Äntligen ordbok!

En nyårsgåva till svenska folket i allmänhet och till skolan i synnerhet. Så kommenterade Svensk Lärartidning den 28 december 1893 utgivningen av det första häftet av Svenska Akademiens ordbok, SAOB. Det sträckte sig från a till afbild och skickades ut till 2 389 prenumeranter. Kung Oscar II hade själv tecknat sig för fem exemplar.

Arbetet med att beskriva svenskans ordförråd från a till ö väntades då bli klart runt 1920 eller i senaste laget omkring 1930. Prenumerationen på häften som undan för undan samlades ihop till större band beräknades kosta sju kronor om året.

– Att det ska ta ytterligare 25 år att bli klar verkar ha varit något av en konstant prognos från ordbokschefer när man än har fått en fråga om arbetstakten, säger Christian Mattsson, redaktionschef för SAOB.

Nu – 140 år efter arbetets början 1883 – når redaktionen målet. I samband med Svenska Akademiens högtidssammankomst den 20 december i år publiceras dom två sista bokstäverna ä och ö på nätet. Strax därpå utkommer det trettionionde och sista bandet av SAOB.

Det allra sista ordet – förutom en hänvisning från öxne till yxne, en typ av orkidé – blir öxla, ’föröka sig’, ett verb besläktat med öka som användes 1555 i en postilla av ärkebiskopen Laurentius Petri som handlade om äktenskapet och om hur ”menniskligit slechte skal ther igenom öxlas oc widh macht hållas”.

Huvudredaktören Bo-A. Wendt är den som skriver den sista ordboksartikeln i det verk som omfattar över 30 000 sidor och runt 500 000 uppslagsord.

– Jag paxade det. Det är alldeles speciellt att få skriva den sista artikeln. Det känns nästan lite förmätet att få tillhöra den generation och den redaktion som slutför arbetet, berättar han.

Christian Mattsson tog över som redaktionschef 2015 och har sedan dess lett arbetet i lokalerna i en villa i Lund. I källaren trängs arkivet i brandsäkra skåp med rader på rader av hyllor med rader på rader av kapslar. I dom sisådär 16 000 kapslarna finns omkring 8,2 miljoner lappar med språkprov som samlats in av generationer av medarbetare.

– Det är fantastiskt att få vara med om något sådant här, säger han.

Men ordbokens historia sträcker sig över mer än 130 år. Redan när Svenska Akademien grundades 1786 skrevs ansvaret för språket in i stadgarna: ”Academiens yppersta och angelägnaste göromål är, att arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”. I praktiken skulle syftet uppfyllas bland annat genom en ordbok: ”Ty åligger äfven Academien att utarbeta en Svensk ordabok och Gramatica”.

Kung Gustaf III sneglade på L’Académie française, den franska akademi som instiftats 1635 och som redan 1694 gav ut ordboken Dictionnaire de l’Académie française. Ett av hans mål med Svenska Akademien var att visa att även Sverige var en ledande nation inom kultur och vetenskap. I denna strävan var det givet att också ta fram en ordbok eftersom nationens storhet ansågs gå hand i hand med språkets förädling. Ett välbeskrivet och välordnat nationalspråk var ett tecken på ett framstående och förfinat nationsbygge.

Intresset bland ledamöterna var i vissa fall måttligt – inte minst eftersom dom insåg att uppgiften att utarbeta en ordbok var enorm. Lösningen blev att lotta ut bokstäverna. Författaren Johan Henric Kellgren fick a och u på sitt bord, historikern Anders af Botin drog h och s medan författaren Johan Murberg ansvarade för o och å.

Ändå präglades arbetet inledningsvis av framåtanda. Redan i februari 1787 utmejslades riktlinjerna för uppdraget. Historikern Carl Gustaf Nordins artikel om tiena – med moderniserad stavning tjäna – fick fungera som mall. Som underlag skulle språkprov, excerpter, samlas in.

– Man känner ofta igen dom flitigaste excerpisternas handstilar även på lappar som legat i över hundra år, säger biträdande huvudredaktören Bodil Rosqvist.

