Bild: 
Aris Oikonomou/AFP/TT
Engelskan kommer att mista sin betydelse i Europa. Det spår högt uppsatta EU-ledare. När britterna bestämt sig för att lämna unionen har deras språk blivit ett politiskt slagträ.

Britterna går språket består

Engelskans ställning som ledande språk i Europa är hotad. Brexit är anledningen till att engelskan nu förlorar i anseende – och till att franska språket kommer att växa fram som det viktigaste språket i Europa!

Det är luxemburgaren Jean-Claude Juncker, ordförande för Europeiska kommissionen, som småleende yttrar dessa ord på en konferens för mindre är två år sedan. Dagarna efteråt tar han emot hyllningar från fransk sida, och något han själv kallar en shitstorm från brittisk sida. Det leder till att han senare måste förklara att det hela var ett skämt.

Vid samma tidpunkt förekommer det i EU-kretsar också många skämt om att britterna borde få förhandla om sitt brexit-utträde på franska. En subtil passning till den nation som kanske är sämst på att tala främmande språk i EU, eftersom deras modersmål gäller som gemensamt språk – ett lingua franca – över stora delar av världen.

Men det är inte alla som skämtar. Den 23 juni 2016 står det klart att ja-sidan har segrat i folkomröstningen om Storbritanniens utträde ur EU. Majoriteten av britterna röstar alltså för British exit – brexit. Då twittrar den franske borgmästaren Robert Ménard att det engelska språket nu inte heller ”har någon legitimitet i Bryssel”.

Att Robert Ménard, som då var borgmästare i Beziers i sydöstra Frankrike, hade valts med stöd av högerextrema Front National har en viss betydelse i sammanhanget. Hans inlägg var kort sagt ett nationalistiskt försök att flytta fram de egna språkliga positionerna. Men även vänsterpolitikern Jean-Luc Mélenchon var snabb att twittra om att engelskan ”inte längre kan vara det tredje arbetsspråket i Europaparlamentet”.

EU har i dag 24 officiella språk, varav engelska, franska och tyska tjänstgör som arbetsspråk i unionen. Språkfrågan förenar de politiska ytterligheterna i Frankrike, där några personer efter den brittiska folkomröstningen genast såg en chans att ifrågasätta engelska språkets ställning i Europa.

– I Frankrike finns alltid en medial, och i viss mån politisk, debatt om franska språkets ställning i världen och i EU. Det tillhör den franska självbilden i dessa kretsar. Debatten varierar i intensitet, men den är alltid närvarande, säger Jonas Granfeldt, professor i franska vid Lunds universitet.

Frankrikes grannland Tyskland beskrivs ofta som EU:s ekonomiska motor. Landet är en tung maktfaktor, men har också – tillsammans med Österrike – den största gruppen modersmålstalare i unionen; cirka 90–100 miljoner har tyska som första språk. Trots detta kom inga signaler från Tyskland om att slopa engelska som arbetsspråk efter brexit.

– Nej, jag har inte sett någon sådan diskussion. Jag tror faktiskt inte ens att högerpopulisterna i Tyskland har försökt få upp detta på den politiska agendan. Svenska journalister har spekulerat om att tyskans ställning ska stärkas, men inte tyska medier, säger Charlotta Seiler Brylla, professor i tyska vid Stockholms universitet.

Nyligen bekräftade EU i rapporten ”EU Budget for the Future”, i vilken unionens budget för åren 2021–27 läggs fram, att dagens tre arbetsspråk även i fortsättningen kommer att gälla då Storbritannien lämnar EU. I rapporten deklareras – just på engelska: Translation and interpretation services in the English language will also remain unaffected, ’översättnings- och tolktjänster till och från engelska språket kommer också att förbli opåverkade’.

Att engelskans status i EU lämnas oförändrad efter brexit kan tyckas märkligt, eftersom inget EU-land då längre har engelska som sitt enda officiella språk. De två länder i EU där engelska är ett av två officiella språk – Irland och Malta – är små; deras invånare utgör endast 1 procent av EU:s befolkning. Men ändå verkar engelskans ställning ohotad. Det bekräftas också av att EU:s översättare inte har fått information om att någon kursändring skulle vara på gång.

– Nej, vi har inte fått några nya riktlinjer, vilket nog beror på att skillnaden sannolikt inte blir så stor, säger Tommy Andersson, översättare vid Generaldirektoratet för översättning.

Tommy Andersson har arbetat vid EU-kommissionens översättningstjänst i drygt tjugo år. Han bor i Bryssel, och har naturligtvis följt debatten om engelska språkets status med stort intresse. Han delar bilden av att engelskans ställning – åtminstone på kortare sikt – är ohotad i EU:

– Dels förblir Irland medlem i EU, vilket innebär att engelskan även i framtiden kommer att ha status av officiellt språk, dels är engelskan EU-institutionernas oumbärliga lingua franca. De tjänstemän som inte kan arbeta på franska eller tyska i dag, kommer inte plötsligt att kunna göra det i morgon, så därför är institutionerna hänvisade till engelskan av praktiska skäl, säger Tommy Andersson.

