Bild: 
Istockphoto

Återskapa utdöda språk

Så grävs språkens dolda rötter fram

 
av: Kristin Helgesson Svenske

Lippen, läppar, labios. Vissa språk har uppenbart släkttycke. Svårare då att se vilket språk som skulle vara deras mor, mormor och mormorsmormorsmor. Språkforskare gräver ivrigt fram rötter invid  indoeuropeiskans släktträd.

Ndhgwhitom kléwos! Så lyder en fras ur det poetiska språk som diktare använde under en tid så avlägsen att den ligger före vår historieskrivning. Ändå vet vi att den betyder 'Odödlig ära!' Hur kan vi veta det? Nyckeln till den lingvistiska koden finns inom den jämförande språkvetenskapen.

Många känner till att finskan och ungerskan tillhör en språklig minoritet i Europa, och att svenskan i själva verket ligger närmare såväl grekiska som persiska och sanskrit. Vi vet kanske rentav att skillnaden beror på att finskan är ett finsk-ugriskt språk, inom den uraliska språkfamiljen (här börjar det bli överkurs), tillsammans med estniska och samiska. Svenskan, däremot, liksom hindi, tokhariska och bengali, tillhör de indoeuropeiska språken.

Det vet vi.

Den jämförande språkforskningen tog sina första steg på 1700-talet, då den brittiske domaren William Jones bodde i Calcutta i Indien.  I Storbritannien fanns ingen brottsbalk. Domar baserades i stället på tidigare fall, något som kunde innebära ett tidsödande sökande i domstolarnas arkiv. För att kunna döma enligt ett liknande system i Indien behövde William Jones förstå de gamla indiska lagarna. Men de var skrivna på sanskrit, de lärdas språk i Indien, som latin och grekiska i den västerländska världen.  

William Jones anställde brahmaner - präster - som lärde honom språket. Den språkbegåvade domaren förbluffades snart över i hur hög grad sanskrit liknade grekiskan, både i grammatik och i ordförråd. Parallellt med dessa likheter uppmärksammade han skillnaderna mellan språken. Detta var något som förklarades genom föreställningen att en gemensam språkstruktur, en ursprunglig källa, en gång hade funnits. Vilken denna källa kunde tänkas vara, eller med vilka metoder man skulle kunna ta sig tillbaka dit, hade vetenskapen på 1700-talet dock ingen aning om.

Under 1800-talet utvecklades språkforskningen mycket snabbt. Uppenbara likheter mellan sanskrit och grekiska konstaterades, både vad gäller ljud och ordbildning. Men man påträffade också avvikelser, och även de behövde förklaras.

Det anmärkningsvärda i ljudavvikelserna var att de visade sig regelbundna. De bidrog därför till förståelsen av den bakomliggande språkstrukturen - det urspråk som med stor säkerhet har funnits i förhistorisk tid. Språket antas ha förgrenat sig efter en viss tid. Denna tidpunkt går dock inte att fastställa exakt, eftersom inga skrivna källor har påträffats. Urspråket fick namnet indoeuropeiska.

Men från att namnge urspråket till att redogöra för hur det såg ut är det förstås långt. En speciell metod har dock arbetats fram för att rekonstruera indoeuropeiskan.

Folke Josephson är professor emeritus i jämförande språkforskning. Han menar att vi vet förvånansvärt mycket om indoeuropeiska, även om vi inte kan tala det rekonstruerade språket.

- Mina danska kolleger sjunger visserligen sånger på indoeuropeiska, men det är ett sällskapsnöje, inte en vetenskap. Man kan forma meningar, men man kan inte vara säker på att de stämmer helt, säger han.

Det främsta målet för den jämförande språkforskningen är inte heller att plocka fram de fraser som indoeuropéerna använde, utan att förstå de gemensamma strukturerna och sedan språkens historiska förändringar.

- Det handlar om att utveckla en modell för att försöka förklara saker som annars är oförklarliga, säger Folke Josephson.

På senare år har alltmer energi lagts på rekonstruktionen av den indoeuropeiska syntaxen, satsläran. Det är ett område som bygger på redan bevisad språksläktskap, och som belyser vissa likheter. Dessa likheter kan inte förklaras på annat sätt än genom att hela satser - alltså inte bara ord eller delar av ord - är nedärvda från indoeuropeiskan.

Ett exempel på en sådan sats är 'han dödade draken', som på sanskrit heter ahann ahim (där h är ett tonande ljud). Den indoeuropeiska rekonstruktionen är eghwent oghwim. I denna rekonstruktion representerar ghw ett enda språkljud och h:et står för en aspiration, något förenklat, en puff med luft. Säg ahann ahim högt och jämför med eghwent oghwim. Med lite språklig fantasi hör du tydligt likheterna mellan satserna.

- Både ordet för 'döda', ghwen, och ordet för 'orm' eller 'drake', oghwis, förekommer i myter och i indoeuropeisk litteratur. I flera av de gamla språken är orden intimt förknippade. Den välljudande satsen med upprepning av ghw bör ha förekommit i den ursprungliga myten, förklarar Folke Josephson.

Att bara hitta två ord som liknar varandra och räkna med att de är besläktade kommer man dock inte långt på.  För att lyckas bygga upp ett språk "bakifrån" och kunna dra faktiska slutsatser behövs tid, omsorg och kunnande.

Så här fungerar rekonstruktionsmetoden:

1/ Jämför de språk som i ljud, ordförråd och syntax visar påfallande likheter.

