Bild: 
Istockphoto

Akademiskt skitsnack

Akademiskt skitsnack

Nonsenssnacket frodas inte bara i affärsvärlden – det finns även bland forskare. Det nya språk som kom med postmodernismen har stelnat, och med det har många forskare fastnat i ett tomt och tramsigt språk.

”Det handlar om en oerhört komplex och heterogen process.” Så avslutade en svensk historiker ilsket ett inlägg i en tv-debatt för en tid sedan. Vad forskaren menade var: ”Jag har inte en aning, men vill ändå platta till dig.” Eller kanske: ”Låt oss forskare hålla på med detta och lägg dig inte i.”

Nu visas det vetenskapliga nonsensspråket inte alltid så öppet. Men som vetenskapsjournalist inom humaniora och samhällsvetenskap stöter jag dagligen på det akademiska skitsnacket. Det är ett språk som föds av osäkerhet och som göds av en önskan om grupptillhörighet och av en ängslig trendkänslighet. Den akademiska nonsensjargongen handlar oftast om trivialiteter förklädda till djupsinnigheter.

Vad sägs om följande:

”På så sätt måste den processuella förståelse av genus som Butler ger uttryck för alltid sättas i relation till tanken om den diskursivt reglerade genusbegriplighetens inverkan på subjektivitet och aktörsskap.”

Visst är fackuttryck nödvändiga inom så gott som varje skrå. Men inom vissa områden tenderar jargongen att ta över språket. Det finns forskningsområden som är mer utsatta än andra. Inom den så kallat postprocessuella arkeologin kan man hitta en hel del märklig jargong.

I en arkeologisk avhandling stod det att läsaren måste ”försöka acceptera paradoxen att det förflutna existerar samtidigt med samtiden”. Vidare påstår författaren detta: ”Historien är alltid mer verklig än det den talar om.” Och detta: ”Den vetenskapliga arkeologin tjänar på så vis som en auktoritet som kan binda nuet.” Binda nuet? Tja, i detta fall handlar det om en förment filosofisk djupsinnighet. Men om det är otydligt kanske det blir klarare när du läser att forskaren vill ”hierarkisera representationer av det förflutna, där historier som är relevanta för samtiden är ’riktigare’ och ’sannare’ än andra”. Vad betyder det? Jo, att historien ska skrivas utifrån dagens syften.

Ett annat fält där rotvälskan grasserar är inom så kallade cultural studies. Ett exempel är ett forskningsprojekt där Solna centrum skulle utforskas och läsas som text, eller till och med som en ”hypertext”. Här är ett citat där möten analyseras:

”Nu får detta inte tolkas som att köprummet fylls av rika mellanmäskliga möten. De möten som uppstår är ofta korta och fragmentariska: en nick, en blick, ett ansiktsuttryck. De behöver inte heller alls innebära gemenskap eller positiv identifikation. Vissa möten leder till kontakt och dialogiskt utbyte, andra snarare till förkastande konfrontation som föder åtskiljanden och gränssättningar som i förlängningen kan leda till uteblivna möten, ’icke-möten’. Begreppet möten ska alltså inte uppfattas utopiskt utan som något djupt ambivalent, samtidigt som mötena (även de konfrontativa) kan vara relativt sällsynta i många solitära konsumtionshandlingar. Gemenskap, dialog, distans och konflikt växlar med varandra på högst intrikata vis.”

Läs gärna ovanstående igen och begrunda vad som egentligen sägs.

Eller smaka på detta från en avhandling om manliga identiteter: ”De artikulerar således en identitet byggd på olika diskurser och pekar på hur den transkulturella livsstilens hybrida identiteter överskrider föreställda essentiella skillnader mellan ’vi’ och ’dom’ och mellan ’maskulinitet’ och ’femininitet’.” Notera det generösa användandet av citationstecken i exemplen – de är mycket vanliga inom denna typ av nonsens.

Men inte bara i den vetenskapliga prosan duggar flosklerna tätt. Här är ett pressmeddelande som skickades ut inför en disputation: ”De intervjuade kvinnornas berättelser ger uttryck för att sexuella trakasserier är ett motsägelsefullt begrepp som rymmer en problematik som berör gränsdragningar. Denna problematik hänvisar i sin tur till det akademiska sammanhanget och dess olika normer för forskaren, för kön, för heterosexualitet och för jämställdhet. Utifrån en kvalitativ analys fångar avhandlingen upp och belyser den komplexa problematik som går under benämningen sexuella trakasserier, analysen visar hur sexuella trakasserier blir till ett problem som både finns och inte finns.”

När man söker pengar är det också viktigt att skriva många ord, men inte säga ett dyft. Så här presenterades ett forskningsprojekt: ”Målsättningen är att utforska gränsland i betydelsen av kreativa mellanrum för minnesarbete och skrivstrategier för social förändring. Minnesarbete och det akademiska skrivandets praxis problematiseras i relation till olika rum som utgör dess språkliga gränser samtidigt som detta görs till en undersökande praktik som söker arbeta i nya gränsland.” Notera passivkonstruktionerna, vagheten och motsägelserna i dessa exempel – de är utmärkande för den akademiska rappakaljan.

Visst kan kanske några av dessa exempel verka komiska. Men det är allvarliga saker; det är viktig vetenskap och det är skattemedel som finansierar den.

Det talas om humanioras kris. Då handlar det om att det finns för lite pengar eller att ingen utanför seminarierummet är intresserad. Men det är färre som larmar om att den tydliga, konkreta, vetenskapliga prosan verkar hotad. Kanske är svårigheten att uttrycka sig klart en del av krisen för humaniora?

Postkolonialismen, poststrukturalismen och postmodernismen kom in som en frisk fläkt i den akademiska världen på 1980- och 90-talen. Dessa rörelser ifrågasatte många idéer om vetenskap. Företrädarna pekade på den könsblinda, förment objektiva eurocentriska norm som vetenskapen ofta hade förmedlat tidigare. En välkommen kritik. Men den postmoderna motrörelsen har nu stelnat till dogm; motreaktionen visar tendenser till att själv bli reaktionär.

En annan orsak till nonsensspråket kan vara den välvilliga, men på lång sikt förödande kunskapsrelativism som man ofta stöter på: alla har rätt till sin sanning, sin berättelse, sitt språk.

Ytterligare ett viktigt skäl till det utarmade språket är publiceringsivern – det produceras oerhört många texter vid våra universitet. Forskarna skriver i dag mer än någonsin, och mycket verkar skrivas snarare för att bli skrivet än för att bli läst – men tänker man lika mycket som man skriver?

Publicerad i nummer: 
5/2008