Bild: 

Fredriks fynd

Tala som en bok

Fisförnäma skollärare ville förr dölja att de inte kunde de lokala dialekterna. Det ledde till att läsuttalet blev norm.

En vanlig föreställning är att förr i världen så talade man fint och bokstavstroget, inte sådär slarvigt som man gör i dag. Kanske inte slöddret på gatan, men överklassen i alla fall. Problemet är bara att sanningen tycks vara den rakt motsatta. Folket på ”öfre Östermalm” skulle själva aldrig ens ha reflekterat över att uttala f:et i ordet övre som f, trots den dåtida stavningen. Att uttala efter bokstaven ansågs nämligen obildat. Den synnerligen bildade författaren Hjalmar Söderberg, själv östermalmare, ansåg det ytterligt vulgärt med människor som sa till exempel statsmininstern med långt a i stället för det sedvanliga stassministern.

Att inte behärska det lediga talspråket ansågs som ett tecken på att man var uppkomling; det kallades för att prata ”byggmästarsvenska” eller, kanske ännu vanligare, ”skollärarsvenska”. Att byggmästare kunde höra till de nyrika kan man förstå, men lärarna? Tja, de ställdes ofta inför ett socialt besvärande faktum när de kom på uppdrag ute i bygderna: de behärskade inte den lokala dialekten. Hur kunde man dölja ett sådant problem och ändå behålla flaggan i topp? Jo, man kunde förstås ta blint parti för bokstavsuttal, och låtsas att det var det enda anständiga. De blev härmade och förlöjligade, och framstod som sinnebilden av en människa som försökte vara lite fin i kanten.

Det intressanta är att i dag är den en gång så utskrattade skollärarsvenskan på stark frammarsch. Ett uttal som statsminister med långt a har visserligen inte slagit igenom, men det är kanske bara en tidsfråga. På dryga hundra år har vinden fullständigt vänt. Traditionella talspråksformer som förr användes av alla i samhället, som hämta’, gett, gla, toki är hos de yngre svenskarna (åtminstone i Mälardalen) nästan helt ersatta med hämtade, givit, glad, tokig. Allra snabbast tycks utvecklingen ha gått de senaste decennierna. När jag växte upp i en medelklassfamilj på 1960- och 70-talen uppfattade jag till exempel ve (’ved’), blör (’blöder’), ha rå (’ha råd’) som de helt normala uttalen, men jag kan nu märka hur jag mer eller mindre omedvetet gått ifrån dem. 1977 sjöng Magnus Uggla låten Just du ska va gla’, och uttalade genomgående glad som gla’. I senare sångtexter använder han endast uttalet glad.

Säkert har den här förändringen varit igång ett tag. I en uttalsordbok från 1890-talet upptas som vanliga, vardagliga former till exempel rebben, ’revben’; blon, ’blodet’; ronna, ’rodna’ och vär, ’väder’. Skulle yngre svenskar ens förstå dem i dag?

Ett underhållande exempel på omsvängningen kan vi ta från tidigare statsministern Ingvar Carlssons språk. Han har parodierats för att han säger systäm och probläm. Så skrattretande! Men i början av 1900-talet hade man blivit lika utskrattad om man sagt system och problem. Alla visste då att uttalet med ä var det enda acceptabla. Det var ett franskt lånord som uttalades så i franskan. Sedan dess har de som litar mer på bokstaven än på traditionen alltså blivit fler. De är i en sådan majoritet att det traditionella uttalet i dag ter sig som ett skämt. Tänk om man ändrat stavningen till systäm och probläm – vilket faktiskt diskuterades. Då hade våra nutida uttal aldrig uppkommit.

Men hur kan det komma sig? Hur kunde skollärarsvenskans principer gå från skrattretande till normerande på bara några generationer? Ja, Sverige har på dryga hundra år också bytt social identitet, från att vara ett relativt fattigt land till att bli ett av världens rikaste. I den processen var teknik och rationalitet ledande. Vi sätter helt enkelt teknik (skriftspråket är ju faktiskt ett tekniskt hjälpmedel) framför tradition. En svensk som växt upp i en värld där mamma, pappa, farmor, morfar, grannar, lärare, skådespelare och professorer sagt Rammlösa kan ändå dra slutsatsen att de var slarviga, korkade eller dåligt informerade. Det borde heta Ramlösa, för det stavas ju så.

En intressant, och sorglig sak, är dock att det finns en enda grupp ord, mig veterligen, som inte följer bokstavstrenden. Gissa vilka! Just det: engelska lånord. De uttalas allt mindre efter bokstaven och alltmer efter engelska principer. Om den äldre generationen säger kornfläcks (’corn flakes’), så säger de yngre snarare kårnflejks, om de äldre säger sannvisch (’sandwich’) så säger de yngre snarare sändwitsch. Och så vidare. Den trenden berättar väldigt mycket om yngre svenskars syn på saken. Konklusionen är att det engelska språket har en kultur och en tradition som man följer, annars gör man bort sig.
I Sverige har vi varken kultur eller tradition, utan måste uttala efter bokstaven.

Fredrik Lindström är bland annat programledare, författare och doktorand i nordiska språk.

Publicerad i nummer: 
3/2008