Åsa Moberg

Det är exakt femtio år sedan året ”allt hände”: Pragvåren, Majrevolten i Paris, Têtoffensiven i Vietnam och kårhusockupationen i Stockholm. Det är bara några exempel på sådant som gjorde 1968 till ett år då allt var i gungning. Och om denna tid handlar Åsa Mobergs roman Snart är det 1968, som utspelar sig under åren 1967–68.

Samhället förändrades i och med studentupproren – liksom språket. I ett studiebrev läser romanens huvudperson Nina Broman att ”Revolutionen revolutionerar kontrarevolutionen”, ett tydligt exempel på det teoretiska språkbruk som var vanligt då. Men när Åsa Moberg skrev romanen försökte hon inte medvetet skriva i någon särskild ”68-stil”.

– Nej, jag tror inte jag var så språkmedveten då. Hade jag skrivit boken i dag hade jag säkert tänkt på det. Men då ville jag bara att detaljerna och händelserna skulle bli korrekt återgivna. För ungefär tio år sedan skrev jag ett efterord till en bok med Frida Kahlos brev, Att trotsa smärtan, och där kände jag igen det revolutionsromantiska språket. Det hade ju inget med 1968 att göra, men stilen och stämningsläget var väldigt lika.

En stor språkrevolution – du-reformen – skildras i förbifarten i Snart är det 1968, när en ung läkare snäser av Nina Broman med ett kort ”jag visste inte att vi var du med varandra”.

– Jag tyckte att du-reformen var bra, och över huvud taget att det var så många saker som ändrades i samhället. Nu tycker jag att det är besvärligt att bli niad när jag går på någon finare restaurang. En vän till mig föreslog att vi ska införa uttrycket ”jag visste inte att vi var ni med varandra”, men jag har inte gjort det än. Det är ju inte helt vänligt, säger Åsa Moberg och skrattar.

Bild: Joel Nilsson

Snart är det 1968 utkom ursprungligen 1984, men nu har det blivit dags för återutgivning. Att Åsa Moberg valde att se tillbaka på sitt 1960-tal på 1980-talet hade rent praktiska skäl. I samband med den stora kärnkraftsdebatten 1980 förlorade hon sin tjänst som krönikör på Aftonbladet och stod plötsligt utan anställning.

– Min dåvarande sambo Tor-Ivan Odulf och jag flyttade till en liten ö i en liten sjö i västra Dalarna samma år. Jag var känd som en bråkstake i medievärlden och ingen ville ha med mig att göra. Då tänkte jag: ”jag får skriva böcker.” Mina första tre handlade om Nina Broman. Jag fiktionaliserade en del vad jag varit med om i mitt liv, men det är inga självbiografier. Det är romaner. Men som i alla mina texter utgår jag från sådant jag har varit med om. Annars får texterna inte liv. Ändå är Snart är det 1968 förmodligen den minst självbiografiska av alla mina böcker.

Åsa Moberg har livet igenom alltid skrivit dagbok. Professionell skribent blev hon då hon anställdes av Aftonbladet just 1968. Att hon blev krönikör där var ett direkt resultat av hennes första debattartikel. Ekonomiprofessor Gunnar Myrdal hade i Dagens Nyheter skrivit att dagens unga Vietnamdemonstranter bara var lata. Åsa Moberg blev upprörd och skrev ett långt svar. För långt. Hon fick hjälp av Tor-Ivan Odulf att korta ner det till en fungerande artikel.

– Jag skriver alltid för långt. Förr var det svårt att korta ner, men jag har lärt mig genom åren, säger Åsa Moberg och skrattar igen.

Förr skrev hon främst på nätterna. Under den period då hon var tv-krönikör på Aftonbladet var det nödvändigt. När tv-programmet var slut hade hon någon timme på sig att skriva den text som skulle publiceras i tidningen nästa dag. Det var ett bra sätt för henne att lära sig att skriva effektivt – och inte så långt.

– Nuförtiden vaknar jag väldigt tidigt. När jag skrev Livet började jag varje dag med att ligga kvar en stund i sängen och fundera på vad jag ville skriva om. Sedan satte jag mig och skrev det, oavsett var jag hade slutat dagen innan. Det blev mer lustfyllt för mig. Dessutom är det så skönt att skriva tidigt på morgonen. Ingen pratar med mig och så är jag klar med det viktiga före lunch. Jag behöver inte gå och vänta på att börja arbeta.

Bild: Joel Nilsson

Snart är det 1968 marknadsförs ”i ljuset av metoo-upproret”, och förlaget hävdar att det är ”omöjligt att inte läsa boken som en föregångare till vår tids stora feministiska debatt”.

– Jag tror att nästan alla gamla böcker är det, om man läser dem med det rastret. Kvinnor har skrivit så mycket om vad som har hänt, men har tidigare alltid blivit avfärdade eller ignorerade. ”Det här är inte intressant”, har män som Sture Allén och andra sagt. De har valt att inte se den delen av berättelsen, säger Åsa Moberg.

Vi äter lunch på Brasseriet i Operahuset, bara ett stenkast från Fersenska palatset där en stor del av romanen utspelar sig. Nina Broman får jobb som praktikant på modeföretaget Lao-Tse Svensk Design AB som huserar där. Förlagan till detta är givetvis Åsa Mobergs praktik på stilbildande modeföretaget Mah Jong. Året var 1967 och Åsa hade just hoppat av textilutbildningen på Konstfack. Mah Jongs kontor låg i Sagerska husen som revs 1970. De stod där PK-huset finns i dag.

Nina Broman bor i en etta i Solna, hon arbetar hårt på modeföretaget, engagerar sig i FNL-grupperna och går på Vietnamdemonstrationer. Hon är med under kårhusockupationen och hon möter kärleken. De som var med på den tiden känner säkert igen sig i mycket. Själv litade Åsa Moberg inte uteslutande på sina egna minnen från denna period. När hon skrev romanen valde hon därför att också att tala med med framträdande personer från 1968 års vänsterrörelse – för att få detaljerna rätt.

– Jag blev själv aldrig aktivist. Under den här tiden blev jag journalist och det gjorde att jag stod lite vid sidan av och betraktade. Det var en roll som passade mig. När jag skrev boken ville jag få rätt känsla i texten så därför gjorde jag intervjuer med bland andra Sköld Peter Matthis och andra som kunde berätta hur aktivistens vardag såg ut.

Om hon nu inte funderade så mycket på språket när hon skrev Snart är det 1968 gjorde hon det betydligt mer när hon och hennes dåvarande sambo Adam Inczèdy-Gombos översatte Simone de Beauvoirs Mandarinerna och Det andra könet från franska till svenska.

– Vi ville översätta tidsenligt. Lyckligtvis är Adams modersmål franska och han flyttade till Sverige 1954, så hans franska är ålderdomlig, nästan konserverad. Konstigt nog även hans svenska. Så det var ändå relativt enkelt för oss.

Efter de båda översättningarna har Åsa Moberg återvänt till Beauvoir i Simone och jag – tankar om Simone de Beauvoir. Den franska filosofen och författaren har influerat henne mycket – även språkligt.

– Jag har aldrig medvetet försökt efterlikna hennes texter, men hon skriver ju fantastiskt bra och därför har hon påverkat mig. Jean-Paul Sartre skriver i ett brev till henne att hon inte ska ta åt sig av kritiken för debuten Den inbjudna. Kritikerna menade att hon skrev för talspråkligt, och det var revolutionerande i Frankrike på 1950-talet. Den litterära franskan hade egna böjningsformer och stod långt från det talade språket. Det är nog hennes användning av talspråk som gör språket så tidlöst.