Snart drunknade ledamöterna i principfrågor. Talesättet A och O borde enligt Johan Henric Kellgren på svenska rimligen heta A och Ö. Också hans efternamn skapade debatt eftersom det ännu inte fanns några vedertagna normer för stavning. Själv skrev han ofta Kellgrén där accenten underströk att betoningen låg på sista stavelsen. Författaren Gudmund Jöran Adlerbeth – som enligt samma princip gärna skrev Adlerbéth – våndades med anledning av en diskussion om lånordet exercera över att ordboken skulle användas som rättesnöre och ville därför vara generös med att inkludera språkliga lån för att undvika risken ”at de som skrifva icke vågade at nyttia et ord som de ej i Academiens ordabok igenfunne”. Andra ledamöter ville i stället ransonera importerna och favorisera ord som kändes genuint svenska. Johan Murberg bad om vägledning för hur han skulle hantera alla ord som inleddes med partikeln o-. Dessutom tyckte riksrådet Axel von Fersen att Akademien borde samla in dialektord från hela landet.

Tanken på att dammsuga Sverige efter dialektala ord och uttryck blev aldrig verklighet. Men enkäter om uttal och genus (en eller ett barr?) skickades ut. Med varierande idoghet började också ledamöterna samla in ord. Johan Murberg listade 8 000 ord på o och 300 på å – utan att ha räknat in sammansättningar med å-, åt- och åter-.

En bit in på 1800-talet blev arbetet mer systematiskt. Excerpister anlitades för att finkamma olika typer av texter – skönlitteratur, domböcker, utredningar, bouppteckningar, protokoll, räkenskaper, tullhandlingar – och göt därmed den grund som ordboken fortfarande vilar på.

Men allt som samlats in kommer inte med. Sydsvenskan berättade i en artikel 1981 att ”den tjocka stocken i en mölla som vingarna och vingaxeln är fästade vid” kallades väderbjörn. En excerpist fångade upp detta fackspråkliga ord som nu är en av alla lappar i arkivet men som sorterades bort under arbetets gång.

– Det är ett spännande jobb på det sättet att man stöter på väldigt många olika typer av ord i ett parti. När jag skrev om ordet väder för ett par år sedan fick jag hela sammansättningsramsan från väderkvarn till väderspänning till väderlåda. Men väderbjörn kom inte med eftersom vi bara hade ett belägg på det, berättar redaktören Pär Nilsson.

Öxla finns också bara på en lapp – men här vill redaktionen visa att ordet användes under den nysvenska epoken, en period i språkhistorien som inleddes 1526 med Gustav Vasas översättning av Nya Testamentet, och därför tas det med. Till skillnad från väderbjörn är det inte heller en sammansättning.

När kapslar plockas fram ur arkivet går en biträdande redaktör igenom materialet och förbereder det för en redaktör som i sin tur skriver själva ordboksartikeln. När en artikel väl är färdig för tryck har minst tio personer varit inblandade i processen av läsningar och redigeringar.

Biträdande redaktören Alexandra Hibolin jobbar med ett parti hon fått tillbaka av en redaktör. Hon kontrollerar bland annat citat och källhänvisningar. I handen håller hon en orange överstrykningspenna.

– Den har varit min färg i tolv år nu. Jag använder den för att markera om det stämmer eller om någonting behöver ändras. Jag kan också komma med ändringsförslag på citaten om dom kan snyggas till, kortas ner eller förtydligas på något sätt. Det är en dialog mellan mig och redaktören, berättar hon.

Att ta sig igenom över – som kommer att fylla 1 350 spalter i ordboken – tog en redaktör fyra år. Öga med alla sammansättningar tog ett år. Men ett ord utan lång och vindlande historia, som saknar sammansättningar och som bara behöver en enklare etymologisk utredning kan bli klart på en dag.

– Det tar ungefär 80 manår att färdigställa ett band av ordboken, säger Christian Mattsson.

Den första generationen ledamöter av Svenska Akademien stirrade ett sisyfosjobb i ögonen. Kanske var det därför entusiasmen svalnade. Samtidigt var språkarbetet ett kungligt direktiv. Ledamöterna började därför söka andra lösningar för att efterleva kraven.

Här gick arbetet snabbare. Carl Gustaf af Leopolds Afhandling om svenska stafsättet utkom 1801 och innebar ett stort steg mot enhetliga stavningsnormer. Värre var det med Svensk språklära utgifven af Svenska Akademien som publicerades 1836. Boken skulle behandla bland annat språkhistoria, stil och syntax – men författaren Lars Magnus Enberg visade sig ha plagierat delar av innehållet och den sågs allmänt som en smutsfläck på Akademiens fasad.

