Bild: 
Istockphoto

Naturen blomstrar i efternamnen

Ask, Falk, Lilja, Bergström, Lindgren och Rosenkrantz. I Sverige är vi bäst i hela Västeuropa på att söka oss till naturen när vi väljer efternamn.

Likadant ser det troligtvis ut i mängder av andra svenska trappuppgångar, radhus- och villaområden, liksom på brevlåderader på landsbygden. Det ena efternamnet efter det andra, där minst ett led för tankarna till växter, djur och annat som vi kopplar till naturen. 2016 kom namnet Lindberg på 17:e plats bland de vanligaste efternamnen i Sverige, tätt följt av Lindström på plats 21, Lindgren på plats 23 och Berg på plats 25. Men också bland namn som inte är lika vanliga dominerar naturorden. Tänk Örn, Blomgren och Strömblad. För att inte tala om adliga namn som Horn, Lilliehöök och Svinhufvud.

Det här gör Sverige unikt.

– I resten av norra och västra Europa är det inte alls lika vanligt med efternamn med naturkoppling, säger Katharina Leibring, förste forskningsarkivarie vid namnarkivet i Uppsala, Institutet för språk och folkminnen.

Namn med djurkoppling förekommer förvisso i andra länder, som Wolf i Tyskland och Fox i Storbritannien. Men att blanda in växtriket och andra naturfenomen i efternamnet tycks vara vanligast i Sverige, konstaterar Katharina Leibring.

Att det är så har flera olika förklaringar. Det var inte förrän på 1600-talet som bruket av efternamn, även kallade släktnamn eller familjenamn, kom i gång på allvar i Sverige. I länderna på kontinenten började man däremot använda efternamn redan på medeltiden, ofta med koppling till yrken, som Schmidt/Smith, ’smed’, Taylor, ’skräddare’ och Becker, ’bagare’.

I Sverige hade stora delar av befolkningen vid denna tid bara sina förnamn, plus så kallade patronymikon, som gav information om vad ens far hette i förnamn. Svens son blev Svensson och Anders dotter kallades Andersdotter. Betydligt ovanligare var det med metronymikon, där Marias dotter blev Mariasdotter (se även Språktidningen 4/2017).

Dessa benämningar gick inte i arv, utan växlade alltså mellan generationerna, beroende på vilket förnamn fadern (och i vissa fall modern) bar.

Bruket av ”fasta”, ärftliga efternamn spred sig först bland adliga familjer. Sannolikt var de inspirerade av gelikar i andra länder, och bruket ökade i och med att Riddarhuset inrättades 1626. Många valde då att göra namnet utifrån ättens vapensköld. Liljor och strömmar på skölden blev följaktligen Lillieström, ett släktvapen som föreställde en hornförsedd oxpanna gav upphov till namnet Oxenstierna – där efterledet här inte ska uttydas ’stjärna’ utan kommer ur ordet stirn, som betyder just ’panna’.

När allt fler människor började flytta in till städerna blev behovet av efternamn allt större också bland borgare. En del namn lånades in, andra inspirerades av invandrare, framför allt valloner, som ofta hade franskklingande yrkesnamn, till exempel Charpentier, ’timmerman’.

Andra familjer valde att ta efternamn som visade varifrån de ursprungligen kom. På så sätt smög sig naturen in i många namn: efternamnen Holmgren och Berg bildades till ortnamnen Holm och Berga, Asp av Äspenbo och så vidare.

Det förekom också att folk tog efternamn direkt från naturen, som Falk, medan andra inspirerades av visornas värld, med namn som Lind, Liljekvist och Rosenlund – ord som förekommer i medeltida ballader. Efternamn med Lind i förledet är fortfarande i dag de vanligaste ”naturnamnen”, och de har troligtvis också sitt ursprung här.

En del familjer valde också att översätta ett ortnamn till något annat språk, så att Skog blev Silvanus eller Silvander; silva betyder ’skog’ på latin. Detta påpekar namnforskaren Eva Brylla i sin bok Andersson, Pettersson, Lundström – och … Beachman, som handlar om nordiska efternamn.

Av den framgår också att det blev vanligt att bilda efternamn med förled från ett ortnamn och efterled ur ett förråd av naturord, som -berg, -kvist, -lund, -mark och -vall. Detta är ett typiskt svenskt sätt att bilda efternamn.

Det gör att ett namn som Almgren faktiskt inte syftar på en gren på ett träd, utan är bildat till ortnamnet Almby.

Det finns också efternamn där båda leden är inspirerade av naturen utan att för den skull vara ”naturliga”. En björkgren är lätt att se framför sig, liksom en bergström. Men vad är en sjögren, en liljehök och ett rotfjäll?

Så ska man inte tänka, enligt Katharina Leibring. Bruket att kombinera för- och efterleder så att sammansättningen får en märklig innebörd har förekommit så länge efternamn har använts, och fanns redan tidigare bland förnamn.

