Bild: 
John Tramper / The Globe

Så ska det låta!

Den senaste trenden är att låta Shakespeare låta som på sin tid. Och det är begripligare än man skulle tro.

William shakespeare var en man för alla tider, menade dramatikern Ben Johnson om sin samtida kollega: ”He was not of an age, but for all time.” Och visst hade Johnson rätt – Shakespeares verk har lockat ny publik i mer än fyrahundra år, och de har uppförts i en mängd tappningar och på ett otal språk.

Men det är inte Hamlet som gangsta-rappare eller Romeo som mafioso som är den intressantaste Shakespearetrenden i dag – nej, det är uppsättningarna framförda på original pronunciation (OP), där engelskan låter som den kan ha gjort på Shakespeares tid.

En av nyckelpersonerna bakom denna trend är professor David Crystal, välkänd lingvist och författare till ett stort antal verk om engelska språket. Han utarbetade en OP-version av Romeo och Julia som sattes upp på Shakespeare’s Globe i London år 2004. Teatern, som invigdes 1997, är en modern rekonstruktion av den välkända 1600-talsteaten Globe Theatre, där många av Shakespeares verk uruppfördes.

Syftet med den nya teatern är att erbjuda teaterbesökarna en resa tillbaka till Shakespeares tid. Kostymer, scenerier, musik, instrument – allt ska vara så likt originalet som möjligt. Det tog dock sju år innan teatern vågade ta steget tillbaka till originaluttalet. Man trodde att publiken skulle tycka att det var alldeles för svårt att hänga med i språket. Men föreställningen blev en stor succé och spelades för utsålda hus. Året efter satte man upp Troilus och Cressida på OP, och sedan tog trenden klivet över till USA, där flera OP-versioner av Shakespeareverk har uppförts.

Detta berättade David Crystal när han nyligen besökte Stockholm, tillsammans med sin son Ben Crystal, skådespelare och regissör. Ben Crystal och hans Shakespeareensemble framförde en iscensatt läsning av Perikles på OP i Berwaldhallen. David Crystal inledde föreställningen och berättade om arbetet med att försöka återskapa ett uttal från Shakespeares tid. Hur kan man veta hur engelskan lät? Det finns ju knappast några ljudinspelningar bevarade.

Helt säker kan man givetvis inte vara, och dessutom fanns det inte något standardiserat uttal på 1600-talet. Den dialektala variationen var stor, så ett visst mått av gissande är ofrånkomligt i valet mellan olika källor och belägg. Men det är framför allt tre saker man kan utgå ifrån, enligt David Crystal.

Det första är uttalsbeskrivningar från tiden, till exempel av Ben Johnson (1572–1637). Han skrev inte bara dramer, utan även en språklära, där han bland annat redogör för hur bokstäverna ska uttalas.

En annan viktig ledtråd är hur orden stavades. Inte heller stavningen var standardiserad, och den låg mycket närmare uttalet än den gör i modern engelska. Olika stavningsvarianter kan alltså ge vägledning om uttalet.

Slutligen kan rim och ordlekar vara en nyckel. Shakespeares verk är fyllda av dem, men många har ändå gått förlorade när de uttalas på nutida vis. När pjäserna spelas på OP, så dyker de plötsligt upp igen. I prologen till Perikles säger till exempel rollfiguren Gower: ”And lords and ladies in their lives, have read it for restoratives.” I OP-versionen uttalas sista stavelsen i restoratives som ”tajvs”, och rimmar därmed på lives.

David Crystal beräknar att två tredjedelar av Shakespeares sonetter innehåller rim som bara framträder i OP. I den välkända sonett nummer 116, som ofta läses vid bröllop, lyder slutstrofen: ”If this be error and upon me proved, I never writ, and no man ever loved”. På OP uttalas proved så att det rimmar på loved, med samma uttal som i modern engelska. Det blir onekligen lite elegantare när sonetten avslutas med ett rim.

Trots att dagens publik inte har hört Shakespeares originalengelska, så klingar den ändå välbekant för många av dagens britter. De känner igen drag från den egna dialekten. De tydligaste likheterna hittar man kanske mellan OP och de nordengelska dialekterna. Bird, ’fågel’, och hurt, ’skadad, sårad’, uttalas ”bard” och ”hart”, father, ’far’, uttalas som ”fäther” och find och mind – ’finna’ och ’sinne’ – som ”fujnd” och ”mujnd”. H-ljudet försvinner ofta i början av ord, och r uttalas efter vokal. Ben Johnson kallar till och med r:et ”the dog’s letter”, och David Crystal beskriver målande hur det morrande r-ljudet kan få skådespelarna att låta som sjörövarklichéer. Enligt Ben Crystal påverkas skådespelarnas agerande av det förändrade uttalet. OP-engelskans robustare läte – ”bonnigare”, kanske man rentav skulle kunna säga – och somliga ords nygamla, ofta skabrösa tolkningsmöjligheter, inbjuder kanske inte till högtidligt deklamerande på välartikulerad standardengelska. Skådespelarna börjar snarare omedvetet huka lite, och talet blir snabbare. År 2004 spelade Shakespeare’s Globe även en standardengelsk version av Romeo och Julia och kunde då konstatera att OP-versionen var tio minuter kortare.

Det är för övrigt standardengelskan som OP liknar allra minst av alla engelska språkformer. På Shakespeares tid fanns, som sagt, inte något standarduttal. Då talade alla, även kungligheter, dialekt. The Queen’s English kunde alltså låta på olika sätt. Det berodde helt och hållet på varifrån drottningen kom.

Nästa år är det 400 år sedan William Shakespeare gick ur tiden. Det var den 23 april 1616, och under det annalkande jubileumsåret lär det säkert bli fler OP-uppsättningar runt om i världen. Den som redan nu vill veta mer om hur engelskan lät på Shakespeares tid kan höra ljudklipp på David Crystals webbsidor: pronouncingshakespeare.com och originalpronunciation.com.

Maria Sjödin är förläggare och redaktör på bokförlaget Morfem.

Globe Theatre
  • Globe Theatre byggdes 1599 med timmer från Londons första teater, The Theatre, som rivits efter en tomttvist.
  • Globe Theatre rymde cirka 2 000 åskådare, och man spelade under bar himmel, med tak endast för åskådargallerierna i två våningar. Scenen sköt ut i ståplatspublikens utrymme. Teatern brann ner under en föreställning 1613, men återuppbyggdes och fanns kvar till 1644.
  • Kopian av Shakespeares teater, Shakespeare’s Globe, uppfördes på initiativ av den amerikanske skådespelaren Sam Wanamaker. Den ligger cirka 200 meter från den ursprungliga platsen. Shakespeare’s Globe invigdes 1997, och ger föreställningar under sommarhalvåret.

Källa: Nationalencyklopedin

William Shakespeare

William Shakespeare föddes 1564 i Stratford-upon-Avon. Han tillbringade merparten av sin tid i London, där han ägnade sig åt teaterverksamhet, både som pjäsförfattare och som skådespelare i teatersällskapet Lord Chamberlain’s Men (bytte senare namn till King’s Men) och så småningom även som teaterägare. William Shakespeare anses vara världens främste dramatiker och skrev cirka 35 skådespel och 150 sonetter. Till hans mest kända verk hör Hamlet, Romeo och Julia, En midsommarnattsdröm och Stormen.

Publicerad i nummer: 
6/2015