Den utlovade ordboken var ett ständigt gnagande samvetskval. Författaren Bernhard von Beskow försökte 1835 återuppväcka det slumrande projektet. Den enda som med nymornat intresse ville ”verkligen gripa Hverket an” var diktaren Esaias Tegnér.

En ny konflikt tornade upp sig. Bernhard von Beskow efterlyste ”en gymnasist” som ”med rasp och hyfvel gaf litet form” åt hur ordboksartiklarna skulle se ut. För honom stod det samtida ordförrådet och enklare etymologiska utredningar i centrum. Ordboken skulle bli klar och helst raskt – en pragmatisk utväg för att slippa grovjobbet.

Författaren Hans Järta fnös åt vad han uppfattade som ett knep för att frigöra sig från det ansvar som skrivits in i stadgarna. Han såg inget behov av en ordbok som bara tog upp det samtidsspråk som ändå var begripligt för allmänheten. I stället borde ordboken vara historisk och även dokumentera ord som fallit ur bruk.

Ordboken var inte bara en samvetsfråga. Redaktionen utsattes även för olika typer av påtryckningar. I pressen pikades Akademien för saktfärdigheten – ett tema som senare skulle prägla rapporteringen i årtionden. En tidstypisk kommentar om oförmågan att komma igång publicerades i Dagligt Allehanda 1844 i samband med nyheten om en ny utgåva av en rysk ordbok: ”Hur många ark äro tryckta af Svenska Akademiens Ordbok öfver vårt språk?”

Så småningom blev Hans Järtas historiska linje även Svenska Akademiens. Ordboken skulle spegla svenskans ordförråd från 1521 – året då Gustav Vasa blev riksföreståndare och snart såg till så att Bibeln översattes till svenska – och framåt. Även utdöda ord och föråldrade betydelser skulle dokumenteras med samma noggrannhet som den samtida svenskan. Alla genvägar för att bli kvitt ett förväntat schabrak till ordbok var stängda.

Med tiden blev det historiska perspektivet allt starkare. Den hållningen handlade inte bara om att uppfylla stadgarnas intentioner. Snart dök andra ordböcker upp som var inriktade på samtidsspråket. Anders Fredrik Dalins Ordbok öfver svenska språket gavs ut 1850–53 och var ett pionjärverk. Och 1874 kom första upplagan av Svenska Akademiens ordlista, SAOL, som gav vägledning när det gällde stavning och böjning.

Anders Fredrik Dalin var en skicklig lexikograf. Han knöts 1852 till Svenska Akademien för att utarbeta en stomme till ordboken. Samlingen av excerpter växte och förutsättningarna ljusnade – men det dröjde till 1883 innan språkprofessorn Theodor Wisén föreslog att Akademien skulle ta sig an ordboken på allvar. Han vände sig till Knut Fredrik Söderwall, landets då ledande lexikograf. Tillsammans utformade dom en plan för uppgiften. SAOB skulle utarbetas av en särskild redaktion och inte av ledamöterna själva. Eftersom båda centralfigurerna var hemmahörande i Lund var det också naturligt att redaktionen hamnade här.

Tio år senare utkom det första häftet av SAOB. Förväntningarna var höga. Svensk Lärartidning hoppades på en ordbok som fungerade som rättesnöre och kunskapsbrunn i ett: ”Att få klart besked om ords olika betydelse är ofta af stor vikt. Det är ju ganska vanligt, att sammanblandning af betydelser föranleder oreda i personers tankegång, ja, stundom farliga misstag eller häftiga tvister. Genom ordboken erhålles en auktoritet, som alla kunna erkänna såsom sådan. Att ordens former, böjning, kön och ursprung i ordboken skola upptagas är själfklart. Men äfven ordens uttal skall angifvas. Hvilket uttal som är riktigt, och hvilket, som är oriktigt visas. Huru skall t. ex. ordet abborre uttalas? Hvilka olika uttal af detta ord förekomma i vårt land? På dessa och liknande frågor lämnar ordboken svar. Men ordboken angifver äfven, hvilka konstruktioner af orden i satser, som äro riktiga. Är det rättast att skrifva ’beskrifning af något’, ’beskrifning på något’ eller ’beskrifning om något’?”