– Som i namnet Gunhild, där både för- och efterled betyder ’strid’, säger hon, och påpekar att det finns motsvarigheter i efternamn som Stenberg och Forsström.

På landsbygden fortsatte bruket av patronymikon. Men eftersom många hade samma förnamn blev det snart svårt att hålla reda på de olika Persson, Johansson och Andersson. Det var ett av skälen till att Indelningsverket på 1700-talet började dela ut soldatnamn, varav många fortfarande lever kvar. Mest kända som soldatnamn är kanske de som syftar på egenskaper och vapen, som Rask, Kraft, Lantz och Dolk, men också här förekommer namn med naturkoppling, som Gran och Björk.

I samband med detta började bruket att använda efternamn att sprida sig. Fortast gick det i nordligaste Sverige, något som har förklarats med att folk lät sig inspireras av militärer som var förlagda dit. På Norrbottens landsbygd var det redan på 1700-talet vanligt med efternamn.

I södra Sverige tog det längre tid innan allmogen började med släktnamn. Till en början var det där vanligast att låta patronymikon, som ju tidigare växlat mellan generationerna, gå i arv. Sven Anderssons son fick alltså heta Karl Andersson i stället för Karl Svensson.

1901 kom en ny släknamnsförordning, som innebar att svenska folket skulle antecknas i kyrkobokföringen med ärftliga familjenamn. Efter hand började lagstiftarna också uppmuntra till byten till namn som hade ”svensk prägel” och som inte var ”son-namn”. Sedan språkprofessor Adolf Noreen hade sänt in en skrivelse om att han ansåg att många svenskar hade utländska och ”osmakliga” efternamn som ”väckte löje” kom 1921 Svensk namnbok. I den fanns 15 000 förslag på nya efternamn, varav många hade någon form av naturanknytning, med efterleder som -brant, -fjäll, -skog och -vik. I det digitala läromedlet Namn och namnforskning från 2013 kopplar namnforskaren Märit Frändén detta till den romantisering av naturen och landsbygden som förekom i samband med den här tidens industrialisering och urbanisering.

Svenskarna lär vara bland de bästa i världen också när det gäller att byta namn, i synnerhet efternamn.

Det är till exempel vanligt att son-namn byts bort. Människor med utländsk härkomst vill å sin sida byta till mer ”svenskklingande” efternamn, och par som ska gifta sig väljer ofta att ta ett helt nytt, gemensamt namn. Och så finns förstås de som bara vill byta.

Sannolikt kommer antalet namnbyten också att öka framöver. Enligt den nya namnlag som trädde i kraft 1 juli 2017 är det nämligen tillåtet att byta till vilket tidigare existerande efternamn som helst – bara det redan bärs av fler än 2 000 personer. Man kan dessutom byta namn hur ofta man vill, livet igenom.

Och den som går in på Post- och inrikes tidningars sajt och ögnar igenom kungörelserna över ansökningar om nya efternamn, märker snart att naturen fortfarande är rikt representerad. Bara under en enda månad 2017 fanns till exempel Bergenvy, Björnryttar, Havslugn, Höstblom, Nattmyr och Sjöfjäll bland ansökningarna.

– Generellt kan man säga att ganska många av de nybildade namnen påminner om namn som finns sedan tidigare. Man fortsätter helt enkelt i samma spår, och då blir det många naturelement, säger Katharina Leibring.

Under de senaste åren har hon sett många nya namn med vatten-, växt- och årstidselement i, liksom namn med koppling till himlafenomen, ofta i nya typer av sammansättningar. Tidigare kunde det vara svårt att få igenom namn som hade en konkret betydelse i vanligt språkbruk, men under 2000-talet har det varit fritt fram även för sådana namn.

En dag kanske det går att hitta en trappuppgång där såväl Natthimmel, Stjärnklar som Norrsken bor. Alla dessa namn finns i alla fall redan i telefonkatalogen.

Krister Froststierna

När jag och min dåvarande skulle gifta oss ville vi ha ett eget gemensamt namn. Eftersom namnet Stierna fanns i släkten utgick vi från det, och min blivande hustru föreslog att vi skulle kombinera det med ordet frost. Först tyckte jag att det lät för jävla illa, men när vi hade vänt och vridit på det i några månader började jag inse att det lät väldigt fint. Stjärnor ser man ju var än i världen man befinner sig, och frost är ju vitt och rent. Frost och nysnö på träd är något av det vackraste som finns!

Lotta Löveliv

Jag har bytt efternamn flera gånger. Efter skilsmässan från min andra man kände jag att jag ville skapa mig ett eget namn, något som var en del av mig. Jag ville ha något med liv, eftersom jag tycker att livet är så väldigt tilltalande.

Löv har för mig två betydelser, dels är det ett lite bonnigt sätt att säga love – min kille säger alltid ”Lotta Löööv” till mig, dels älskar jag att vara ute i naturen och brukar till exempel göra te av björklöv.

Jag har till och med köpt en ny registreringsskylt till bilen med mitt namn.

Publicerad i nummer: 
3/2018