Därför är orden oräkneliga

Äntligen kunde språkdocen­terna Jöran Sahlgren och Natan Lindqvist andas ut. Efter sex månaders arbete var vinnaren utsedd. I två band som tillsammans vägde över fem kilo hade laget Arfa – ­under ledning av Emil Liedstrand – lyckats bilda 104 716 ord ur bokstäverna i kronprinsparet.

I juli 1924 kunde Veckojournalen till sist meddela segraren i årets mest uppmärksammade pristävling. Prissumman på 10 000 kronor – en svindlande summa på sin tid – till vinnaren hade närmast försatt Sverige i ordfeber. På redaktionen vällde bidragen in och buntades ihop i högar om 50 för att granskas av två allt häpnare och storögda docenter som inte hade en aning om vad dom gett sig in på. Samtidigt lamslogs telefonlinjen av ordsamlare som ville förhöra sig om ­detaljer i tävlingsreglerna. Även chef­redaktören Axel Essén och tidningens alla anställda kunde äntligen pusta ut när vinnaren väl presenterats.

”Då jag först hörde talas om denna pristävlan, tilltalade den mig icke. Ju mera jag sysslat med den, dess mer har jag blivit övertygad om att den varit gagnelig. Den har givit minst 20,000 svenskar en högst behövlig lektion i användandet av ordböcker, den har utvidgat deras ordförråd, ökat deras ordkunskaper och stärkt deras ordbildningsförmåga”, skrev Jöran Sahlgren i Veckojournalen.

Kollegan Natan Lindqvist intervjuades i samma tidning efter att tävlingen avgjorts:

– Och nu slipper jag väl?

I juli 1923 meddelade hovet att kronprins Gustaf Adolf förlovat sig med lady Louise Mountbatten. Fyra månader senare vigdes paret i London av ärkebiskopen av Canterbury.

Intresset på hemmaplan var enormt. Veckojournalen ansåg sig ha satt ett nytt snabbhets­rekord i samband med bröl­lopet: ”På lördagen den 3 nov. ägde vigseln rum, och på måndag morgon 5 november klockan 10 förelåg Veckojournalen färdig med fotografier från ­bröllopshögtidligheterna.” Tidningen poängterade att fotografierna ”befordrades med flygmaskin”. Och den ­växande upplagan gjorde det – förutom att använda sig av något så exotiskt som flygtransporter – möjligt att utöka sidantalet, publicera fler noveller och ordna pristävlingar.

Den första gick ut på att bilda så många ord som möjligt ur bokstäverna i kronprins­paret. Tävlingsorden måste bestå av minst tre bokstäver och skulle skrivas i alfabetisk ordning. Prissumman var 10 000 kronor till vinnaren. Ytterligare 5 000 kronor delades ut i kontanter fördelat på 133 olika priser. Dessutom utlovades 1 000 bokpriser.

Men det fanns en hake. Varje lösning skulle kompletteras med minst fyra tävlingskuponger. För att komma över sådana kuponger var det nödvändigt att prenumerera på Veckojournalen.

Att det i praktiken rörde sig om en värvningskampanj visade sig även när svars­fristen snart skulle löpa ut och läsarjakten förkläddes till generositet: ”Därför har … Vecko-Journalen ordnat det så, att ingen tävlingsdeltagare den dag då förteckningen över pristagarna kungöres skall kunna säga, att han arbetat förgäves: varje deltagare får vid helårsprenumeration för 1924 25 % rabatt på prenumerationspriset.”

Ordfebern bröt ut direkt när tävlingen utlystes i november 1923. Fönstret för att skicka in bidrag var bara öppet från 31 december till 5 januari. Biblioteken länsades på alla typer av ordböcker och uppslagsverk av aspirerande ordsamlare. Mer affärs­mässigt inriktade ordboksdamm­sugare såg möjligheten att tjäna ­pengar på intresset. I radannonser i bland ­annat Dagens Nyheter lockade privata voka­bulärvrängare med färdiga listor att använda i tävlingen.