Men föreställningen om SAOB som rikslikare kom snart på skam. I det första häftet från 1893 redovisades fyra uttal av abborre utan att något stämplades som föredömligt och annat som fel. När redaktionen 1905 var framme vid beskrifning listades exempel på konstruktioner med af, på och om.

Principerna för ordboken naglades också fast i förordet till det första häftet: ”Det arbete, hvars början här framlägges, är afsedt att dels gifva en trogen bild af det nu lefvande svenska riksspråket, dels äfven uppvisa, huru vårt språk utvecklats allt ifrån reformationstiden.” Men det talades samtidigt om att SAOB skulle ”verka för riktig användning af vårt modersmål” och främja ett ”godkändt modernt språk”.

Med åren blev ordboken alltmer deskriptiv, beskrivande, medan SAOL fick en tydligt preskriptiv, föreskrivande, roll som rättesnöre. Andra språkriktighetsfrågor delegerades i praktiken till Erik Wellander. Hans Riktig svenska från 1939 skrevs på uppdrag av Akademien och blev för generationer av skribenter något av en stilbibel. (Se Språktidningen 4/2023.)

Men det gick inte fort. I det första häftet av SAOB behandlades till exempel ordet af på femton sidor – ett tecken på att utförlighet var svårt att förena med snabbhet. I det växande arkivet hade excerpisterna samlat ihop omkring 800 000 språkprov.

Utgivningstakten blev snart en fråga i sig. I Dagens Nyheter konstaterade en ledarskribent 1899 att tolv häften utkommit under dom första sex åren – vilket bara var hälften av det utlovade antalet. I stället för några årtionden för att ta sig från a till ö var en rimligare prognos ett århundrade: ”Under nuvarande förhållanden blir det svenska nationalverkets värde tämligen decimerat och som källa för den svenska odlingen är det nog så grumligt. Talet om dess stora nytta och betydelse bör därför kanske inte vara så högljutt.”

Språkforskaren Gideon Danell diskuterade 1908 ordboken i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Hans analys var att arbetet skulle bli än mer tålamodsprövande. Utifrån den befintliga utgivningstakten skulle det ta 145 år att färdigställa SAOB. Den skulle alltså bli färdig runt 2038 – en förutsägelse som i dag framstår som ganska träffsäker. Men det medförde också en debatt om ordbokens framtid. Nu stod det klart att det tidigaste materialet skulle vara hopplöst föråldrat när det sista slutfördes.

Alltfler ifrågasatte redaktionens arbetsmetoder och ordbokens berättigande. Projektet finansierades främst genom annonsintäkter från Post- och Inrikes Tidningar som Akademien slussade vidare till ordboken. Akademien vände sig 1919 till ecklesiastikdepartementet med en vädjan om statligt stöd eftersom resurserna inte tillät några åtgärder som kunde påskynda arbetet. Svaret blev i stället att ordboken borde kortas.

Litteraturhistorikern Henrik Schück tog saken till omröstning i Akademien. Hans förslag var att ordboken skulle läggas ned efter att bokstaven e blivit klar. Han själv och ytterligare två ledamöter röstade för nedläggning. Tretton ville fortsätta. Projektet levde efter majoritetsbeslut. I almanackan stod det den 22 februari 1923.

– Jag är rätt så övertygad om att om det blivit ett statligt övertagande här så hade vi nog varit nedlagda sedan länge. Jag tror att man från politiskt håll kanske på 1950-talet hade kommit till en punkt där man tyckt att det går för långsamt och att man inte kunde lägga pengar på det, säger Bo-A. Wendt.

Kritiken gjorde ändå avtryck på arbetet. Redaktionschefen Ebbe Tuneld fick personalen att gå med på lönesänkningar och ett ackordsystem. Under hans ledning krympte artiklarnas omfång.

– Utförligheten i beskrivningen har växlat genom verket. Varje band har tagit ungefär lika lång tid att framställa men man har kommit en kortare bit fram genom alfabetet. Först trodde man att det här nog skulle gå på kanske 30 år. Men sedan fastnade man i en väldig utförlighet och noggrannhet. Mellan 1920 och 1960 kom sedan en period där det rasslade på ganska bra. Där tycker vi kanske i dag att artiklarna är lite väl korta, säger Bo-A. Wendt.

