Egensnacket vidgar tanken!

Vi talar ständigt högt med oss själva. Det hjälper oss att lösa komplicerade problem – och ökar vår inlevelseförmåga.

Med andan i halsen springer jag in på snabbköpet. ”Vad var det nu jag skulle ha? Hm, mjölk, ost … och ägg.” Plötsligt inser jag att jag mumlar detta högt för mig själv. Jag ser mig snabbt över axeln. Har någon lyssnat?

Att tala högt med sig själv så här kallas ibland för egocentriskt tal. Hos små barn är det mycket vanligt. Man kan betrakta en grupp tre- eller fyraåringar som talar med sig själva i sandlådan: ”Nu åker bilen uppför backen – upp, upp, upp!” säger en och kör sin leksaksbil över en sandkulle. ”Tvätta, tvätta, tvätta”, säger en annan och vispar en borste över sandlådekanten. Talet ackompanjerar respektive aktivitet, utan att riktas till vare sig kompisarna eller någon annan åhörare. Vuxna som tjuvlyssnar kan tycka att det låter lite gulligt.

Det råder delade meningar om vilken funktion det egenriktade talet har hos barn. Två psykologer som har haft stort inflytande på forskningen om barns utveckling av språk och tänkande är Lev Vygotskij (1896–1934) och Jean Piaget (1896–1980). Lev Vygotskij såg det egocentriska talet som en övergångsform från yttre till inre tal, det vill säga tankar. Man skulle kunna säga att talet skapar tankarna.

Jean Piaget, å sin sida, såg det som att tankarna redan finns hos barnen när de börjar prata, men att tankarna då är väldigt begränsade. Barnen har alltså ingen riktig koll på omvärlden, och tänker därmed också egocentriskt. Det egocentriska talet är ett uttryck för dessa lite inskränkta tankar, resonerade Jean Piaget.

Med tiden ersätts det egocentriska talet av ett socialt språk – ett språk som används i samspel med andra.

Språkforskarna Camilla Lindholm och Anna Johansson vid Helsingfors universitet har skrivit om fenomenet att tala för sig själv i antologin Sånt vi bara gör. Enligt dem följer det egocentriska talet en viss ordningsföljd i barnens utveckling: Först använder de upprepningar och ordlekar, och kommer med kommentarer till påhittade varelser. I nästa fas beskriver de sina egna handlingar och ger styrande och handledande kommentarer till sig själva. I det sista stadiet viskar och mumlar barnen för sig själva, eller rör på munnen utan ljud.

Lev Vygotskij hade uppfattningen att det egocentriska talet spelar en viktig roll för barnens handlingar. När de stöter på problem kan man höra att talet ökar. Då hjälper det dem att få klart för sig hur uppgiften är konstruerad; de talar högt med sig själva för att reflektera över det trixiga problemet. ”Forskning har till exempel visat att barn som talar sig igenom uppgifter är mer fokuserade och kan bättre anpassa sina beteenden som behövs för det jobb de ska utföra”, skriver Camilla Lindholm och Anna Johansson.

Här kan man ana en bro till det egenriktade tal som förekommer hos oss vuxna – för detta tal försvinner ju aldrig helt. Och ofta talar vi högt just när vi har ett knepigt problem att lösa. Man kan iaktta en person som sitter vid sitt skrivbord på jobbet, som plötsligt rynkar ögonbrynen och börjar prata med sig själv, kanske räknar lite förstrött på fingrarna. Då kan man anta att personen anstränger sig för att klura ut något som kräver lite extra tankeverksamhet. Andra ledsagar sig högt genom en stegvis instruktion, till exempel när de lagar mat. De uttalade orden verkar också göra saker lättare att minnas.

Att högt upprepa vad man ska handla kan hjälpa en att minnas. Men att prata utan synlig mottagare kan fortfarande ses som ett tecken på galenskap.

Tre grekiska forskare i idrottsvetenskap har sett att egocentriskt tal har effekt på vår kapacitet att ta kontroll över och påverka våra känslor, tankar och handlingar. De lät en grupp pilkastare peppa och instruera sig själva högt under planeringen och vid själva kastet. De fick också formulera sin strategi eller resonera om hur troligt det var att de skulle träffa tavlans mitt. Och detta hade en positiv effekt på deras förmåga att faktiskt träffa målet – de pilkastare som talade högt fick högre poäng än de jämförelsegrupper som bara höll tankarna i huvudet.

Även den amerikanska psykologiprofessorn Gary Lupyan har styrkt tesen att egocentriskt tal kan skärpa våra sinnen medan vi genomför en uppgift. Många har någon gång letat efter en försvunnen vante i hallen när det är dags att gå till jobbet, och kanske kommit på sig själva med att upprepa ordet vante gång på gång medan letandet pågår: ”Vante … vante … vante … Var la jag den nu då? Där är den ju!” Sådana här ”verbala etiketter” kan faktiskt göra oss till bättre vant-detektorer. Ett experiment visade att sökandet kan underlättas av att man då och då uttalar ordet för objektet man letar efter, vilket enligt Gary Lupyan är ett tecken på de uttalade ordens kraft att styra vad vi uppmärksammar i omvärlden.