”3,556 ord i Vecko-Journalens riksbekanta tävlan (högsta möjliga antal), uttagna efter språkvetenskapligt system”, erbjöd signaturen Språkman till priset av 95 öre i frimärken. ”Rekvirera endast ordsamling uppställd efter regl., annat har Ni ej användning för!” uppmanade Stockholms efterkravsmaga­sin. Priset var två kronor: ”Svåråtkomliga ordböcker anv. vid efterforskningarna.” En stockholmare utlovade för fem kronor mängder av såväl påhittiga som ­korrekta ord: ”5,000 abs. regelr. ord. Fyndiga sammansättn. Alla områden för mänskl. verks. genomforskade.” Den som där­emot skickade en krona till en postbox i Hökön kunde möjligen förvänta sig ett något stramare urval: ”Verkliga tävlingsord och ej några meningslösa bokstavssammansättningar.” En rektor i Sunne gjorde även annonsen för ”resultatet av 350 ­timmars målmedvetet och träget arbete” till något av ett ­lotteri med en krona som insats: ”Största möjliga antal ord till Vecko-Journalens tävling. … Var tionde rekvirent får orden gratis.”

Efter nyår tornade drivorna av inskickade bidrag upp sig på redaktionen. Låda efter låda baxades in i lokalerna. Juryn – som förutom chef­redaktören Axel Essén bestod av kanslirådet Arvid Nordlindh och biträdande huvudredaktören Waldemar Swahn – kliade sig alltmer frenetiskt i huvudet. En första åtgärd var att förlänga tävlingstiden med en vecka bara för att slippa fler samtal från ordjägare som förtvivlade över hur bidragen skulle nå redaktionen i tid. En annan var att anlita språkforskarna Jöran Sahlgren och Natan Lindqvist som expertgranskare.

Så småningom kunde även Waldemar Swahn andas ut i en krönika: ”Den 14 januari drog Vecko-Journalens ut­pinade redaktion en suck av lättnad. Telefonerna betraktades icke längre som tortyrredskap utan som normala förmedlare mellan oss och allmänheten. Redaktions­sekreteraren, vilken märkbart fallit av under den plågans tid, som började dagen efter sedan vi kungjort vår stora pristävlan, började återtaga sin verkliga form och med en blick av ­nästan grym vällust betraktade han de tio lårar, som rymde svenska folkets stora samlingsverk: orden som dragits ur Kronprinsparet.”

Det var förstås för tidigt. Waldemar Swahn utlovade besked ”om ett par månader” när det gällde ”ordsamlarhetsen”. Det skulle ta ett halvår. Gång på gång tvingades redaktionen meddela att granskningen av bidragen var ett uthållighetsprov som Jöran Sahlgren och Natan Lindqvist inte kunnat föreställa sig.

Emil Liedstrand var bara 34 år när han 1924 fick jobbet som chefsaktuarie vid Sveriges privatanställdas pensionskassa. Med åren fortsatte han att klättra på karriärstegen.

Men senhösten 1923 var det nog inte pensioner han tänkte mest på. Prissumman på 10 000 kronor i Veckojournalens tävling hägrade. För att säkra segern jobbade han lika metodiskt som i yrkeslivet. Han satte ihop en arbetsgrupp med ytterligare fem personer. Alla tilldelades olika roller för att garantera att hans lag – som fick namnet Arfa – skulle samla ihop flest ord i hela landet.

– Min pappa var väldigt road av olika sorters ordlekar, minns Anders Liedstrand, son till Emil Liedstrand.

När Jöran Sahlgren och Natan Lindqvist vadat genom listorna i banden summerades Arfas bidrag. Docenterna räknade till 104 716 godkända ord.

Avståndet till den som var näst bäst i tävlingen – en civilingenjör i Örtofta – var betryggande. Tvåan lyckades få ihop 28 348 ord – vilket i sin tur var mer än dubbelt så många som bronsmedaljören, en civilingenjör i Åmål.

