Alla vill bli bättre berättare

Den litterära skrivarkursbranschen blomstrar. För tjugo år sedan fanns knappt en utbildning i författande. I dag finns Skrivarakademin, Författarskolan, Författarlinjen och många fler. Under vårterminen skolades exempelvis fem hundra elever i litterärt skrivande enbart vid den förstnämnda.

Varför har det blivit så populärt? Och varför just nu? Författaren och skrivläraren Lennart Hagerfors snuddar vid ett tänkbart svar i sin senaste roman, Skrivarkurs för särlingar: ”Och skrivarkurser? Vore det inte bättre om allmänheten återupptog brevskrivandet eller utvecklade e-postskrivandet?”, tänker huvudpersonen, skrivläraren och författaren I.S., i ett av sina många dystra ögonblick. När vi mer eller mindre slutat skriva brev till varandra har vi även gått miste om brevskrivandets terapeutiska verkan.

Lennart Hagerfors har vid sidan av det egna författandet undervisat i skrivande i fem år. Han leder fortsättningskurser i roman- och novellskrivande på Skrivarakademin i Stockholm, Folkuniversitetets skrivarskola. Där håller han också i en serie samtal med författarkolleger om ”skrivandets hantverk och vardag”, en annan sorts skrivarkurs, som under vårterminen har gett publiken konkreta skrivartips från bland andra Daniel Sjölin och Klas Östergren.

– Vad den utbredda och tilltagande skrivar­febern beror på kan man egentligen bara spekulera över, säger Lennart Hagerfors, nedsjunken i en fåtölj en förmiddag hemma i vardagsrummet på Söder i Stockholm.

Han tror att det kan handla om en vilja att skriva ”sin” berättelse. Att få syn på och visa hur den ser ut. Nu när majoriteten i vår kultur inte längre lever i ”de stora berättelserna”: de som handlade om uppbrott från landsbygden, stora rörelser och stora öden.

– Invandrarna lever i sådana stora berättelser. Migrationens.

Annars är moderna människors liv rätt inrutat. Vi lever i ganska små berättelser, vi som inte längre har tid att skriva brev till varandra.

– Man har numera ingenstans där man riktigt formulerar sig i skrift. Sms och mejl har ju inte alls ersatt brevet. De är liksom för snabba. Brevet är faktiskt en litterär form.

Han har själv studerat brevväxlingen mellan sina föräldrar och släkten hemma i Sverige, och brev han själv fick som barn, i Kongo. Lennart Hagerfors är missionärsson, uppvuxen i Afrika.

–?Det handlar om personliga uttryck, och en personlig ton riktad från mig till dig, en direkthet. Och det är fantastiskt vad man skrev. Välformulerade brev om vad som hänt, med reflektioner kring det. Inte minst självreflektion.

En annan fråga är vad skrivarkurserna egentligen gör med skrivandet och språket. Vad gör de med individens berättande och med den samlade skrivkonsten, i olika skepnader?

– Många menar att man kan se att en viss författare gått på skrivarkurs, säger Lennart Hagerfors. Jag är inte säker. Men kanske har några lärt sig så mycket om hantverket att de har svårt att hitta den personliga tonen. Och det finns en del unga som skriver på ett höglitterärt sätt. De har gått på kurs och tuktats till en lite stramare stil.

En av de sex eleverna i Skrivarkurs för särlingar frågar faktiskt skrivläraren: ”Vill du att vi ska skriva på samma sätt allihop?” De uppmanas ständigt att skriva mer koncentrerat.

–?Det där är ju menat som skarp kritik av I.S, säger Lennart Hagerfors. Det viktigaste när man är lärare är just att tala om att det inte bara finns en enda stil, utan hur många som helst. Framför allt finns inget som är det rätta. Det gäller att söka där man finner att man själv kan uttrycka sig bäst. Och för läraren att hjälpa eleverna att se var de har sin talang.

Lennart Hagerfors menar att talang måste finnas där från början, om man ska ha några förutsättningar för framtida författarskap.

–?Man kan inte lära sig bli författare. Men på skrivarkurs kan man utveckla den eventuella talang man har. Bli bättre.

Precis som den musikaliska eleven på musikskola. Den tondöva blir aldrig riktigt bra på sitt instrument. Framför allt handlar det om stilistik. Man måste kunna skriva, ha ett driv i språket, en glädje i det. Hitta det där personliga.

Däremot kan alla bli bättre på att skriva, och på att få syn på sina texter. Det är det svåra för alla som skriver: att kunna distansera sig till det skrivna:

–?På skrivarkurs är det just vad vi håller på med. Får man synpunkter på texten kan man se den, förstå brister och vad som är bra, ändra.

Lennart Hagerfors tror att till det goda som skrivarkurserna fört med sig hör att skribenter lärt sig just att ta emot kritik. Att släppa något på prestigen kring de egna formuleringarna.

–?Jättesvårt. Min generation gick ju aldrig på skrivarkurs. Och vi blev väldigt stingsliga.

Barnboksförfattaren, låtskrivaren och skrivpedagogen Thérèse Granwald har dubbel erfarenhet av skrivarutbildningar. Hon gick ut den tvååriga Författarskolan vid Lunds universitet för ett par år sedan och är numera kollega med sina gamla lärare där. Hon undervisar också i ”kreativt skrivande” på högskolan i Kristianstad. Också hon menar att skrivklådan kommer sig av att ”människor vill producera”. De vill uttrycka något i en massmedial kultur. De som går längre kurser har ”drömmen om att bli lästa”.