Så småningom vändes kritiken i medierna till fascination. När journalister besökte redaktionen i Lund var det med storögd förundran över miljontals lappar, tusentals kapslar, spaltkilometer på spaltkilometer av ordboksartiklar, skrivmaskiner med flera stilsorter, specialdesignade skrivbord med särskilda fack i lappstorlek samt medarbetarnas ryggmärgsrotade lojalitet och pedantiska noggrannhet. Samtidigt som SAOB beskrevs som en nationalklenod i vardande skildrades projektet med vördnadsfull exotism.

Kanske hade vinden vänt i den allmänna debatten. Men bland drivorna av kapslar och lappar väntade redaktionen på medvind. Skälet var bokstaven s som tog tio band i anspråk. Ordet sa publicerades i det tjugofjärde bandet 1963. När det var dags för det trettiotredje bandet med söös (som hänvisade till sjö) att tryckas var året 2002.

– Det pratades väldigt mycket om trendbrottet t när jag började 1998. Då var man på väg att bli färdig på s och hade så smått börjat skriva på t, berättar Bo-A. Wendt.

När Christian Mattsson klev in på redaktionen i oktober 2015 var det trettiosjätte bandet som slutade med utsudda tre år gammalt. Det trettiosjunde – som skulle täcka utsug till vreta – var på gång. Arbetet var alltså inne på upploppet – till glädje för alla medarbetare som varit med om att stånka sig igenom uthållighetsprovet s och som nu för första och enda gången i SAOB:s historia i det trettioåttonde bandet kunde bocka av fem bokstäver i en och samma volym: w, x, y, z och å utöver dom sista orden på v. Christian Mattsson hade tidigare arbetat i årtionden med olika typer av ordböcker – men ingen som SAOB.

– Ordboken är en av svenskans grundbultar. Den är en statusmarkör som säger att svenskan är viktig. Här finns det allra mesta samlat och bevarat för framtiden. Den är också en nyckel till vår historia. Här kan man utläsa 500 års språkutveckling och snart 150 års civilisationsutveckling. Man kan läsa in åsikter och levnadssätt så det är också en kulturhistoria.

Då hade det ganska länge talats om att ordboken skulle bli klar 2017. Riktigt så nära var inte mållinjen när Christian Mattsson tog över. Prognosen flyttades snart till 2023. Även om utgivningstakten varit en ständig diskussionsfråga mötte han en redaktion som metodiskt stretade på mot målet.

– Det är ett komplicerat arbete. Det är så oerhört inarbetade och rutinerade människor så det här kan inte göras på ett mer effektivt sätt.

När senhöst övergick till vinter 2021 blåste det upp till storm. Redaktionen hade redan börjat förbereda en revidering av ordboken. Allt material som blivit föråldrat, var ofullständigt eller helt enkelt saknades skulle uppdateras. Men på ett möte i Lund meddelade Akademien att revideringen inte skulle bli av. Eftersom intäkterna från Post- och Inrikes Tidningar sinat ansåg sig inte Akademien längre ha råd att bekosta arbetet – trots att en uppdatering länge ingått i planerna. För vissa kom kursändringen som en chock.

– Vi hade fått sådana signaler sista året. Jag vägrade tro på dom, säger Bodil Rosqvist.

– Hälften tyckte att det kanske inte var helt oväntat. Hälften var kanske lite mer överraskade, säger Christian Mattsson.

– För mig kom det väldigt oväntat. Det fanns också dom som var rätt så tagna av detta medan andra tog det med något slags jämnmod. Men Akademien har ju varit extremt uthållig. Det är svårt att tänka sig att någon annan i Sverige hade varit beredd att hålla igång det här, säger Bo-A. Wendt.

Beskedet blev en vändpunkt. Den inledande bestörtningen förvandlades märkligt nog till ett slags glädje. Redaktionen möttes av ett översvallande engagemang. I ett upprop i Svenska Dagbladet uppmanade hundratals språkvetare Akademien att tänka om och säkra ny finansiering. Planerna på att lägga ned ordboken fick åter journalister att vallfärda till redaktionen i Lund. En bred opinion krävde att SAOB inte skulle gå i graven.