En medlem i Emil Lied­strands vinnande lag med signaturen WL berättade själv i Veckojournalen om målmedvetenheten: ”Det arbetades ­febrilt. Sex böjda ryggar hängde över tungt lastade bord. Bläckpennornas raspande mot pappersarken – någon gång vid felskrivning avbrutet av ett förtretat utrop – var det enda ljud, som i drygt en veckas tid störde tystnaden.”

Taktiken spikades tidigt. Juryn meddelade nämligen att ortnamn fick ingå i tävlingsorden. Och det var avgörande för Arfas metod. I det vinnande bidraget ingick 9 524 allmänna ord – och 95 192 ord som innehöll ortnamn.

I ett annat nummer av Veckojournalen redogjorde samma lagmedlem för Arfas system. Dom skapade listor över korta substantiv och vilka vokaler som inte ingick i dessa ord. Dessa ord ­kallades tilläggsord. Orden i dom här listorna matchades sedan med listor över ortnamn som innehöll någon eller några av dessa vokaler men som inte fanns i substantiven. Konsonanter portionerades ut enligt liknande mönster. Från ortnamnslistan kunde till exempel Paris paras ihop med substantiv från en grupp som enbart innehöll vokalerna e och o: ek, eko, en, epok, knot, ko, kor, kort, not, ort, perron (även om Svenska Akademiens ordlista redan då rekommenderade perrong), poet, port, rek, rektor, rep, ro, rote, te, tenor, tok, toker, ton och tropp.

Parispoet stod visserligen inte i någon ordbok. Men det var enligt tävlingsreglerna inget krav. Som ordbildning i sig var det oklanderligt. Och beslutet att tillåta ortnamn öppnade möjligheterna för det som Natan Lindqvist skämtsamt kallade ”kombinationsdårar” – alltså deltagare som utnyttjade svenskans möjligheter att bilda sammansättningar.

”Genom denna anordning mekaniserades denna del av vårt arbete så, att var och en efter en kort tids träning kunde producera upp till 600 sammansatta geografiska ord i timmen!” förklarade lagmedlemmen WL i Veckojournalen: ”För övrigt, hade tävlingstiden varit 1 ½ år i stället för 1 ½ månad och vi haft tillfälle – och lust – att leta reda på ännu flera ortsnamn och använda ett större antal tilläggsord, torde det visst icke varit osannolikt, att resultatet i stället blivit – ½ million ord!”

Arfa trodde sig alltså kunna bilda åtminstone 500 000 ord enbart med hjälp av bokstäverna i kronprinsparet. Svenska Akademiens ordbok, SAOB, är en av världens största historiska ordböcker och innehåller totalt 511 960 uppslagsord. Men det skulle kunna vara många fler.

– Det går ju inte att ta med alla genomskinliga sammansättningar. Vi brukar bara beskriva det som är etablerat i språket och inte det som är tillfälligt. För dialektalt och för slangigt ska det heller inte vara eftersom det är standardspråket vi beskriver. Och om det är väldigt fackspråkliga, smala ord så tycker vi inte att SAOB är platsen för det, säger huvudredaktören Bodil Rosqvist.

Det sista bandet av SAOB utkom i december 2023. Då hade det nästan på dagen gått 130 år sedan det första häftet utkom 1893. Under denna tid har tusentals nya ord etablerat sig i svenskan och tusentals har fått nya betydelser. När SAOB nu uppdateras har redaktionen identifierat omkring 3 000 högprioriterade ord som ska läggas till i den reviderade och helt digitala upplaga som väntas bli klar runt 2030. Ytterligare runt 7 000 prioriterade ord står på kö. Hittills har ord som börjar med a, b och c portionerats ut bland medarbetarna – som adoption, adrenalin, aktivera, backhand, begeistrad, copywriter, coverband och curla. Men det är bara en rännil av den totala ordtillströmningen som kommer att bli aktuell.

– Antalet ord hade kunnat vara betydligt fler. När det gäller orden vi faktiskt tar med så tar vi nog med 10 till 15 procent av vårt material, säger Bodil Rosqvist.

