Vad är svenska?

Frågan kan verka dum. Vad är svenska? Det är ju det språk som talas i Sverige och som den här artikeln är skriven på. Det svenska språket finns beskrivet i grammatikböcker, och de svenska orden finns i ordböcker. Det är lätt att visa vad svenska är – här och nu.

Men var går gränserna för svenskan, i rum och i tid? Det är inte lika enkelt att avgöra. Se på de här två meningarna:

1. Kununger agher göma huus ok land meþ arlikum ingeldum sinum.

2. Føreren av varebilen mistet livet, mens tankbilsjåføren skal være uskadd.

Ingen av dem är skriven på nutida svenska. Den första är knappast fullt begriplig, medan den andra är lätt att förstå för dem som kan svenska. Ändå är den första skriven på svenska. Den är tagen ur Magnus Erikssons allmänna landslag från mitten av 1300-talet. Den andra, däremot, är från en norsk tidning tryckt år 2011.

Gränsen för vad som är svenska har alltså inte bara att göra med vad vi kan tolka när vi hör eller läser. Det finns svenskt språk som är svårbegripligt, eller obegripligt, och delvis följer andra regler än de vi är vana vid, och det finns icke-svenskt språk som vi förstår direkt genom våra kunskaper i svenska.

Det är märkligt, om ”svenska” helt enkelt är ett visst sätt att skriva och tala. Då borde ju en som kan svenska i tal och skrift kunna avgöra direkt om en text är på svenska. Men det är inte riktigt så. ”Svenska” är inte själva språket, utan en beteckning, ett namn. En gång i världen började man kalla ett sätt att skriva och tala för ”svenska”. Men alla sätt att skriva och tala, inklusive sven­ska, förändras med tiden. Namnet har ändå blivit kvar. Det som kallas svenska nu är något som skiljer sig ganska mycket från den äldsta svenskan, men på en del sätt skiljer sig mindre från nutida norska.

Vad som hände när svenskan kom till vet man i stort sett. Det är intressant i sig, och det är också ett bra exempel på hur språknamn brukar uppkomma.

För 1 500 år sedan talade man på ungefär samma sätt i hela Norden, utom i de områden där man använde samiska eller finska. I övrigt talade folk det vi nu kallar fornnordiska. Mycket lite finns kvar av det språket. Den skrift som användes var runor, men bara mycket få av de inskrifter som finns kvar tillkom före 800-talet. Runorna användes över huvud taget inte för att skriva längre texter, frånsett några sena experiment.

Först när kristendomen kom, för ungefär 1 000 år sedan, införde kyrkans folk den latinska skriftspråkskulturen. Snart försökte sig nordborna också på att skriva långa texter på det egna språket. De ville göra det med pennor och i böcker, på samma sätt som de lärda prästerna gjorde, och med latinskt alfabet (som vi fortfarande använder) i stället för runor. Det var på Island som detta först kom i gång, och islänningarna skapade det första nordiska skriftspråket med latinsk skrift.

Islänningarna kallade till att börja med sitt språk för danska, märkligt nog. Ett bra exempel är början på det berömda verket Heimskringla av Snorre Sturlasson, som är skrivet i början av 1200-talet. Där säger Snorre, i svensk översättning, alldeles i början: ”I denna bok lät jag skriva ner gamla berättelser om de hövdingar som har haft makten i Norden och som har talat på danskt språk ... ”

Man kan undra varför islänningarna använde det namnet. De var ju politiskt självständiga, och majoriteten av dem hade ursprungligen kommit från Norge snarare än från Danmark. De kunde ha kallat språket isländska – eller norska.

Orsaken kan man inte säkert veta, men den enklaste förklaringen är att så hade man alltid gjort. Vi har inte många texter från Norden före den isländska litteraturens tid, och såvitt jag vet finns det ingen passage där namnet på något nordiskt språk uttryckligen nämns. Ännu vid den här tiden talade människor i hela Norden ungefär likadant och kunde lätt förstå varandra. Därför är det ganska troligt att folk i alla delar av området hade samma namn på sitt språk i den mån de behövde prata om det. Och det namnet kan mycket väl ha varit ”danska”.