–?Min roll som lärare är att spegla, säga att ”så här känner och tänker jag när jag läst”. När man prövar olika former och får råd om sin text hittar man det som är unikt med den, utkristalliserar sitt eget sätt att skriva, blir mer personlig.

–?Språket utvecklas också på skrivarkurs: det nyanseras och man får en mer varierad språkanvändning. Och det är bra för svenskan! Det skönlitterära språket har kraften att bryta mot normer på ett medvetet sätt. Se bara på Jonas Hassen Khemiri: hans sätt att skriva är som honung för svenska språket.

–?Ju fler som skriver, desto bättre, säger Thérèse Granwald.

”Frigör författaren inom dig.” Med den uppmaningen på sin hemsida lockar Medborgarskolan i Stockholm skrivsugna till sin författarlinje.

En av eleverna där är Anna F Åhlgren, som arbetar på en historisk roman och just har skickat in ett barnboksmanus till ett förlag. Det hon lärt hittills har varit ”fantastiskt bra” för skrivandet, som hon säger en tisdagskväll på skolfiket på Hagagatan, strax före ett lektionspass.

–?Jag har fått verktyg för att blåsa liv i karaktärerna. Och jag har fått djup i texten.

Kurskamraten Christer Johansson säger sig inte ha författardrömmar. Inte egentligen. Han är bloggskrivare och krönikör, men har fått positiv kritik som uppmuntrat till förkovran i skrivkonsten. Det har ”hänt massor” under kursen.

–?Språket har blivit bättre. Och jag har hittat en sida som jag inte trodde att jag hade: jag skriver mer allvarligt. Inte bara humor och tok­galet, som innan.

Susanne Kirwan har under skrivarkursen fått ”konstruktiv kritik” på det romanmanus hon arbetar på – och bekräftelse på att ”hon har något”: en berättelse, och en ådra för berättande.

Erika Wallin talar om den där svårigheten att se sin egen text, om hantverket som gett struktur på det hon skriver, att hon har lärt sig skriva mer samlat. Hon har blivit ”bättre grammatiskt” på författarlinjen också.

Lärare på kursen är haiku­poeten Helga Härle. Hon säger som kollegerna Hagerfors och Granwald: Skrivarkurser är av godo för skrivandet. Både det enskilda och det samlade. Hon ser sig som en berättandets ”barnmorska”. Hon ser också hur berättarglädjen stimuleras av samtalen om texterna, och av att många hittar ”oanvända skrivarmuskler” under kurserna.

–?Jag tror att vi alla egentligen är flerspråkiga. Att vi inte bara har en egen stil.

Hon påminner om att även det vi läser av Nobelprisförfattare är texter som det filats på.

–?Sen är det ju så att man hittar sitt språk när man använder det. Vad en lärare kan bidra med är att varsamt få skribenten att själv hitta svaren.

Helga Härle har själv gått skrivarkurs en gång i tiden, på Biskops-Arnö.

Den skrivundervisande författaren Lennart Hagerfors kan alla fördelar till trots ändå se en baksida med skrivar- och författarutbildningar: alltför många får författardrömmar.

– Ja, folk kan få för stora förhoppningar när de känner att de har lärt sig något om litteratur och att de har utvecklats. Fortfarande är det försvinnande få som verkligen publiceras.

I sitt kursprogram puffar exempelvis Skrivarakademin för att några av senare års succé­debutanter är före detta elever på skolan: som Åsa Larsson, Jens Lapidus och Susanna Alakoski.

Kan de så kan du.

– Många debutanter är ganska drivna. De är skickliga på att hantera de skönlitterära formerna. Fast det behöver inte betyda att de är bättre författare, säger Lennart Hagerfors.

Men nog gagnar det litteraturen som helhet att många går och lär sig skriva. Han kan inte förstå annat än att det är bra att öva sig och få synpunkter också på konstnärliga uttryck i skrift. Något som har varit självklart inom till exempel musiken i århundraden. Man blir också en bättre läsare av att gå på skrivarkurs. Det ”berikar livet”.

– Den svårfångade egna stilen och tonen kan man inte finna med någon viljeakt, säger Lennart Hagerfors. Man söker den. Så kommer den, i lyckliga fall. Det går på känsla: det här är det som stämmer för mig.

Men att ha hittat dit är inte enbart konstruktivt. Man kan också fastna i det hemtama. Lennart Hagerfors hör själv till de författare som ständigt skriver olika sorters berättelser.

Just nu arbetar han ändå på en bok som knyter an till en tidigare. Det blir en självbiografisk historia om hemkomst, som tar vid där barndomsskildringen Längta hem slutar.

Skrivlärare är han en gång i veckan. Han säger att han aldrig har våndats inför lektionspassen på samma vis som hans skrivtrötta och vilsna litterära figur I.S. ”När de vände sig mot honom knäcktes något inom honom som en torr kvist”, som det står om kursstarten i romanen om skrivarkursen på Gotland. Men han kan ibland pinas av att hans ämne är så vagt, handlar så lite om något handfast. Han måste gå på intuition.

– Jag kan känna att jag är ute i ödsliga marker. Men så finns där redskapen, byggstenarna, hantverket. Man får börja med grunderna, det enkla. Det som också I.S. återgår till mot slutet, och då återfinner ”lusten att bygga mening för mening”.

Att själva skrivandet är lustfyllt är avgörande för allt författande. Skälet till att man håller på.  I andra hand kommer att man ”faktiskt har något på hjärtat”.

– Det har de som söker sig till en skrivarkurs. Det måste man ta på största allvar.

Att skriva är nödvändigt.

Ylva Herholz är journalist.