Bild: 
Joel Nilsson
Karolina Ramqvist hoppade av gymnasiet för att ägna sig åt skrivandet. När hon var 18 år startade hon tidskriften Plebs.

Porträtt

Karolina Ramqvist

Mörkerseende. Hon har funnit samma tragiska historia berättad ur flera perspektiv. Nu har hon lagt till sitt eget.

Redan som liten drömde Karolina Ramqvist om att bli författare. Hon hade en romantisk föreställning om ett liv i och med böckerna. Tidigt var hon också fascinerad av språket och hur det formar vår identitet.

– När jag var liten önskade jag att jag hade en superkraft: att kunna alla språk. Jag var enormt intresserad av språk jag inte själv talade eller förstod. Till stor del berodde det på att min pappa bodde i Storbritannien, och när han skickade brev till mig handlade det alltid om det engelska språket på något sätt, säger Karolina Ramqvist.

Hon minns sin besvikelse den dag hon insåg att hennes pappa inte hade engelska som modersmål.

– Det innebar att jag inte kunde bli tvåspråkig, säger Karolina Ramqvist och skrattar. Mina föräldrar hade separerat och jag bodde inte med min pappa, så jag hade ändå inte blivit tvåspråkig. Men det förstod jag inte riktigt då.

Karolina Ramqvist växte upp med sin mamma i Nacka. I området bodde familjer från många länder. Bästa vännen kom från Chile.

– Han var den enda spansktalande i förskolan, och när han fick hemspråksundervisning fick jag otroligt nog följa med. Jag älskade att vi fick ett hemligt språk som våra kompisar och förskolepedagoger inte förstod.

Hemma hos andra vänner hörde hon ofta serbokroatiska, finska, tigrinska och italienska. Själv var hon besviken över att ”bara” ha svenska. Så för att ha något extra språk började hon intressera sig för göteborgska. Hon föddes nämligen i Göteborg.

– Det var ju inte direkt lika exotiskt som att ha ett helt annat språk, men det blev ett sätt för mig att känna mig närmare mina vänner som alla hade fler språk än svenskan.

Som tonåring tillbringade Karolina Ramqvist mycket tid i Frankrike. Ofta hängde hon i Hallarna i Paris, där hon lyssnade på fransk hiphop och lärde sig prata franska.

– Min ordentliga franska bastardiserades av att mina kompisar kom från stadens förorter. De pratade verlan, ett slags slang som innebär att man vänder på stavelserna.

I dag är Karolina Ramqvist författare med en lång rad kritikerhyllade böcker bakom sig. I arbetet med sin senaste roman, Björnkvinnan, har hon fått användning för sina franskkunskaper igen. Källmaterialet hon har använt sig av utgörs nämligen av tre franska renässansskrifter: Marguerite de Navarres novell ”Den sextiosjunde historien” ur verket Heptameron (1559), André Thevets naturhistoriska La cosmographie universelle (1575) och Françoise de Belleforests tredje novell i samlingen Histoires tragiques (1570).

– Det var oerhört njutbart att ägna så mycket tid åt de här gamla skrifterna. Min skolfranska räckte förstås inte till, så jag fick ta hjälp för att se om jag förstått dem helt. Det blev ytterligare ett moment i arbetet som jag tyckte mycket om.

De tre renässansförfattarna berättar, var och en på sitt sätt, om de tragiska händelser som drabbade den franska adelskvinnan Marguerite de La Rocque under en seglats till Kanada. Efter att ha inlett en kärleksaffär med en av männen ombord förvisas hon till en obebodd ö där hon tvingas leva med mannen hon ”syndat” med och sin tjänarinna under mycket stora umbäranden. Det är ogästvänligt, kallt och de kämpar hela tiden för att överleva. Hungriga björnar attackerar dem ständigt.

Denna historia berättar också Karolina Ramqvist. Men i hennes roman ingår också berättelsen om hur ett författarjag studerar det franska källmaterialet, samtidigt som hon skriver och lever familjeliv i dagens Stockholm.

Från början var det tänkt att bli ett filmmanus. Men snart märkte Karolina Ramqvist att det skulle passa bättre i text, som en roman.

