Hög risk att köpa finansiellt skitsnack

Finansklyschor, eller financial bullshit, bildar ett spektrum av språkliga krumbukter för att skönmåla finansiella produkter. I sin reklam talar banker och försäkringsbolag inte gärna om risker, utan manar fram bilder av säkra placeringar och utfall.

En finansklyscha ser ofta dagens ljus bland börsmäklare eller kanske i ett styrelserum där en chief financial director, ekonomichef, föreslår en ny finansiell strategi. Med hjälp av dyra konsulter har hen lindat in planen i ett blomsterspråk, som ska övertyga en bred massa av småinvesterare, fjärran fondförvaltare och godtrogna medier om att koncernen går en gyllene framtid till mötes.

Listan kan göras lång. Men spetsteknologi är ofta till stor hjälp. Och med embedded finance kan man enligt en storbank ”väva in betalningstjänster och finansiella tjänster direkt i kundupplevelsen”. ”Genom API-driven teknologi kan vi erbjuda våra finansiella produkter och tjänster via icke-finansiella aktörers gränssnitt”, skriver bankchefen.

En annan bank erbjuder absolutavkastande placeringar, och ett it-bolag hjälper finansvärlden att ”applicera algoritmisk och automatiserad handel på nya finansiella produkter och över multipla geografiska områden.”

Samma typ av språk möter kanske den som söker jobb som senior financial analyst, erfaren affärsrådgivare, och troligen får prata med en human resource manager, personalchef. Söker du jobb som sustainability manager kan det vara meriterande om du har jobbat med hållbarhetsstrategier och med att integrera hållbarhetinvesteringsprocesser för aktier, räntor och alternativa investeringar.

Klyschorna kan även vara reklamspråk där banker och försäkringsbolag försöker locka dig som kund genom att svepa in riskerna i lätta dimridåer. Många är lätta att genomskåda, men långt ifrån alla.

Vilket av följande är sant?

”Utdelningen på undervärderade aktier kallas avbrutet kassaflöde” 
eller ”Skulder representerar de ackumulerade kostnaderna för att agera på marknaden”?

Det är två påståenden i en ny studie av forskare vid Linköpings universitet. Dessa ställde först ett antal påhittade och falska påståenden om ekonomi mot sanna påståenden, för att på detta sätt bedöma de svarandes kunskapsnivå. Båda de ovanstående påståendena är falska, vilket kan vara svårt att avgöra för den som inte känner sig hemma i finansspråket.

I testet graderades både de sanna och de falska påståendena i sex steg – från ”meningslöst/inte värt att begrunda” till ”mycket meningsfullt/mycket värt att begrunda”. Sedan fick de svarande avgöra om meningar som ”En budget säger vad vi har råd med, men hindrar oss inte från att köpa det” och ”Frihet och rum transformerar pengars abstrakta innebörd” var sanna eller falska. Här är den första sann, men inte den andra.

Forskarna är verksamma vid det tvärvetenskapliga Jedi-labbet på Linköpings universitet, där man studerar vad som styr och påverkar vårt vardagliga beslutsfattande, både på individ- och samhällsnivå.

I deras studie om finansiellt skitsnack fick drygt tusen amerikaner svara på frågor om bland annat sin egen ekonomi och om sina kunskaper på området, för att sedan försöka skilja de falska påståendena från de sanna.

De som lyckades sämst visade sig vara unga män med god ekonomi som överskattar sina ekonomiska kunskaper. Att de är lätta att imponera på kan också göra att de utsätter sig för större risker. Mindre mottagliga är äldre kvinnor med lägre inkomst som inte överskattar sina kunskaper.

– De som var bäst på att genomskåda skitsnacket var de som känner sig mindre säkra på sin ekonomi. Vi har inte analyserat mekanismerna, men en tänkbar förklaring är att om du kan upptäcka finansiellt skitsnack är du kanske generellt mer kritisk även när det gäller din egen framtida ekonomi, säger Mario Kienzler, lektor vid Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling, och en av forskarna bakom studien.

Forskarna valde amerikaner av flera skäl: det är både lättare att få tag på amerikanska deltagare och att jämföra deras resultat med andra studier på området. Men resultatet är troligen giltigt även i Sverige.

Tidigare forskning har visat att de som är mottagliga för fejkade nyheter och konspirationsteorier också lättare går på ekonomiskt nonsensspråk. Men det är för enkelt att säga att det bara handlar om människors utbildningsnivå. Mekanismerna bakom är mer komplexa än så. Personer som behärskar ekonomiskt skitsnack uppfattas som – och är – intelligentare än andra, visar annan forskning.