Parispoet är alltså för genom­skinligt och tillfälligt för att vara ­ordboksmässigt så länge det inte står för något mer än en poet från Paris. Vättern­fiskare saknas av samma skäl eftersom det inte betyder något mer än en fiskare vid Vättern. Däremot listar SAOB både vätternröding och vättern­snipa – men då rör det sig om en speciell typ av röding och en speciell typ av snipa.

– Det är begrepp för något som inte bara heter så just runt Vättern, förklarar Bodil Rosqvist.

Den senaste ­upplagan av Svenska Akademiens ordlista, SAOL, från 2015 innehåller 132 466 uppslagsord och ­vari­antformer. Eftersom det är en samtidsordbok sorteras ord som har fallit ur bruk bort undan för undan samtidigt som nya ord läggs till. Även Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien, SO, är en samtidsordbok. Här finns mer information om uppslags­orden – men antalet är omkring 65 000.

– Vi har i uppdrag att beskriva samtidsspråket och den moderna svenskan. Då vill vi ha ord som är etablerade i den svenska språkgemen­skapen, säger Emma Sköldberg, huvud­redaktör för SO.

I arbetet ingår enligt Emma Sköldberg att ”ändå ha lite is i magen”. Strax innan den senaste upplagan kom 2021 översvämmades svenskan av nykomlingar med kopplingar till coronapandemin. Men när livet återgick till det normala försvann majoriteten av corona­orden nästan lika snabbt utan att göra några större avtryck i ordboken.

– Ordförrådet förändras hela tiden. Det myntas ständigt nya ord och uttryck och det är svårt att hålla jämna steg med språkutvecklingen. Man brukar säga att en ordbok alltid är inaktuell när den går till tryck men det fina i fågelsången är att man med lite tidsperspektiv kan avgöra om orden är varaktiga eller inte.

I bland annat Tyskland pågår något av en kapplöpning mellan olika förlag där nya ordböcker ofta marknadsförs med hur många nya ord som listas. Så är det inte längre i Sverige där Svenska Akademien nästan är ensam på marknaden när det gäller enspråkiga ordböcker på svenska. När antalet ord inte längre är ett försäljningsargument blir troligen nykomlingarna färre – något som Emma Sköldberg tror gynnar kvaliteten i längden.

– Vad är värdet i att lägga till en massa icke-ord som bara är tillfälliga? Jag är ganska glad över att vi har kommit ifrån det och att vi inte har varit så piskade att lägga in en massa nya ord, säger hon.

Inte heller tar SO med alla etablerade och genomskinliga sammansättningar. Den som vet vad jord och hög betyder kan också räkna ut vad jordhög betyder. Därför står jordhög bara med som ett exempel på en sammansättning under huvudordet jord utan att förklaras närmare. Jordgubbe är däremot en egen artikel. Där räcker inte kännedom om jord och gubbe för att förstå jordgubbe.

– Jordgubbe är en ogenomskinlig sammansättning och användarna har större glädje av att kunna läsa om vad ogenomskinliga ord betyder, säger Emma Sköldberg.

I praktiken hade ­mängden ord i ordböckerna kunnat närma sig det oänd­liga. Att urvalet i exempelvis SO är förhållandevis begränsat beror enligt Emma Sköldberg till stor del på tradi­tionens makt och arvet från tryckta ordböcker.

– Den tryckta ­ordboken ­satte vissa gränser för om­fånget. Den här typen av avgränsningar kan tyckas konstlade i dag men innebär också en arbetsbesparing, säger hon.

Att SO liksom SAOB och SAOL är inriktade på allmän­språket är en annan begränsning. Andra typer av ordböcker beskriver till exempel enbart dialekter, slang eller fackspråk. Annat som snävar in urvalet är att talspråk är svårt att kartlägga. Ordböcker har ofta också mer eller ­mindre uttalade mål att normera språket – vilket påverkar attityderna till bland annat stavningsvarianter och lånord. Historiskt har ordböcker dessutom varit ­restriktiva med svordomar och andra ord som kan upp­fattas som stötande.

Det är heller inte givet vad som faktiskt är ett ord. I SO listas till exempel pommes frites som ett uppslagsord även om det på ytan ser ut att vara två ord som skiljs åt av mellanslag.