2/ Sammanställ språkens likheter och förklara skillnader om de visar sig regelbundna.

3/ Undersök andra språk för att se om de visar samma mönster.

4/ Förklara regelbundna överensstämmelser i ljudsystem, ordbildning och böjning och försök förklara skillnader. Man kan då rekonstruera de språkliga strukturerna i ett eventuellt gemensamt ursprungsspråk.

Rätt som det är dyker det upp en ny text, eller rentav ett nytt språk, som kanske kastar omkull teorierna - eller stärker dem. Så var fallet med hettitiskan, som talades i det gamla hettiterriket i Mindre Asien, dagens Turkiet. 1900-talsfynden av hettitiska texter från år 1600 till 1200 före Kristus kunde plötsligt bevisa saker som tidigare bara hade varit teorier. Bland annat kunde man bevisa att indoeuropeiskan innehöll laryngaler, det vill säga konsonantljud som bildas i struphuvudet. Laryngalernas existens hade man tidigare kunnat sluta sig till eftersom de borde ha funnits som ett led i utvecklingen till ett antal varierande ljudförändringar i olika språk, till exempel kunde -e- på grund av närheten till en laryngal bli till -a- eller -o-.

De hettitiska kilskriftsfynden gav bevis på just laryngaler. Trots att denna skrift inte var särdeles väl anpassad till hur språket lät, lyckades man utröna att hettitiskan hade ett h just där man hade antagit förekomsten av en laryngal.

Det finns många så kallade ljudlagar som förklarar hur ord och uttal skiljer sig mellan olika språk. Det kan handla om aspirerade ljud, som kan förklara varför vissa språk har p där andra har b, som i svenskans läppar och spanskans  labios. Det kan också handla om betoningar som flyttar sig inom ett verbs böjningsmönster och om avljud - ett typiskt indoeuropeiskt fenomen, som kan förklara varför vi i svenskan säger bära, bar, burit i stället för att hålla oss till ett och samma vokalljud.

När man har lyckats rekonstruera ett språk får detta namn efter syskonspråken med prefixet proto, för att visa att det är en prototyp av ett språk som vi historiskt sett har lämnat bakom oss. Protoindoiranska, och protogrekiskarmeniska är exempel på sådana. Prototokhariska och protoanatoliska har tillkommit tack vare mer sentida fynd. Med dessa "nya" språkgrupper arbetas nu intensivt.

Tekniken som används vid rekonstruktion är jordnära. Det demonstreras bland annat genom att en av de mest grundläggande beståndsdelarna i ett språk kallas rötter. En rot är en betydelsebärande struktur, från vilken belagda ord bildades, ofta med hjälp av ett följande element, kallat suffix. Efter det följer oftast en ändelse. De mest centrala rötterna antas vara verbrötter. När det gäller särskilda verb kan man finna fascinerande likheter mellan de indoeuropeiska språken.

- Ätit och gått har folk gjort i alla tider. Sådana fundamentala ord är ofta särskilt lika i besläktade språk, säger Folke Josephson.

De indoeuropeiska rekonstruktionerna är *ed- för 'äta' och  *ei- för 'gå'. Asterisken (*) står för att de är just rekonstruktioner.

- Dessa ålderdomliga rötter kan rekonstrueras, och de är enkla att bekräfta, säger Folke Josephson. Man vet vad folk har gjort, man kan också finna termer för vagnsdelar och hästars utrustning, och för vilka tekniker som har använts, såsom eld. Dessa företeelser kan ofta bekräftas av arkeologin.

Språkvetenskapen kan även ta fram unik kunskap om urgamla gemensamma kulturella drag. Man kan komma de förhistoriska indoeuropéerna nära genom rekonstruktion av hela fraser. Sanskrits aksitam sravas och grekiskans kleos aphthiton, med omvänd ordföljd, kan tyckas olika för ett otränat öga, men skillnaderna följer helt och hållet de tidigare nämnda ljudlagarna. Det tyder på att frasen måste ha funnits inom indoeuropeiskan. Då ska den ha låtit som ndhgwhitom kléwos, 'odödlig ära'. Men det tyder också på att dessa språkligt bevarade dygder måste ha ansetts som särskilt värdefulla.

Nya gåtor uppstår allteftersom man lär sig tolka fler språkliga system. Det kanske största frågetecknet handlar om just det språk som svenskan har som anmoder: germanskan.

- Germanskan har likheter med latin och grekiska, säger Folke Josephson. Den har vissa likheter med indoeuropeiska språk österut, och även vissa likheter med keltiskan. Det vore intressant om man kunde hitta flera. Men på andra sätt är den ett problem. Det finns bland annat en i indoeuropeiska språk fundamental verbkategori, aorist, som betecknar en handling i det att den fullbordas, till skillnad från imperfektum, där handlingen har en utsträckning i tiden.

I germanskan är aoristen spårlöst försvunnen. Folke Josephson säger att germanskan faktiskt avviker så mycket från indoeuropeiskan  att några forskare helt och hållet har avstått från att föra in den i språkträdet. Inte för att det inte rör sig om ett indoeuropeiskt språk, utan för att man inte vet exakt var i trädet man ska placera den.

fotnot: Illustrationerna till denna artikel visar endast fragment av det gigantiska indoeuropeiska släktträdet. De är baserade på material från Nationalencyklopedin och Wikipedia.

Publicerad i nummer: 
4/2010