– Det var mötet med källtexterna som fick mig att inse det. De tar alla upp samma skeende, men de berättar på så olika sätt. André Thevet berättar om platsen, Marguerite de Navarre om mäns våld mot kvinnor och Françoise de Belleforest om det allra mörkaste i människan. Jag började fundera på berättelsens kraft och vilka ideologiska övertygelser som ligger bakom en viss version. Nästa skede för mig blev att fundera över varför jag själv ville berätta och hur jag skulle göra det.

Själva grundstoryn är berättelsen om kvinnan som föder ett barn i en grotta på en öde ö, som tvingas begrava både sina följeslagare och det nyfödda barnet och som ständigt kämpar för att överleva. Och den går att ordna in som en i raden av ”robinsonader” – historier där det handlar om en hjältes kamp för överlevnad på en öde ö.

– Det i sig intresserade mig inte fullt lika mycket. Jag är så trött på ”storytelling” och dramaturgi där en person ska genomgå prövningar och segra på slutet. För mig var det viktigt att också fundera över berättelsernas makt och kraft.

Björnkvinnan kan läsas som ett slags uppföljning till den kritikerhyllade essän Det är natten som kom för några år sedan. För även denna gång handlar det mycket om hur en författare skriver och funderar över det skrivna. Essäistiska passager växlar med beskrivningar av vad som hände där på den kanadensiska ön.

– Men skillnaden är nog främst att Det är natten handlar om att som författare lämna sin text och vända sig utåt mot en publik, medan Björnkvinnan är en skildring inifrån skrivandet.

Ett skrivande som verkar mödosamt och ansträngande. Något som också tematiserades i Det är natten: ”Den som skriver sitter ensam vid sin text och arbetar, timme efter timme, år efter år, ensam med orden”.

– Så är det. Det tar lång tid för mig att skriva. Jag såg en gång en film om en skulptör som står framför ett stort cementblock. Det är den bästa analogi till mitt skrivande som jag har stött på. I början finns det något ohanterligt stort och ur det ska något annat, en text, mejslas ut. Jag har ofta en bild av vad jag vill nå fram till, men det är svårt att få ner det på papper. Under arbetet med det blir jag ofta helt utmattad.

I Björnkvinnan återkommer adjektivet mörk samt avledningar och sammansättningar av det mer än sextio gånger. Marguerite de La Rocque tillbringar ju också långa vintermånader på en karg ö i Kanadas nordliga skärgård under 1500-talet. Men det är endast i en tredjedel av fallen som mörk refererar till Marguerite de La Rocques situation. Det mörka handlar oftare om författarens tillvaro framför datorn i dagens Stockholm. I Att skriva skriver den franska författaren Marguerite Duras – Ramqvists titel Det är natten kommer därifrån – att ”en bok är det okända, det är natten, det är slutet”.

– Ja, på många sätt har det varit det. Det är ansträngande. Men arbetet med Björnkvinnan har också inneburit ett slags gryning. Det finns så mycket ljus i källtexterna och deras fascinerande språk. Det finns så mycket i de texterna som jag inte fick plats med nu. Kanske återvänder jag till dem i framtiden.

Fakta om Karolina Ramqvist

Född: 1976 i Stockholm

Familj: Make och tre barn.

Bor: Södermalm, Stockholm

Gör: Författare, journalist och manusförfattare.

Bakgrund: Journalist och kritiker i Dagens Nyheter, chefredaktör för Arena. Har skrivit böckerna När svenska pojkar började dansa (1997), More fire (2002), Flickvännen (2009), Alltings början (2012), Den vita staden (2015), Det är natten (2016). Tilldelades 2015 P.O. Enquists pris.

Aktuell med: Björnkvinnan (Norstedts)

Läser just nu: Carin Franzéns När vi talar om oss själva (Ariel förlag) – en litteraturvetenskaplig undersökning av subjektiviteten.

Tre favoritord: Jag väljer tre ord på jamaicansk patois: obeah, ’häxkraft’, unuh, ’ni’, duppy, ’ande’.

Publicerad i nummer: 
7/2019