– Om dom här orden bildar en semantisk enhet så har man bedömt dom som ett ord, säger Emma Sköldberg.

Pommes frites är helt enkelt en sak – även om pommes med försvenskat uttal på senare år börjat användas som kortform. Ett nytt ord som nu tas med i SAOB är crème fraiche som även det kan ge sken av att vara två ord.

– Det är ett ord på det sättet att orden som ingår behandlas som en enhet och grammatiskt samspelar med andra ord i satser, säger Bodil Rosqvist.

Om Arfa hade fått snickra vidare hade antalet teoretiska ord förmodligen varit snudd på oräkneligt. Och det var många fler i Veckojournalens tävling som visade att det bara var fantasin som satte gränser för det hypotetiska ordförrådet.

En man hävdade till exempel att askort skulle räknas som tre ord: as-kort skulle betyda såväl asbra spelkort som riktigt kort i växten medan ask-ort var en ort där det fanns ask. En annan man försökte sig på något slags blandning av fornnordiska och isländska utan att egentligen behärska något av det. Jöran Sahlgren fnös över ”en fullständigt språkvidrig blandning” som aesi-kropp (æsir är plural av isländskans ás, ’as; asagud’) som för att ens närma sig godkänt borde heta asakropp – som ändå inte skulle duga eftersom det bara fanns ett a i kronprins­paret. En tredje skickade in planscher där han bland annat ritat aprikoser i form av bokstaven r, sikar i form av t och rosor i form av n – vilket han åberopade som ett slags bevis för orden aprikos-r, sik-t och ros-n. En kvinna meddelade att hon med hjälp av liknande ordbildningsteknik kommit upp i 471 320 ord. Hon inkluderade dock inte någon förteckning över orden utan nöjde sig med att förklara principerna för ut­räkningarna och slutsumman.

”Kommentarer torde vara överflödiga”, suckade Jöran Sahlgren och underkände samtliga.

Visst var just dessa bidrag i bästa fall snillrika i teorin. Men dom illustrerade ändå svenskans natur.

– Vi kan sitta här och säga sammansatta ord som är synnerligen tillfälliga men som aldrig kommer utanför det här samtalet. Vi kommer att förstå varandra eftersom vi ­använder oss av befintligt språk­material som vi kombi­nerar till nya ord. Men det finns ingen mening med att ta med det i en ordbok, säger Emma Sköldberg.

Bodil Rosqvist håller med. Svenskans möjligheter att bilda sammansättningar i det oändliga ryms inte i ordböcker.

– Svenskan är ju ­väldigt ­dynamisk. Det går att beskriva det mesta med stor precision och bli förstådd för bitarna som vi bygger ord av finns där, säger hon.

Ändå är antalet ord i olika språk en ständigt återkommande fråga. Ofta jämförs svenskan med engelskan. Och ofta beskrivs engelskan som ordrikare. Vad som faktiskt skulle bevisa det påståendet är oklart. Ibland åbe­ropas den historiska Oxford ­English dictionary, OED – som inne­håller drygt 600 000 ord – som bevis eftersom den rymmer fler ord än SAOB. Men Bodil Rosqvist anser inte att det argumentet håller.

– Det säger inget av­görande om ordförrådet i sig.

Det finns andra skäl till att OED har fler ord. Om SAOB hade haft motsvarande mål och resurser hade det inte varit svårt att komma ikapp och förbi.

– Det är många fler som har jobbat med OED. Det är också en ordbok där man först har blivit färdig och sedan uppdaterat. Man har också engelska från olika delar av världen vilket gör att det kan bli fler ord. Men i SAOB hade vi kunnat uppdatera mycket mer och kunnat ta med många fler artiklar, säger hon.

Frågan är dessutom vad antalet ord egentligen ­spelar för roll. Emma Sköldberg tror att föreställningen om den ordrika engelskan kan vara ett resultat av hemma­blindhet. Fler ord behöver inte nödvändigtvis vara synonymt med rikare uttrycksmöjligheter.

