Bild: 
Martin Stenmark

Därför går en mig på nerverna

Pronomenet man är helt skilt från substantivet man. Därför finns det ingen poäng med att ersätta man med feminist-en.

Hur åker en buss i Gävle?

Frågan möter mig på Facebook, och det tar mig en stund att förstå vad frågeställaren menar. En buss i Gävle åker väl som alla andra bussar?

Så trillar polletten ner. Naturligtvis. Min genusmedvetna vän undrar hur en människa i allmänhet köper bussbiljett i Gävle, och i stället för man skriver hon en.

Jag mötte fenomenet ”feminist-en” för första gången runt 2008. Jag intervjuade då en queeraktivist som hjälpligt genomgående ersatte sina man med en. På frågan varför, svarade hon att ordet man indikerar att gemene människa är en man och att hon inte vill reproducera sådana föreställningar i sitt språkbruk.

Sedan dess har bruket, som ni kanske har märkt, blivit vanligare. En som så kallat generiskt pronomen förekommer numera i allt från personliga presentationer till föreläsningar och krönikor, och har blivit lite av en identitetsmarkör.

Om ni nu trodde att jag, som lesbisk och universitetsutbildad feminist i progressiv storstadsmiljö, skriver denna krönika för att få fler att använda feminist-en, så har ni glömt att människor är komplexa. Feminist-en går mig på nerverna, och här är orsakerna:

  1. Ingen som säger man som generiskt pronomen tror att det syftar på män. I så fall skulle inte kvinnor säga man om sig själva, i sportintervjusvenska såsom ”det är det här man har laddat inför”. Och en mening som ”som kvinna måste man alltid vara på sin vakt” skulle låta jättekonstig.
  2. Pronomenet man är helt skilt från substantivet man. Det märks till och med på uttalet. Man lägger aldrig betoningen på pronomenet man (prova att säga ”hur åker man buss i Gävle” med betoning på man!) medan man mycket väl kan betona substantivet (prova att säga ”en man åker buss i Gävle” med betoning på man!).
  3. Med alla en-sägare blir det i vissa kretsar till ett politiskt ställningstagande att säga man. Det som har varit en del av ens språkbruk hela livet ses plötsligt som fel – och inte av en god anledning, som när man till exempel blir uppmärksammad på att n-ordet är kränkande. Nej, anledningen till detta ennande hittar vi närmast i den engelska språkdiskussionen:
  4. Aktivister gillar att överföra engelska språkresonemang till svenska förhållanden. Studier har visat att användningen av det engelska man i betydelsen ’människosläkte’ för tankarna till män mer än vad exempelvis ordet humans gör. Ingenting tyder på att detsamma gäller det svenska pronomenet man – det går inte att likställa ett substantiv i ett språk med ett obetonat pronomen i ett annat. En färsk kandidatuppsats av kommunikationsstudenten Frida Sandberg visar rentav att människor associerar mer till män av en än av man som pronomen!
  5. Om ord ska bytas ut för att de har patriarkala rötter, är det ett överväldigande antal ord som behöver genomgå den processen. Det vet alla som har läst romanen Egalias döttrar av Gerd Brantenberg, där behärska ersatts med befruska, människa med kvinniska – och så vidare. Språket är fullsmockat av rester av patriarkala, rasistiska, funkofobiska och homofobiska system, det är i princip en pyttipanna helt gjord på rester. ”Varför inte börja någonstans?” säger kanske en en-anhängare om det argumentet. ”Varför inte nyansera språket där det kränker människor i dag och låta resten vara pyttipanna?” säger jag.

Som feminister har vi ju redan så väldigt mycket att göra.

Sara Lövestam är författare och föreläsare.

Prenumerera! Pröva 2 nummer av Språktidningen för 99 kronor.

Publicerad i nummer: 
3/2020