– Medieintresset hjälpte faktiskt upp stämningen här. Nu skrev till exempel Expressens ledarsida om SAOB – det hade jag aldrig kunnat drömma om. Man kände sig sedd och uppmärksammad och man visste att man gjorde något viktigt. Jag trodde att det mest handlade om en klick språkvetare som skulle bli upprörda medan allmänheten kanske inte skulle vara så engagerad. På så sätt är alla kriser bra. Då visar folk färg. Det är först när något är hotat som man får det här stödet, säger Christian Mattsson.

I mars 2022 kom nästa vändning när Svenska Akademien meddelade att en uppdatering var i hamn. SAOB får en klumpsumma på totalt 100 miljoner kronor för att genomföra revideringen.

Christian Mattsson räknar med att pengarna räcker i ungefär sju år. Det betyder att uppdateringen ska vara klar omkring 2030. Den här gången blir det ingen tryckt upplaga utan enbart en digital ordbok. I uppdraget ingår också att avveckla den befintliga redaktionen.

– Ju mer inflationen sticker iväg, desto kortare tid har vi på oss. Så det gäller att jobba mest i början.

Utan en revidering är många artiklar mer eller mindre inaktuella. Listan över välbehövliga uppdateringar och kompletteringar kan göras lång.

Antenn är enligt SAOB något som enbart finns på ”insekternas, tusenfotingarnas o. kräftdjurens hufvud” men inte på exempelvis tv- eller radioapparater eftersom artikeln publicerades 1900. Bäver – med gammelstavningen bäfver eftersom Akademien dröjde med att helt rätta sig efter 1906 års stavningsreform – beskrevs 1924 som ”(den i Sverge numera utrotade) gnagaren Castor fiber Lin.”. I dag är bävern tillbaka i Sverige. Helikopter definierades 1930 – med stavningen helikoptär – som ’benämning på ett slags (ännu blott på experimentstadiet befintliga) flygmaskiner vilkas arbetande del utgöres av en skruv med lodrät axel; skruvflygare’. Och ett runt ord som knulla i betydelsen ’ha samlag’ var inte att tänka på att trycka 1936 trots att det varit i bruk åtminstone sedan 1600-talet. I stället listades under verbet knulla den föråldrade betydelsen ’kuttra’ om duvornas läte och en hänvisning till substantivet knulle, ’liten backe; kulle’, där den som tog sig igenom det finstilta hittade knulla: ”det i vulgärt spr. förekommande, trol. från en bet. ’trycka’ l. ’stöta’ utgående knulla, hava samlag med (en kvinna)”.

– Där har man fuskat en del. Det sägs att det var mot slutet av r som man blev lite friare. Röv finns till exempel med. Könsord är ett område där vi har lite att komplettera, säger Bo-A. Wendt.

En annan föråldrad definition är mödomshinna, ’halvmån- l. ringformigt slemhinneveck som hos en intakt kvinna delvis täcker slidans mynning o. som i allm. brister vid det första samlaget’, som inte har uppdaterats sedan bandet trycktes 1945. 70 år senare lyfte TV4 fram ordboksartikeln som ett exempel på föråldrad mytbildning kring kvinnors sexdebut.

– Ibland kan man bli frustrerad över att folk uttalar sig om ordboken utan att ha riktig kunskap om hur den fungerar. Men det har också varit en del av tryggheten. När vi får dom här invändningarna så har vi kunnat svara just att artikeln är skriven 1945 och den kommer inte att uppdateras förrän vi är färdiga, säger Bo-A. Wendt.

– Något av det första vi gör blir att åtgärda dom här otidsenliga olämpligheterna. Första årets arbete kommer vi lägga tyngdpunkten på det, berättar Christian Mattsson.

Att förhållandevis färska ord som dator, atombomb, ketchup, kärnkraft, dokusåpa, allergi och mascara saknas har alltså sin naturliga förklaring. Men även det personliga pronomenet hon med fornsvenska rötter saknas – och listas i ett band från 1930 som en variantform till han. I den uppdaterade upplagan blir hon en egen artikel.

– Nu får det bli det, säger Bodil Rosqvist.

– Samtidigt finns det en beskrivningsmässig vinst med att hålla ihop det eftersom han och hon används identiskt, säger Bo-A. Wendt.

Några få ord befinner sig dessutom i riskzonen för att strykas. Ett sådant är blondbarb – vilket gissningsvis är en fisk. Men när ordet trycktes 1916 var det helt utan belägg och utan några som helst uppgifter om hur det användes.