– Man har väl fått för sig att fler skulle vara bättre. Men jag tror att det är lätt hänt när man lär sig ett främmande språk att alla idiom som finns där känns expressiva sam­tidigt som svenskans mot­svarigheter mest känns som döda metaforer och klichéer för att dom är så invanda. Då tycker man kanske att svenskan är blaha blaha bara för att man inte tänker på variationsmöjligheterna.

Jämförelser mellan svenskan och engelskan är ­knepiga även av andra skäl. Där engelskan oftare skriver isär tenderar svenskan att skriva ihop. ­Frågan är alltså hur en ordräknare ska se på exempelvis orange ice cream (som bara nämns i språkexempel i OED och inte behandlas som ett eget uppslagsord) och apelsinglass (som finns i SAOL).

– Visst finns det ­kopplingar mellan ordförrådet och möjlig­heterna att strukturera och kategorisera. Om du går ut i skogen med en ornitolog som känner till namnen på alla ­fåglar så blir det mer ordning på alla arter och läten. Men det är ju inte heller så att man inte kan tala om en viss sak bara för att det saknas ett specifikt ord, säger Emma Sköldberg.

Det som upplevs som luckor i svenskan kan också bidra till att andra språk uppfattas som uttrycksfullare. En användare hörde till exempel av sig och tyckte att redaktionen skulle lägga till verbet tånga för att använda tång. Den här personen ansåg dessutom att det var en brist som var ologisk. Den som har en fil kan fila, den som har en hammare kan hamra och den som har en såg kan såga. Men det specifika verbet tånga saknades.

– Det är ganska slumpartat med dom här luckorna. Visst kan det tyckas märkligt att det inte finns något sådant ord. Kanske beror det på att an­vända tång inte är en lika utdragen handling som att fila, hamra eller såga. Men skulle tånga bli etablerat kan vi förstås ta med det, säger Emma Sköldberg.

På nätet finns enstaka belägg på tånga som verb. Även om sammansättningar i dag är den vanligaste ordbildnings­typen i svenskan är det lätt att göra verb av substantiv enligt mönstret tång–tånga. Lika enkelt är det att bilda adjektiv: tångig, tånglik, tångaktig och så vidare.

– Jag tänker att vi har ungefär orden vi behöver i språket. Om det inte finns ett specifikt ord för en viss företeelse så går det alltid att göra något slags omskrivning och uttrycka det ändå. Behöver man utöka ordförrådet eller täppa till en lucka så hittar man ord för det helt naturligt genom exempelvis lånord eller avledningar, säger Bodil Rosqvist.

Hur många ord finns då i ett språk som svenska? Inte ens den som skulle slå ihop SAOL, SAOB och SO skulle få någon heltäckande eller ­representativ bild av ­svenskans ordförråd. Inte ­heller OED är ­någon fullständig kartläggning av engelskan. Trots att både Emma Sköldberg och ­Bodil Rosqvist ständigt ­arbetar med svenska ord förblir an­talet såväl en gåta som en icke-fråga. Emil Liedstrand och Arfa visade redan för hundra år sedan hur enkelt det var att bilda tusentals nya ord. Med dagens teknik vore det snarare brister i metod och material som skulle sätta gränserna än ordförrådet i sig.

– Om du så hotar med pistol så kan jag tyvärr inte ge dig något svar på hur många ord det finns i svenskan, säger Emma Sköldberg.

Bodil Rosqvist funderar på hur hon skulle gå till väga om hon ändå blev tvungen att göra ett försök att räkna ut antalet ord. I första steget skulle hon med hjälp av ett ­datorprogram dammsuga alla svensk­språkiga texter på nätet. Därefter börjar trasslet med att sortera orden och hantera alla stavnings­varianter och böjningsformer.

– I teorin skulle jag kunna samla alla dessa ord men bara att föra ihop alla olika stavningar och böjningar är ju omöjligt. Allt finns ju inte heller på internet. Det skulle aldrig gå.

Anders Svensson är chef­redaktör på Språktidningen.