och intervjuer med gullah-folket på 1930- och 40-talen, och reste även flera gånger till Afrika.

Ungefär 90 procent av orden i gullah kommer från engelskan. Återstoden har sitt ursprung i olika afrikanska språk, som mende, fulani, bambara, ewe, fon, hausa och kimbundu. Grammatiken och meningsbyggnaden skiljer sig avsevärt från engelskans, och språkforskare räknar i dag gullah som ett eget språk. Tidigare sågs gullah bara som undermålig engelska, broken English. Det var något man kunde göra sig lustig över, ett tecken på lägre intelligens.

I slutet av 1970-talet beräknades antalet gullah-talare till 100 000, i dag tros siffran vara nere på en tiondel. Utflyttning är en bidragande orsak, en annan är det stigma som språket har ansetts föra med sig. Många ville helt enkelt inte tala språket efter att under sin uppväxt ha fått höra att det var ett språk för en korkad underklass.

Men kulturen och språket har uppvärderats de senaste årtiondena. Ett viktigt tecken på det är den gullah-delegation som fanns med på Barack Obamas installationsceremoni i Washington i januari 2013. Presidentens hustru, Michelle Obama, har rötter i gullah- folket; en av hennes förfäder tros ha varit slav på en risplantage utanför Georgetown i South Carolina. En ledamot av den amerikanska högsta domstolen, Clarence Thomas, talade främst gullah i ungdomen och började inte tala engelska obesvärat förrän i tjugoårsåldern.

When oonuh dey yuh, oonuh dey home. ’När du är här, är du hemma.’ Ordspråket syftar på Saint Helena, den ö utanför South Carolinas kust som räknas som gullah-kulturens centrum. Vid ruinen av The Chapel of Ease, ett kapell där öns slavar kunde be, möter vi Marquetta Goodwine. Hon utsågs år 2000 till statsöverhuvud för gullah-folket, och hennes titel är Queen Quet, Chieftess of the Gullah/ Geechee nation. Hon är officiell talesperson för gullah-folket, och har bland annat talat inför FN. Marquetta Goodwine är utbildad systemvetare och matematiker. Efter det att hon hade insett hur lite människor i USA visste om hennes ursprung, ville hon sprida ljus över gullah-kulturen. I dag är hon framför allt art-ivist, ’konstnärsaktivist’, och arbetar mycket med histo-musical, ’historiskmusikaliska’, presentationer. Där skapar hon medvetenhet om gullah-folkets historiska och nutida situation.

– Gullah är en hörnsten i den amerikanska historien som många inte känner till, säger hon.

Marquetta Goodwine har, precis som de flesta i sin familj, alltid kunnat tala gullah, men ingen av hennes lärare var medveten om hennes tvåspråkighet innan hon började göra små framträdanden i skolan. Under uppväxten hörde hon ofta negativa kommentarer om gullah-kulturen, i synnerhet om språket.

– Som tonåring fick jag alltid höra: ”Du kommer ingenstans i livet om du pratar så där.” Nu, när jag reser världen runt för att till exempel tala inför FN, vill ingen höra mig tala engelska. De vill höra mitt ursprungsspråk. De vill veta vad som är unikt med mig, varför jag kämpar för mänskliga rättigheter.

 Intresset för gullah har ökat, menar Marquetta Goodwine. Själv har hon bland annat varit språklig rådgivare under inspelningen av Mel Gibson-filmen Patrioten, som utspelar sig under nordamerikanska frihetskriget. Men uppmärksamheten är inte enbart av godo. Marquetta Goodwine tror att kommersiella intressen kanske även kan exploatera kulturen, och sprida missuppfattningar.

– Det är ett tveeggat svärd. Det är bra att det görs underhållning, som tv-program och filmer, eftersom många aldrig har hört talas om gullah. Men i dag tar många allt de läser på internet som fakta och får inte hela bilden. Många bygger sina åsikter på en Youtube-video på två minuter.

Man måste ta hand om rötterna för att få trädet att läka, säger hon.

– Hunnuh mus tek cyare de root fa heal de tree.

Rötterna är viktiga och Marquetta Goodwine delar upp människorna i gullah- området i två grupper: bin yah och cum yah. Bin yah är de som är födda och uppvuxna bland gullah-folket. Cum yah är de som är inflyttade.

– Människor välkomnar dem som flyttar hit av hela sitt hjärta – men de blir ändå inte gullah, eftersom de inte har växt upp här. Inte ens när de bott här i 50 år, förklarar hon.