Danmark var det äldsta etablerade riket i Norden, och dessutom gränsar danskarnas område till områden med andra språk. Det skulle då vara ganska naturligt om namnet på deras språk fick tjäna som namn på språket i hela området. Islänningarna använde kanske namnet danska helt enkelt därför att det var det namn som under 1200-talet och tidigare var allmänt över hela Norden.

Om det var så, betyder det att de som bodde i nuvarande Sverige också ansåg att de talade danska på den tiden. Det finns inget belägg för det, och det förblir bara en gissning, men det är en ganska sannolik gissning.

Snart skrevs det texter också i Sverige med det nya latinska alfabetet. Äldre Västgötalagen är den äldsta boken på det nya skriftspråket; den skrevs troligen ner på 1220-talet. Sverige var vid den här tiden det område som sveakungen hade överhöghet över. Dit hörde Mälarlandskapen, Östergötland, Västergötland och en del till. Som politisk enhet var Sverige ganska nytt och mycket mindre etablerat än grannrikena Danmark och Norge.

Äldre Västgötalagen är skriven i Sverige, men är den skriven på svenska? Det påstås så i nästan alla texter om svenskans historia, och om Sveriges historia, men det är faktiskt inte alls självklart. Det beror på vad man anser att ”svenska” innebär.

Det som talar för att boken ska anses vara på svenska är själva språkformen. När den nya skriften kom utformade islänningarna en språknorm, men när skrivandet kom i gång på andra håll i Norden följde man inte den normen i någon större utsträckning. I stället lade sig de första författarna nära talspråket i sin egen trakt när det gällde ljud och ändelser. Det innebär att Äldre Västgötalagen har en språkform som skiljer sig klart från danska, isländska och norska texter från samma tid.

Det som talar emot är att språknamnet ”svenska” såvitt man vet inte alls existerade vid den här tiden. I själva lagen finns ingen benämning på språket. Där­emot finns ordet ”svensk”, men det betecknar inte människorna i Sverige, som man skulle kunna vänta sig.

Äldre Västgötalagen bestämmer böter för dråp med olika belopp för olika människor. Dyrast är det att dräpa en västgöte, billigare att slå ihjäl en svensk eller en smålänning. Svensk innebär här förstås en person från Svealand, en viss del av riket Sverige. Västgötar och smålänningar, som också bodde i riket, räknades inte som svenskar. Därför är det väl troligt att ordet ”svenska”, om det över huvud taget fanns vid den här tiden, betecknade sättet att tala i Svealand, inte i riket Sverige.

Men förhållandena ändrades. Kungariket Sverige, som mest var ett lösligt förbund av landskap vid 1200-talets början, blev starkare, mäktigare och mer centralstyrt. Det kom också flera texter på ett skriftspråk som liknade det i Äldre Västgötalagen, först andra landskaps lagar och senare mycket annat. Skriftspråket fick ett namn som finns skrivet för första gången i en översatt dikt från början av 1300-talet. Det står att den har blivit överförd ”j swænskæ thungo”, ’till svenskt språk’.

Ytterligare ett halvsekel framåt, år 1347, fick det framgångsrika landet för första gången en lagtext för hela riket, inte för ett enskilt landskap. Det var Magnus Erikssons allmänna landslag. I den står det mycket om Sverige och om svenska män, och det är ingen tvekan om att det är fråga om alla i riket, inte bara i Svealand. Och det finns också en bestämmelse om språket. Domare är skyldiga att skriva sina domar ”a suensko”, ’på svenska’.

Så när och hur uppkom språket svenska? Det finns flera sätt att se på det. En del språkvetare anser att det hände när människor i det som nu är Sverige började tala på ett sätt som skilde sig från talet i nuvarande Norge och Danmark. Det tycker jag är fel sätt att se på saken. Frånsett att det är mycket svårt att säga när den tidpunkten skulle vara, innebär det att man applicerar vår nuvarande uppfattning om språk på tider när denna kanske inte alls fanns. Det enda rimliga, enligt min mening, är att hålla sig till vad språk­användarna själva ansåg.

