Dopet ger inget namn

I Språktidningen 2/07 gör Anna Larsdotter samma misstag som görs av andra i oändligt många andra sammanhang. I artikeln om att ge sig själv namn i den virtuella spelvärlden sägs i rubriken att ”du döper dig själv”. Nu är ju dopet inte någon namn­givningsceremoni, hur gärna man med slarviga uttrycks­former än ger sken av det. Namnet har man, som bekant, innan man döps och man kan således omöjligt döpa sig själv till vare sig Anna eller Zxrbowinklpuff.

svar:

Inte bara Anna Larsdotter, utan också Lotten Bergman och Maria Arnstad använder i samma nummer av Språktidningen verbet döpa i betydelsen ’namnge’. Denna användning av döpa, ofta med preposititionen till, är ingen ny företeelse. ”Jag döper fyrbåten till Limhamnsgrundet”, skrev redan Hjalmar Söderberg i Hjärtats oro 1909.

Enligt Språkrådet kan ordet döpa användas på följande sätt:

1. Är barnet döpt?
2. Under pompa och ståt döpte kungen i går den nya korvetten.
3. Är du döpt till Lotta?
4. Jag döpte min son efter min farfars bror.

Vi får enligt Språkrådet alltså leva med att döpa dels betyder ’kristna’ (exempel 1), dels ’namnge’ utan någon ceremoni (exempel 3 och 4). Exempel 2 an­sluter sig till betydelse nummer 1, som en över­förd användning. Den ursprungliga betydelsen av döpa är ’doppa’, som senare har kommit att förknippas just med den kristna upptagelseceremonin.