Vidare påpekar han att engelskan inte enbart är ett arbetsspråk i EU, utan också i EU:s institutioners allt tätare kontakter med stater och organisationer över hela världen.

– Den engelska översättningsavdelningen har mycket omfattande kompetenser i utomeuropeiska språk och fungerar i praktiken som relä för översättning från språk som kinesiska, turkiska, arabiska, ryska och så vidare, säger Tommy Andersson.

Under de senaste tjugo åren har engelskan vunnit mark som arbetsspråk i EU på bekostnad av franskan och tyskan – fast tyskan har egentligen aldrig varit något särskilt stort arbetsspråk i EU. Antalet ursprungsdokument på engelska har visat stadig tillväxt sedan Storbritannien gick med i dåvarande Europeiska gemenskaperna, EG, den 1 januari 1973. Men den riktigt kraftiga ökningen av ursprungsdokument författade på engelska, och en ökad användning av engelska som talat arbetsspråk, kom efter Sveriges, Finlands och Österrikes EU-inträde den 1 januari 1995.

En EU-rapport från 2013 visar tydligt hur engelskan vinner mark gentemot franskan. 1997 skrev kommissionen 40 procent av sina dokument på franska mot 45 procent på engelska. Men 2003 hade andelen franskförfattade dokument sjunkit till 26 procent, medan de engelska uppgick till 62 procent, och 2013 var det endast 5 procent av dokumenten som författades på franska, samtidigt som hela 81 procent skrevs på engelska.

– Detta har att göra med en rad faktorer. På ett mer allmänt plan kan man peka på att Frankrike som nation dras med en rad strukturella problem, som budgetunderskott, vikande tillväxt och en svagare konkurrenskraft. Det ger mindre inflytande, även språkligt, säger Jonas Granfeldt.

Men när det gäller bruk av källspråk i EU-administrationen ser han en annan stor anledning till franskans minskade betydelse.

– Där verkar orsaken vara EU:s utvidgningar, då det vid varje tillfälle kommit in fler tjänstemän som inte behärskar franska.

När Sverige, Finland och Österrike blev medlemmar 1995, var fördelningen mellan engelskan och franskan förhållandevis jämn, parallellt med en mindre men relativt konstant andel texter på tyska.

– Det berodde på att många ärenden som då rörde de östra delarna av Tyskland, forna DDR, krävde omfattande kontakter med tyska myndigheter och därför naturligt kom att handläggas på tyska. När det arbetet slutförts, sjönk andelen tyska texter markant, säger Tommy Andersson.

Förklaringen till engelskans frammarsch under senare år är alltså praktisk. De nya administratörerna och funktionärerna som kom till Bryssel var helt enkelt sämre på franska än på engelska, som därför vann i anseende och användning. Denna stärkta position för engelskan cementerades ytterligare vid östutvidgningen 2004, då åtta länder i Central- och Östeuropa – bland annat baltstaterna och Polen – blev nya medlemmar.

– Hade de nya medlemsstaternas tjänstemän i första hand behärskat franska, hade det blivit annorlunda förstås, säger Tommy Andersson.

Engelskan i EU består alltså. I alla fall så långt som nästa budget räcker, det vill säga till 2027. Förutom irländare och malteser, som har engelska som officiellt språk i sina länder, kommer då språket lämnas i händerna på talare som inte har engelska som modersmål. Detta faktum kommer möjligen att påverka själva språket.

– Språkfascisterna visas på dörren, och det är underbart! När engelsmännen är borta kan alla prata euro-engelska, utan att vara oroliga för att göra grammatiska eller lexikaliska fel. Britterna insisterade ju på att deras version av engelska skulle vara gällande i EU, men nu har de inte längre något att säga till om där, säger Marko Modiano som är lektor i engelska vid Högskolan i Gävle.

Marko Modiano, som själv har amerikansk engelska som modersmål, berättar hur absurt han tyckte det var när BBC hörde av sig och ville att han skulle kommentera Frankrikes president Emmanuel Macrons engelska på ett komiskt och förlöjligande sätt:

– Macron hade gjort ett grammatiskt fel, och de ville att jag skulle delta i något skämt kring det. Jag vägrade. Det är storartat och elegant av honom att han har lärt sig vårt språk så bra att han kan bli intervjuad på det och uttrycka sina åsikter. Det är inget vi ska göra oss löjliga över. Är det några som är enspråkiga är det inte sällan vi som har engelska som modersmål, säger Marko Modiano.

Hemma i Frankrike har Emmanuel Macron snarare fått kritik från vissa håll för att han använder sig av engelska i officiella sammanhang.

