Bild: 
Ester Sorri/Scanpix
Jan Guillou, 65, har skrivit 40 böcker sedan debuten 1971. Nu arbetar han på en yrkesbiografi.

Porträttet: Guillou

Guillou

Genom sina romaner kan Jan Guillou driva aktuella moralfrågor till sin spets. Ett sakligt journalistiskt språk ger berättelsen trovärdighet.

Jan Guillou har skrivit fyrtio böcker sedan debuten år 1971.

- Min produktion är inte så märkvärdig, Honoré de Balzac var yngre än jag när han dog, och hann ändå skriva dubbelt så mycket. Med gåspenna. Dessutom festade han väldigt mycket, säger Jan Guillou.

Mer än en bok om året har Jan Guillou skrivit, och ändå jagar han nästan lika mycket som han skriver. Produktiviteten förklarar han med att det finns gott om idéer och att skrivandet har bestämda ramar: från januari till mitten av maj varje år, när jaktsäsongen sätter i gång på allvar. Skrivperioden ägnas strängt åt skrivande, jaktperioden kan däremot kombineras med research och författarframträdanden.

Jan Guillous romaner bygger alltid på en samhällsaktuell moralfråga. Han ser det som sin skrivuppgift att behandla sådana. Under de senaste tretton åren har det handlat om kriget mot terrorismen.

Det var år 1995 som han fastnade framför den amerikanska nyhetskanalen CNN. Under nästan fyrtioåtta timmars idogt tittande såg han att nyhetsreportagen uteslutande framställde muslimer som demoner.

- Jag tyckte mig se att det heliga krig, som då börjat, skulle ersätta det kalla kriget. Vad skulle jag göra?

Det första steget var rätt enkelt. Jan Guillou skulle skriva om det heliga kriget version ett: korstågstiden.

- Vissa saker kommer att vara desamma som under korstågen, andra annorlunda. Med andra ord var det ett utmärkt pedagogiskt och intellektuellt instrument, eller experiment.

Det intellektuella instrumentet, eller experimentet, vävdes vidare till böckerna om korstågsriddaren Arn. Till skillnad från arbetet med Carl Hamilton-böckerna, där Jan Guillou tack vare sitt journalistiska arbete om åsiktsregistrering, hade en stor mängd "överflödskunskaper" rörande underrättelsetjänstens arbete, var han nu tvungen att göra omfattande research om perioden 1150 till 1250.

- Fördelen med den tidsperioden var att forskningen om den är rätt liten. Det var bara fem hyllmeter att läsa in.

Seder, bruk och kläder fanns också väl beskrivna i den historiska dokumentationen. Jan Guillou skrev sina anteckningar på skrivmaskin, som alltid, och satte in i pärmar för att använda som faktaunderlag.

- Språket, fortsätter Jan Guillou, har en avgörande betydelse för berättelsens trovärdighet.

I de spekulativa romanerna om Carl Hamilton, till exempel, ska läsaren tro att historien är verklig. Då måste språket ha en samtida, journalistisk klang. Det ska låta som om texten ska läsas upp i Rapport. Språket får inte innehålla några metaforer.

I böckerna om Arn hade ett sådant språk däremot motverkat sitt syfte. Här var Jan Guillou tvungen att hitta ett annat språk. Tolvhundratalssvenskan lät sannolikt ungefär som isländskan gör i dag. Men att härma isländskan i böckerna var inte realistiskt. I stället vände sig Jan Guillou till den isländska poesin, med dess slagkraftiga uttryck. Han ställde sig frågan om Snorre var en kollega som journalist, eller som författare.

- Någon rycker en pil ur sitt hjärta, tittar på kransartärerna som hänger kring hullingarna, säger "jag hade mycket fett kring hjärterötterna och levde ett gott liv" och faller död ner. Är det en journalistisk observation eller en författares idealbild? Och hur härmar man Snorres klang utan att det blir oläslig text?

Jan Guillou började provskriva på skrivmaskinen, som en kompositör klinkar på pianot, och läste texten högt för sig själv. Resultatet blev ett språk som "sakligt sett är vårdad svenska från 1830-talet, med inslag av fornnordiska glosor".

Jan guillou skriver alltid under samma former: från tvåtiden på dagen och fram till klockan fem eller sex, då han avbryter för mat och gymträning. Sedan är han tillbaka vid skrivmaskinen vid niosnåret på kvällen, för att skriva några timmar till. Tio sidor ska vara klara innan det är dags att sluta för dagen. Med Arnböckerna blev det dock bara fem sidor per dag, på grund av arbetet med språket.

När ett kapitel är klart är det dags för en första genomläsning av honom själv och hustrun, förlagspartnern Ann-Marie Skarp. Invändningar och anteckningar skrivs i manusets marginaler. Hela kapitlet skrivs sedan om utifrån dem, återigen på skrivmaskin.

- Det är en fördel att skriva om allt från början, säger Jan Guillou. Datormänniskorna skulle ha omsatt kladdet i pappren direkt in i texten och städat på det sättet. Men om man skriver om allt gör man mängder av små ändringar som känns naturliga just då, och förhoppningsvis leder merarbetet till att texten blir bättre. Jag tror att den här metoden lämpar sig bättre för romanskrivande.

Efter hans egna och Ann-Marie Skarps ändringar är det dags för förlaget att läsa. Jan
Guillou godkänner nittiofem procent av alla invändningar från förlag och redaktörer.

- De är oftast en god hjälp, även om det är ett ganska träligt avsnitt i tillkomsten av en roman.

Redan under arbetet med en roman börjar tankarna på nästa dyka upp. Det innebär att en idé kan ligga och gro i två år, men när han börjar skriva måste grubblandet vara klart. Till exempel var intrigen i den sista boken om Arn färdig innan den första påbörjades.

Jan Guillou ser ingen större skillnad mellan att skriva skönlitterära romaner och journalistiska reportage. Han jämför det i stället med att spela nära besläktade instrument. Det som avgör om det blir en roman eller ett journalistiskt reportage är utrymmet för fiktivt berättande. Han ger Häxornas försvarare som exempel.

Idén till den boken hade funnits med honom ända sedan han var juridikstuderande. När faktamaterialet "med lätt överdrift" visade sig innehålla namn och adresser på alla dömda häxor, och alla domar, släppte han idén om en roman.

- Romanen är ett utmärkt instrument när man bara kan gissa sig till hur något låg till. När fakta finns tillgängliga har fiktionen ingen funktion. Till min förvåning blev det alltså ingen roman, utan en reportagebok.

Publicerad i nummer: 
1/2009