– Det har ingen språklig förklaring. Vi hittar inget på det i tidningar eller någonting annat, berättar Bodil Rosqvist.

– Men det blir inte som i SAOL att vi ska rensa bort ett större antal ord. Det är några promille i så fall så det är i praktiken försumbart, säger Christian Mattsson.

Den reviderade upplagan ska också bli lättare att använda. Ordboken är i dag full av förkortningar, symboler och hänvisningar som är oerhört komprimerade för att spara utrymme i det tryckta formatet men som kan vara svåra att tyda för den som inte är van.

– Det ska bli lättillgängligare och lättbegripligare. Vi vill förändra strukturen så att den blir överskådligare, säger Bodil Rosqvist.

För att kartlägga det moderna ordförrådet har hundratals skrifter från 1950-talet och framåt samlats in som underlag till en ny databas.

– Vi kommer förtydliga men inte förenkla. Det är ett komplext material som inte kan brytas upp hur som helst utan att man tappar informationen. Men för ögat kommer det bli behagligare och tydligare, säger Christian Mattsson.

Vad som händer efter uppdateringen är oklart. Svenska Akademiens plan är att överlämna SAOB till staten. Om regeringen säger ja kan Institutet för språk och folkminnen bli ett nytt hem för ordboken.

– Det finns en hel del i arbetet med ordboken som tangerar vårt arbete med språkvård, dialekter och att hålla arkiv. Vi har inte fått någon direkt fråga men vi har hållit oss informerade och har i kontakter med kulturdepartementet påtalat vikten av att den här resursen finns, säger generaldirektören Martin Sundin.

Han ser det som en naturlig utveckling om staten tar över ansvaret för SAOB. Innan ett sådant steg kan bli verklighet efterlyser han en utredning om förutsättningarna.

– Vi skulle behöva ny kompetens och resurser för att kunna ta oss an ett sådant uppdrag.

Martin Sundin anser att arbetet med ordboken bör fortsätta även efter 2030. Det är bara så SAOB kan förbli en levande kunskapskälla.

– Ordboken är en viktig del av vårt kulturarv. Den enorma insats som har gjorts har starkt bidragit till att svenskan är så utförligt beskriven. Det vore beklagligt om man inte skulle ha en kontinuerlig uppdatering av ordboken eftersom det stora arbetet redan är gjort, säger han.

Villan som har fungerat som redaktionslokal sedan 1999 ritades i modernistisk anda av arkitekten Sten Samuelson på 1960-talet. Ändå dignar väggarna av historia. Över arkivet svävar en lätt doft av antikvariat. I hyllorna står Knut Fredrik Söderwalls gamla fotpall jämte gamla ordboksmanus skrivna med sirlig handstil och tunn bläckpenna. Bredvid ligger hans gamla linjal. Och överallt travar av böcker, staplar av kapslar, konfettiregn av lappar.

– Det är en unik arbetsmiljö, säger biträdande redaktören Eva Nordgren.

På en vägg i biblioteket på redaktionen hänger en tavla där det sista bandet delats in i partier från ä till öxla. Färgade legobitar visar hur avsnitt för avsnitt i det sista bandet blir klart. I mötesrummet ligger ett annat schema över arbetsflödet. Även här blir luckorna över vad som inte är påbörjat eller färdigt allt färre. För medarbetarna är det symboler för att arbetet med SAOB snart går in i en ny fas.

I november förra året fiskade biträdande redaktören Cecilia Bergman upp några av dom sista kapslarna på bokstaven ö ur arkivet. Hon ser fram emot uppdateringen men konstaterar också att det blir en uppgift av ett annat slag.

– Ibland känner man historiens vingslag när man hämtar sina kapslar. Och allra helst när man hittar saker som var oväntade: ”Det här vet ingen än, nu är jag först om att få veta detta.” Själv visste jag till exempel inte att det tidigare hette åsne och inte åsna. Vi har ju gjort dom gamla orden nu så det blir inte riktigt dom här spännande grejerna i revideringen. Dom är slut, säger hon.

Till våren kommer Svenska Akademien att fira den färdiga ordboken med en stor fest på Börshuset i Stockholm.

– Det är en väldigt kluven känsla, säger Bodil Rosqvist. Det är klart att man vill bli färdig och att det är fantastiskt. Men samtidigt är det här jobbet så roligt.

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.