Den finska tystnaden

Den finska tystnadskulturen är vida känd. Ett svensk-finsk-estniskt forskarteam jämförde till exempel hur mycket mammor pratar med sina bebisar i Sverige, Finland och Estland. Minst prat visade sig förekomma hos estländare och finnar, mest mellan svenska mammor och deras barn. Forskarna sammanfattar sina fynd med att ”fåordigheten förefaller vara kännetecknande för finsk-ugriska folk”.

På finska finns därför många negativa uttryck för ’pladder’ och ’svammel’, som höpöttää, pälättää, puhua joutavia, ’prata onödigheter’, puhua läpiä päähänsä, ’prata hål i huvudet’, piestä suuta, ’piska mun’.

Men vad händer när finnarna bryter tystnaden och börjar tala? En utbytesstudent från USA skrev i en insändare i Helsingin Sanomat hur en för henne okänd finsk kvinna i en simhall började kommentera hennes klädsel och berätta om sina barns framgångar. Rakt på sak, om ett ämne som kanske inte alls intresserade åhöraren. Finnarna är ofta tystlåtna, men när de öppnar munnen är det inget kringsnack.

Men tiderna förändras. I våras var jag i Helsingfors på första maj. Vänner hade uppmanat mig att komma till Brunnsparken i Helsingfors centrum på vappu eller första maj-dagen. Synen överraskade mig positivt: vårklätt folk så långt ögat nådde, mer än på strömmingsmarknader förr i tiden. De flesta var inte alls studenter – första maj var förr deras och arbetarnas festdag – utan folk av alla slag: barn, vuxna och pensionärer. Då jag sa att jag var imponerad av allt detta svarade mina vänner kort och gott: ”Ja, så brukar vi ha det nu för tiden.”?