– När Charles de Gaulle på 1960-talet varnade för engelskans utbredning var det i en helt annan tid. Historiska jämförelser kan vara svåra, men visst framstår Emmanuel Macron som den franske president som ledigast och mest benäget uttrycker sig på engelska hittills, säger Jonas Granfeldt.

En annan politiker som under sin livstid kom att bli ett slags språklig symbol, inte bara i sitt hemland utan i EU i stort, var tysken Guido Westerwelle som när han som nybliven utrikesminister 2009 vägrade att besvara en fråga ställd av en BBC-journalist eftersom de ”var i Tyskland”. Sedan lade han till att de kanske kunde ses en annan dag, ”dricka te och prata engelska”.

– Han blev förlöjligad i tyska medier efteråt. En tysk topppolitiker kan inte göra så. Tysk satir ägnar sig gärna åt att visa de EU-politiker som talar dålig engelska, säger Charlotta Seiler Brylla.

De europeiska politikerna har tagit engelskan till sig. År 2017 publicerade Marko Modiano artikeln ”English in a Post-Brexit European Union” i tidskriften World Englishes. Han förutspådde där att engelskan skulle leva vidare i EU, men att den skulle anta en egen form: euro-engelska – som enligt Modiano blandar inslag av både brittisk och amerikansk engelska med inslag från övriga språk i Europa, beroende på användarens modersmål. Artikeln har blivit kritiserad av andra forskare, men Marko Modiano anser att han redan delvis har fått rätt.

– Bryssels formella beslut att lämna språkstrukturen oförändrad förutsåg jag i min artikel, säger Marko Modiano.

Inom en framtid av ”15–40 år” tror han också att EU har etablerat en ”standard för stavning, interpunktion och grammatik för euro-engelskan” och att den kommer att avvika både från amerikansk och brittisk engelska.

– Mitt perspektiv kanske är mer politiskt än grammatiskt och lingvistiskt. Men om vi säger att vi har euro-engelska så har vi det, säger han.

Att hitta språkliga drag som skiljer en tysk- eller franskspråkig persons engelska från en brittisk eller amerikansk modersmålstalares är relativt enkelt. Men om det betyder att engelskan i EU kommer att utvecklas till en euro-engelska är omöjligt att sia om. Olle Josephson, professor emeritus i nordiska språk vid Stockholms universitet, tror dock inte på någon standardiserad euro-engelsk variant:

– Vem skulle stå bakom den och avgöra skillnaderna gentemot brittisk och amerikansk engelska? Toleransen för en andraspråksengelska har ökat, och det är bra, men det är långt till en standardiserad språkform.

Engelskans fortsatta ställning i EU har givetvis med språkets extremt starka ställning i världen att göra.

– Engelskans maktställning i Europa och Sverige beror på USA:s kulturella och ekonomiska dominans. Den rubbas inte av brexit, som troligen inte kommer att få några språkpolitiska konsekvenser alls, säger Olle Josephson.

Att engelskan blev ett världsspråk beror historiskt på koloniala erövringar från sent 1600-tal och framåt, då det brittiska imperiet så småningom sträckte sig över stora delar av världen. Så länge har engelskan knappast dominerat här i Sverige. Det var först efter andra världskriget som engelskan etablerade sig som största andraspråk. Det har alltså bara haft övertaget i vårt land i lite drygt 70 år.

– Dessförinnan behövde svenskar som arbetade internationellt behärska såväl engelska som tyska och franska. Tyska var språket för teknik, vetenskap och ingenjörskonst, franskan var diplomatins och konsternas språk medan engelskan dominerade inom handelsförbindelserna. Engelskan stärkte visserligen sin ställning då 20 procent av svenska folket emigrerade till USA. Då blev förbindelserna mellan svenska och engelska tätare och spriddes också i bredare folklager, säger Olle Josephson.

Efter andra världskrigets slut blir engelska 1946 första främmande språk i realskolan, och när folkskolan introducerar främmande språk blir det också just engelska.

Engelska är som bekant fortfarande det obligatoriska främmande språket i grundskolan – och det anglo-amerikanska inflytandet i Sverige är stort. Engelskan blev ju globaliseringens stora språk – och internets. Det gör att svenskar i regel behärskar engelska väl. Något som knappast kommer att påverkas av ett brittiskt utträde ur EU.

– Trots att romarriket gick under på 400-talet behöll latinet sin ställning som det ledande internationella språket i över tusen år till. Det skedde visserligen med hjälp av katolska kyrkan, men faktum är att språket behöll sin hegemoni utan uppbackning från någon statsmakt. Jag tror inte att engelskan kommer att hålla ställningarna lika länge som latinet, men några hundra år till – minst! säger Olle Josephson.

Publicerad i nummer: 
3/2019