Och de bytte alltså åsikt så småningom. Det första som hände var att man började skriva texter som till sin form skilde sig från andra existerande skriftspråksformer. Den första texten kanske inte hade så stor betydelse, men efter hand kom det ganska många, vilket innebar att både de som skrev och de som läste måste tillägna sig en ny norm. Någon form av inskolning måste till för den som ville förstå texterna, och ännu mer övning för den som själv ville tillverka nya. Och då uppstod ett behov av att prata om vilket språk man hanterade.

Det är först när skrivna texter finns som det blir naturligt att tala om språket som en enhet skild från andra språk. Så länge det bara är fråga om att människor uttrycker sig olika, är det vanskligt att förklara eller ens tänka ut vad det egentligen är som är det nya språket. Om det finns texter att peka på ställer sig saken annorlunda. Det nya skriftspråket var alltså en viktig orsak till att språket fick ett eget namn. Men minst lika viktigt var det att skriftspråket hängde nära ihop med en politisk skapelse: den svenska staten. Staten behövde ett skriftspråk både för lagar och för annan administration, och valet stod i praktiken mellan Europas dominerande skrivna språk, latinet, och ett nytt eget skriftspråk baserat på det talade språket i landet. De styrande i Sverige satsade på svenska, som snart blev dominerande i statsförvaltningen och efter hand fick en allt starkare ställning i samhället.

Den här utvecklingen i Sverige är inte alls unik utan typisk för europeiska länder. Det har hänt gång på gång att ett nytt skriftspråk har skapats på grundval av det talade språket i ett område. Något namn på språket har inte funnits dessförinnan; det har dykt upp och etablerats någon tid efter att skriftspråket började användas. Först kommer alltså skriften, sedan det egna namnet.

Så var det när man började skriva på Paris­dialekten i stället för på latin på 1100-talet. Något namn på språket fanns inte alls till att börja med, och senare användes både roman, ’romanska’, och françois, ’franska’, tills det senare blev vedertaget. Det är ingen slump att det namnet hänger ihop med namnet på riket, France, på samma sätt som ”svenska” hänger ihop med ”Sverige”.

I Italien skapade skalden och språkideologen Dante ett nytt skriftspråk, baserat på talspråket i Toscana, nästan på egen hand i slutet av 1200-talet. Det hade i början inte något etablerat namn. Dante själv använde aldrig ordet italiano. Det kom i bruk någon generation efter hans död. Dante själv ivrade för en enad stat i Italien och tänkte sig att det nya skriftspråket skulle användas där. Hans dröm gick dock inte i uppfyllelse förrän på 1800-talet, då den italienska staten kom till. Men att den till slut blev verklighet hade en hel del att göra med den kulturella samhörighetskänsla som fanns i de många små italienska staterna. Den hade bakgrund i det gemensamma skriftspråket och den gemensamma litteraturen, inklusive Dantes verk.

Det är inte bara under medel­tiden som man kan se liknande samband mellan skriftspråk, språknamn och stat. Ett mycket senare exempel är afrikaans. Ett litet antal kolonister från Nederländerna slog sig ner i nuvarande Kapstaden i mitten av 1600-talet. Deras talspråk förändrades rätt kraftigt under århundradena, men ännu i mitten av 1800-talet ansåg talarna att de använde nederländska, och de läste och skrev på det språket. Men vid den tiden började en del nationellt inriktade personer att skriva på ett sätt som skilde sig från officiell nederländska och som anknöt till det talade språket. Det språkets talare blev genom den politiska utvecklingen den dominerande folkgruppen i den sydafrikanska stat som stabiliserades i början av 1900-talet. Vid det laget hade skriftspråket fått sitt nya namn, afrikaans, och det språket satsade den nya staten på. Det fick fasta normer, blev obligatoriskt skolspråk, förvaltningsspråk och med tiden ett viktigt litteraturspråk.

Först skapar alltså någon eller några en ny form för skriftspråk från talet. Det sker i allmänhet i en situation där talarna är politiskt och/eller kulturellt framgångsrika. Så får skriftspråket ett namn, som efter hand kommer att användas även för det talade språket i området. För att språket sedan ska bli framgångsrikt och långvarigt fordras i allmänhet att det hör ihop med en stabil och långvarig stat.