”Per Naroskin ser en koppling till psykoterapi, som handlar om att upprätta en dialog med sig själv i olika situationer”

Per Naroskin har också noterat det egenriktade talets förmåga att vidga våra vyer – och förändra vår syn på oss själva. Han är bland annat psykolog och författare, och har skrivit boken Nyttan av att tala högt med sig själv. Det var nästan 20 år sedan, men han säger sig fortfarande tillämpa tankarna i den. Han ser en viktig skillnad mellan att tala för sig själv och att tala med sig själv. I det första fallet handlar det enligt Per Naroskin om tankar som man bara råkar undslippa sig. Det kan vara yttringar av chock, smärta, ilska, glädje, vällust: aj, oj, nämen guuud

– Ett exempel är när du sitter i bilen och muttrar ”jävla idiot” när någon svänger in framför dig. Det sker reflexartat och omedvetet.

Att tala med sig själv är däremot en aktiv och medveten handling.

– Man bestämmer sig för att ”begå självdialog”!

Och fördelarna med detta är många, menar Per Naroskin, som ständigt pratar högt med sig själv.

– När man uttalar det man tänker på så hör man hur det låter i öronen, och då händer något intressant. Säg att du tänker att du egentligen inte älskar den som du är tillsammans med. Och så säger du detta högt: ”Jag älskar inte honom.” Då blir det plötsligt tydligt och konkret.

En förklaring kan vara att den som talar högt formulerar sig i mer fullständiga meningar, ungefär som när man skriver. Talet innehåller ju också intonation – betoning och rytm – som hjälper till att inskärpa betydelsen av det man vill ha fram. Och det, i sin tur, hjälper till att skapa nya tankar.

Per Naroskin ser en koppling till psykoterapi, som handlar om att upprätta en dialog med sig själv i olika situationer.

– Alla har vi ju så många aspekter inom oss: vi är en person på jobbet, en när vi kommer hem, vi är trötta, glada, ledsna och så vidare. Den som är deprimerad, till exempel, tror ofta att varje situation äger rum solitärt. Då kan det hjälpa att komma till tals med sig själv för att sätta alla aspekterna i förbindelse med varandra. När jag är ledsen så är jag så här, men i en annan situation så är jag så här – men jag är fortfarande en och samma person.

Också när man är tveksam till hur man ska agera i ett visst läge kan det vara fruktbart att resonera högt. Den som exempelvis strävar uppåt i karriären kan testa att intervjua sig själv.

– Då kan du tänka på dig tre år framåt i tiden, och så ställer du frågor högt till dig själv: ”Jaha, nu har du varit chef för det här företaget i tre år, och det har varit mycket framgångsrikt. Vad har du gjort för att nå hit?” Och så svarar du dig själv: ”Jo, det första jag gjorde var att få alla medarbetare att känna sig delaktiga, sedan fördelade vi arbetsuppgifterna tillsammans …” Och så vidare. Du kommer att få infallsvinklar som inte skulle ha kommit fram om du bara hade tänkt tyst.

Detta knep är bra när du är osäker på vilken väg du ska ta i livet. Men Per Naroskin stannar inte där.

– När du intervjuar dig själv, pröva att göra det på en annan dialekt. Skånska, om du inte redan talar det, eller göteborgska. Då får du massor av nya idéer, jag lovar! Och vi har väl alla en liten skåning och göteborgare inom oss.

Sedan är det lätt att fatta nästa steg. Per Naroskin lägger an en städad brittisk accent:

– ”Hello, Maria, I’m from The Guardian! Your business has reached such great success. How did you do it?” ”Well, thank you for asking me, Maria …”

Att byta språk leder till en helt annan sida av personligheten och lockar fram kreativiteten.

Det finns yrkesfolk som begår en mycket sofistikerad form av självdialog. Advokater som förbereder en förhandling i rätten, till exempel. De kan först uttala sina egna argument och därefter byta roll – och bemöta argumenten från motpartens håll. De prövar alla motargument som de kan komma på och blir därför väl rustade när det gäller.

Per Naroskin är bland annat psyko­log, författare, ståuppkomiker och dramatiker. I radion hörs han regelbundet i Spanarna i P1, där han också har gjort flera säsonger av sin egen radioserie Känsligt läge. Förutom Nyttan av att tala högt med sig själv har Per Naros­kin skrivit ett flertal populär­vetenskapliga böcker och en roman. Foto: Caroline Andersson

Numera skriver Per Naroskin en hel del dramatik. I sitt jobb med nya pjäser nyttjar han samma knep för att få fram nyanser i replikerna. Vad händer om jag lägger betoningen så här, och hur låter det om motspelaren svarar så här – eller så här?