Oavsett orsaken till att man går på skitsnacket, riskerar man att fatta beslut som går ut över ens ekonomi, konstaterar forskargruppen, som även består av Gustav Tinghög, docent i nationalekonomi, och Daniel Västfjäll, professor i psykologi.

Det finns också gradskillnader i skitsnacket.

– Språket i bankkontrakt och försäkringspolicyer är väldigt tekniskt, eftersom det avspeglar lagkrav. Det är svårt för många att förstå. Men det finns också tomt prat med löften om höga vinster på investeringar, och obalanserad reklam, där orden förespeglar större säkerhet och mindre risk. Om du inte kan aktiemarknaden är det lättare att gå på det, säger Mario Kienzler.

Han påpekar att det sällan handlar om att ljuga, men att påståenden ändå kan vara bullshit, eftersom de förskönar genom att inte ta upp nackdelar och risker.

– Företagen måste på allvar försöka minska på skitsnacket och bli tydligare. Det har många andra forskare också pekat på, och det är viktigt. Lagen kräver ibland vissa fraser och en del dokument kan inte formuleras på annat vis. Men då är det väsentligt att företagen förklarar innebörden i stöddokument på vardagsspråk.

Allt är alltså inte bedrägligt, utan kanske ett uttryck för finanssektorns kultur – en parallell dimension lite vid sidan av de flesta människors vardag. En egen sociolekt, som talas i bankpalats, försäkringsbolag och av fondkommissionärer kring Norrmalmstorg i Stockholm.

I dag talas den även flytande av många politiker, myndigheter och organisationer. Och det gör också att den sipprar in i allmänspråket. Det banalaste påstående kan broderas ut och kompletteras med svulstiga luftpastejer till en förtroendeingivande säljfras. Om det inte vore så att vi hört ord som framtidsorienterad, dynamisk och klimatsmart till leda.

En hel industri lever på det skitsnack som myntas inom finanssektorn och fortplantas via managementutbildningar och affärspressen. I sin bok Corporate bullshit kallar språkvetaren Lars Melin denna industri för KKK-sektorn: konsult, kurs, konferens, där nya – eller snarare halvgamla – uttryck sprids som frön i vinden. Detta efter att de myntats och utprovats i börs- och bankkretsar.

Två stora inspirationskällor är språkbruket inom militären och idrottsvärlden. I styrelserum och på politiska sammanträden drar man upp strategier. Det gäller att bygga brofästen och vinna mark.

– De kan ha logistikproblem, och när det blir skarpt läge måste de etablera samband eller bryta igenom med understöd av tunga artilleriet. Det är ingen hejd på krigsklichéerna! säger Lars Melin.

En mycket slitstark klyscha är den om lagandan. Säg det företag som inte ägnar sig åt team building på konferenser och ledarskapsutbildningar. Det gäller att inte spela på motståndarnas planhalva, utan lägga upp en taktik som håller i det långa loppet.

Nu är det miljötänk som genomsyrar skitsnacket med nyckelord som hållbart och klimatsmart. Att skönmåla sitt företag, sin verksamhet eller kommun har alltid varit en självklarhet. I dag gäller det att grönmåla – och då kan det låta så här:

”Vi är en del av finanssektorn som spelar en stor roll i samhället, både inom den ekonomiska utvecklingen och den miljömässiga.”

En ny uppsättning klyschor följer också på coronapandemin, med firmor som säljer hållbara lösningar för digitala möten eller levererar kontaktpunkter för organisationsövergripande processer. Just verbet leverera spreds först i bildlig bemärkelse i idrottsvärlden men har länge härjat inom alla tänkbara språkliga fält.

Det går mode i finansklichéerna lika mycket som i kläder, enligt Lars Melin. Han har tidigare gett klichéerna en livslängd på fyra till fem år, inklusive deras uppgång och fall med early adopters och late followers bland språkbrukarna.

– Jag trodde det då, men inte riktigt längre. Det verkar som om det finns uttryck som fungerar väldigt länge och ändå känns som modeord, som ta höjd för. Det har varit borta ett tag, men nu är det hetare än någonsin. Fast nu är det oftare politiker som använder det, säger han.

Lars Melin tror att det ligger i människans natur att svänga sig med tomma ord.

– Skitsnack finns precis överallt. Några är mer verbala än andra – de lyckas bättre än andra och blir språkliga influencers som andra hänger på, säger han.

– Om man gick igenom Gustav Vasas brevväxling skulle man hitta skitsnack. Vi är pratande varelser. Vi vill ibland göra oss lite märkvärdiga med språket. Vi vill lysa upp en stund, bli sedda och ihågkomna.

Mats Karlsson är frilansjournalist.