Bombay och Mumbai
Bombay. Stora kontraster mellan lyx och slum, skönhet och fulhet. En stad jag oroas och blir glad av, älskar och blir ilsken på. Dubbelheten har en språklig motsvarighet. Staden och många av dess gator har två namn.
I Bombay – som enligt ett beslut i stadens kommunfullmäktige heter Mumbai – morgonjoggar jag längs havet på gatan som alla kallar Marine Drive. Men på gatuskyltarna står det Netaji Subhash Marg. Senare går jag till tågstationen Victoria Terminus, men ovanför entrén hänger en tavla som hälsar mig välkommen till Chhatrapati Shivaji Terminus. Jag tar ett tåg till Calcutta, men på biljetten står det Kolkata.
Under det senaste decenniet har flera indiska stads- och gatunamn som påminner om den forna kolonialmakten Storbritannien bytts ut mot nya, mer lokalt förankrade namn. Det är inte bara Bombay och Calcutta som döpts om. Madras har förvandlats till Chennai, Trivandrum till Thiruvananthapuram och Bangalore till Bengaluru.
Tidningarna skriver de nya namnen, tågtidtabeller och gatuskyltar har ändrats. Ändå fortsätter många indier att använda de gamla koloniala namnen.
I Indien verkar man kunna leva med dubbelheten. Men hur ska vi göra i svenska texter?
Som resetidningsredaktör och faktaboksförfattare med Indien som huvudsakligt ämne ställs jag ständigt inför frågan om jag ska skriva etablerade namn eller nya. Det politiskt korrekta valet borde vara det nya namnet, men när till och med taxichaufförerna bara lystrar till det gamla namnet är det knappast praktiskt.
Därför har det blivit en blandning av gammalt och nytt i mina Indientexter – beroende på var de ska publiceras.
I Vagabond, som vill hänga med i svängarna, har redaktionen beslutat att vi ska anamma det nya. Och jag följer med och skriver nytt i både reportage och guideböcker. Men i artiklar och reportageböcker som jag skrivit för andra tidningar och förlag har det oftast blivit de gamla namnen, eftersom det är dem som läsarna känner igen.
Nu är det förstås inte bara jag som har problem. Förvirringen är utbredd. Samma dag i Dagens Nyheter kan du läsa Bombay på en utrikessida men Mumbai på en ekonomisida. På Sveriges Radio säger man de gamla indiska stadsnamnen i de flesta programmen, men Nils Horner, Asienkorrespondenten som ofta hörs i Dagens Eko, har konsekvent gått in för de nya.
Att de gamla namnen ändå dominerar i medierna beror till stor del på ett beslut i Mediespråksgruppen, där representanter för de stora medieföretagen ingår. Dagens Nyheter tillsammans med bland andra Sveriges Radio, SVT, Svenska Dagbladet, Göteborgsposten, TT – och därmed praktiskt taget alla svenska landsortstidningar – har kommit fram till att man ska hålla sig till de etablerade namnen. Svensk tradition och läsarnas igenkänning är viktigast, anser Mediespråksgruppen.
Dessutom finns det alltid en risk för ett tillbakabyte, som i fallet med Kampuchea som officiellt återgick till Kambodja. Därför bör man, som TT:s representant i gruppen uttrycker det, hålla de nya namnen i karantän i några år – kanske ett par decennier – och inte rusa åstad.
Stefan Lundin på Sveriges Radios språkvård ingår också i Mediespråksgruppen. Han poängterar att man måste följa utvecklingen uppmärksamt. Börjar de nya namnen etablera sig får man inte vara främmande för namnbyten. Men de nya namnen måste fasas in successivt.
– Om de nya namnformerna blir etablerade i skolböcker och på kartor, då kanske det blir dags även för oss att byta.
Men er Asienkorrespondent använder ju de nya indiska ortnamnen?
– Korrarna som är på plats där ute är ofta färgade av språkbruket i landet där de befinner sig, säger Stefan Lundin.
Läser man facktidskrifter och resetidningar upptäcker man också där att de nya officiella indiska namnen är vanligare än de gamla koloniala. Detsamma gäller om man tittar i resebolagens kataloger och på bokningssajter på internet.
Förvirringen är med andra ord stor. Och inte blir det bättre när Birgitta Lindgren på Språkrådet ger sina råd.
– Om en indisk stad bestämt sig för att byta namn finns det ingen anledning att motsätta sig det, säger hon.
Birgitta Lindgren medger att det finns undantag. Språkrådet rekommenderar till exempel Burma, trots att regimen bytt till Myanmar, eftersom det finns en oklarhet om namnbytets giltighet i och med att regimen är odemokratisk.
Frågan om ett namns legitimitet är alltså ytterligare ett argument. Alla hängde med när Rhodesia skakade av sig sitt koloniala förflutna och kallade sig Zimbabwe och när Leningrad blev S:t Petersburg. Rhodesia och Leningrad – hur etablerade de än må ha varit – var kolonialmaktens och diktaturens namn.
I indien tillkommer ett nutidspolitiskt problem. Bombays nya namn är valt av stadens politiska ledning – det hindunationalistiska partiet Shiv Sena. Namnet Mumbai härleds till den lokala gudinnan Mumba Devi och kommer från maratherna, stadens urinvånare. Men Bombay (en anglosaxisk form av portugisiskans Bom Bahia, ’fin bukt’) är en multietnisk stad med inflyttade folkgrupper från hela Indien. Namnbytet uppfattades därför av stadens andra språkgrupper som marathernas försök att göra staden till sin och ingen annans.
Tolkningen kan alltså bli: Bombay säger man för att betona den mångkulturella staden, Mumbai för att erkänna marathernas företräde framför alla andra.
Krångligt? Jo. Eller så får man acceptera att indiska städer liksom de hinduiska gudarna har flera uppenbarelseformer. Same, same, but different.