– Det är alltid nyttigt att repetera och sätta sig in hur andra tänker när man står inför en utmaning i livet. Att dessutom göra det högt ökar vår inlevelseförmåga.

”Också när man är tveksam till hur man ska agera i ett visst läge kan det vara fruktbart att resonera högt”

Men det handlar inte om att tala inför spegeln. Det gör Per Naroskin ogärna, för det blir ”liksom kortslutning” då. Självpratandet handlar snarare om att skapa en inre, tillfällig motpol – och det är i detta utrymme som det intressanta sker: du kan överraska dig själv genom självpratet!

Men om vi kommer på oss själva med att tala högt kan vi bli skamsna. Det finns ett motstånd mot att göra det utan någon synlig mottagare, åtminstone offentligt. ”Oj, jag tänkte bara högt”, kan vi ursäkta oss.

– Traditionellt är ju detta ett tecken på att man är lindrigt begåvad. Man framstår som knäpp, söndersupen, nerknarkad eller schizofren – en enstöring som inte kan skilja mellan inre och yttre verklighet, säger Per Naroskin.

Sociologen Erving Goffman har framhållit att egenriktat tal är tabubelagt också eftersom det bryter mot uppfattningen om att talet bara har ett socialt och kommunikativt syfte. Under inga omständigheter kan man exempelvis hävda att man är ”upptagen med att tala med sig själv” om man säger nej till ett möte.

När de första mobiltelefonerna gjorde entré snackade vissa plötsligt högt och ljudligt på gatan utan att det fanns någon uppenbar åhörare. Då var det många som vände sig om och trodde att personen var en rymling från närmsta mentalsjukhus. Men här har det skett en förskjutning.

– Om man hör någon tala högt på stan i dag, så förutsätter man att personen talar i telefon, säger Per Naroskin. Det här kan man ju utnyttja ifall man vill prata med sig själv en stund – sätt på dig ett headset så tror alla att det är någon annan du pratar med!

Men Per Naroskin talar däremot aldrig högt med sig själv om någon annan är närvarande.

– Nej, jag vill inte om snacka högt om saker som andra inte har med att göra. Jag undviker till och med att tala i telefon när min fru är hemma!

Men det mesta pekar på att självprat lönar sig – och att fördelarna med råge uppväger risken att tas för en knäppskalle.

Maria Arnstad är redaktör på Språktidningen.

5 steg till konsten att tala högt med sig själv
Så här utvecklar du självpratet:

Steg 1:
Börja med att mumla lite lågt

Plocka en tanke på måfå och mumla den. Gör det när du är ensam och flera gånger varje dag. Förmodligen kommer du att tycka att det är lättast att låta orden ackompanjera det du håller på med, som när du diskar, planterar om växter eller kör bil. Även andras bilkörande brukar vara lätt att kommentera.

Steg 2:
Höj rösten gradvis

Ett par veckor senare: Se till att du är ensam, så att du gradvis kan höja rösten tills du börjar höra vad du själv säger. Intrycket ska komma genom öronen. Pröva dig sedan fram, så att du vet vilken som är den optimala volymen på ditt tal vid olika tillfällen.

Steg 3:
Ställ frågor!

När du vant dig vid att höra din egen röst säga saker till dig själv, är det dags att stanna upp och fråga dig själv om det du hör stämmer med det du tänkte säga. Om det inte gör det, föranleder det en av två åtgärder:

  • Tänk efter vad det var som du verkligen försökte uttrycka – och försök igen!
  • Eller: öppna dig för möjligheten att det du sa kan få dig att ändra det du ursprungligen tänkte. Tillåt dig att bli förvånad av vad du själv säger!

Steg 4:
Ta tag i problem

Välj ut ett problem som du kan behöva resonera igenom med dig själv. Det kan vara en ståndpunkt på ett föräldramöte, ett utvecklingssamtal på jobbet eller tankar inför riksdagsvalet. Pröva att framföra dina argument till dig själv. Lyssna verkligen på hur de låter. Inta gärna en annan ståndpunkt, helst med en lite annorlunda röst, och låt de olika ståndpunkterna stötas mot varandra.

Steg 5:
Gestalta

Börja pröva olika dialekter, för att se hur det du tänker gestaltar sig. Var noga med att hela tiden lyssna, så att du kan skapa ett aktivt växelspel -mellan det sagda och det -tänkta. Låt tankarna forma orden, och orden forma tankarna. Pröva också gärna främmande språk. Den som vill kan också använda sig av gester på olika sätt, för att ge ytterligare liv åt samtalet. Nu är vi igång! Kom ihåg att det ska vara lustfyllt!

Källa: Nyttan av att tala högt med sig själv av Per Naroskin

Av:

Bild: Emma Hanquist