De senaste årtiondena har många från andra delar av USA flyttat till The Sea Islands. Kustremsan är populär bland turister, stora semesteranläggningar har slagits upp och många gullah har tvingats lämna sina förfäders land. För att skydda kulturen skapade den amerikanska kongressen 2006 The gullah geechee cultural heritage corridor, ett område som har utsetts till nationellt kulturarv.

Kommissionen som styr arbetet med ”korridoren” leds av Ron Daise, en person som har haft stor betydelse för uppvärderingen av gullah som språk och kultur. Ron Daise växte även han upp på Saint Helena. Hans mamma var under början av 1940-talet elev på Penn school på Saint Helena, skolan som var en av de allra första i sydstaterna för frigivna slavar.

Penn school grundades 1862 av missionärerna Laura M. Towne och Ellen Murray. Här fick de tidigare slavarna framför allt yrkesinriktade kunskaper. Men de fick också lära sig att det språk som de hade växt upp med inte hade något värde.

När Ron Daise var barn var det därför förbjudet att tala gullah hemma. Allt som var förknippat med gullah var dåligt, något att skämmas över.

– När jag gick på college på 1970-talet identifierade jag mig som en ”sea islander”, inte som gullah, det hade negativ klang. I dag vill fler identifiera sig som gullah och utforska sitt ursprung.

Sin collegetid tillbringade han på Hamilton college, ett historiskt lärosäte i delstaten Virginia, som tidigt tog emot afroamerikanska studenter. Där mötte Ron Daise i mitten av 1970-talet bland annat människor från Västafrika. Det fick honom att börja intressera sig för sin egen bakgrund. Några år senare deltog han i översättandet av Nya testamentet till gullah, ett projekt som startade 1979 och var klart 2005. Han har tillsammans med sin fru Nathalie också rest över hela USA och föreläst om sin kultur för skolklasser.

Ron och Nathalie Daise ligger bland annat bakom barnprogrammet Gullah Gullah Island, som sändes i tv 1994–97. Detta projekt är kanske det som har haft störst betydelse för att ge ordet gullah en mer positiv klang bland amerikaner.

I Gullah Gullah Island dansar och sjunger Ron, Nathalie och deras två barn, ibland i sällskap med en padda vid namn Binyah Binyah Polliwog. Programmet blev oerhört populärt, och fick barn och vuxna i såväl USA som utomlands att sjunga Let’s all go to Gullah Gullah Island! Än i dag känner många människor igen Ron Daise från programmet.

– De kommer fram för att prata eller sjunga vinjettsången. Jag tror att vi har haft en stor inverkan på mångas barndom, säger han strax innan han ska framträda i Brookgreen Gardens, ett populärt turistmål en bit norr om Charleston i South Carolina.

Här håller Ron Daise varje vecka en presentation om sitt folks historia och kultur.

– Gullah är en levande kultur, inte något som försvann för 200 år sedan.

Inne på Saint Helenas bibliotek finns ett rum i form av en sweetgrass basket – en korg som fortfarande tillverkas på traditionellt vis i gullah-områdena. En av hyllorna i rummet är fylld av böcker skrivna på gullah.

Inne i korgrummet träffar vi Victoria Smalls, vars far hörde till den sista generationen elever på Penn school. När undervisningen upphörde 1948, förvandlades skolan till Penn center, ett historiskt och kulturellt center som arbetar för att främja och bevara gullah-kulturen. Victoria Smalls är institutionens chef. I dag jobbar hon för att lyfta fram gullah, men som ung kände hon, precis som många andra, skam över sitt ursprung.

– När jag växte upp skrattade folk så mycket åt mig att jag ändrade mitt sätt att prata drastiskt genom att titta på riksnyheterna. Men det ledde till att jag började stamma. Jag tror att jag var allt för mycket en gullah girl i hjärtat.

Victoria Smalls talar inte särskilt mycket gullah i dag, men bönen Fader vår kan hon utantill.

– Our Fadduh awt’n Hebb’n, all-duh-weh be dy holy ’n uh rightschus name. Dy kingdom com.’ Oh lawd leh yo’ holy ’n rightschus woud be done, on dis ert’ as-’e tis dun een yo’ grayt Hebb’n ...

Både under Victoria Smalls och hennes fars skolgång, var gullah något som skolsystemet försökte arbeta bort. På Penn school straffades elever ibland fysiskt om de talade gullah. Victoria säger att hon själv reflexmässigt ibland har korrigerat sin dotter Leyla när hon har talat gullah.

– Men nu lär jag henne att hon är tvåspråkig i stället för att rätta henne.

Helena Gustavsson är frilansjournalist baserad i New York.