Ett enda föränderligt språk

Text: Staffan Eng

När Panos Kanakaris arbetade som modersmålslärare i grekiska, brukade han ge sina gymnasieelever inledningen till den nästan 3 000 år gamla Odysséen på originalspråk, och be dem anteckna vilka ord de förstod.

– Bara en fjärdedel av orden var helt okända för dem. Nygrekiska är en utveckling av klassisk grekiska, inte ett nytt språk, säger han.

Därför tycker han att det är synd att dagens skolungdomar bara får läsa de antika klassikerna i nygrekisk översättning – och att de som vill bli bättre på klassisk grekiska måste studera det som ett främmande språk.

Samtidigt menar han att det är viktigt att acceptera att grekiskan faktiskt förändras. När han själv gick i skolan i 1940-talets Grekland, fick han inte använda det grekiska folkspråk som han själv talade.

I stället måste han skriva på katharevousa, en ”renad” version av nygrekiskan, där utländska lån ersatts av klassiska ord och nybildningar.

Själv säger han att han aldrig har tålt denna nationalistiska strävan efter språklig homogenitet. Men han tycker ändå att den klassiska grekiskan är viktig på grund av sin rikedom och sitt inflytande över dagens samhälle.

– Det gäller inte bara språket utan också dess innehåll. Sapfos dikter visar till exempel att människor med olika sexuell läggning accepterades redan 600 år före vår tideräkning.

6 fakta om grekiska

Först 1976 blev dimotiki – den grekiska som talas av grekerna själva – officellt språk i Grekland.

Antal talare: Grekiskan bildar en egen gren av den indoeuropeiska språkfamiljen och har omkring 13 miljoner talare, varav ungefär 16 000 i Sverige. Förutom i Grekland och på Cypern talas språket sedan gammalt av grekiska minoritetsgrupper i Albanien, Ryssland, Georgien, Ukraina och Turkiet.

Klassisk grekiska: Under antiken fanns ett flertal dialekter, varav vissa förknippades med litterära genrer. Epik skrevs till exempel på doriska, medan körlyrik skrevs på joniska dialekter. Alexander den stores erövringar på 300-talet f.Kr. gjorde attiskan – den joniska dialekt som talades i Aten – till ett världsspråk kallat koine. Det blev också Nya testamentets språk.

Nygrekiska: Koine var utbildnings-, kyrko- och förvaltningsspråk ända fram till 1800-talet, då det i Grekland ersattes av katharevousa, ett konstgjort folkspråk som hade ”renats” från utländskt inflytande. Först 1976 blev dimotiki – den grekiska som talades av grekerna själva – officiellt språk i Grekland.

Alfabet: Det grekiska alfabetet är en utveckling av det feniciska. Till skillnad från feniciska alfabetet har det grekiska även bokstäver för vokaler. Trots att grekiskans uttal har förändrats mycket har stavningen varit relativt konstant. Det gör att det i dag finns sex olika sätt att beteckna i-ljud: ι, υ, η, ει,och υι.

Skiljetecken: I grekiskan används semikolon (;) i stället för frågetecken (?). Semikolon skrivs som en halvhög punkt (·), men det tecknet förekommer numera sällan. Dessutom kan kommatecken användas som en tyst bokstav för att skilja ordet ό,τι, ’vad som helst’, från ότι, ’det där’

Liten ordlista:

  • γεια! ”ja”/αντίο! ”ádio” = ’hej!’/’hej då!’
  • γάλα ”gála” = ’mjölk’ – därav ordet ’galax’ (jämför med engelskans Milky way, ’Vintergatan’)
  • σχόλη ”schóli” = ’fritid’ – släkt med skola, dit barnen gick när de fick ledigt hemifrån
  • συνείδηση ”sinídisi” = ’medvetande’ – ett så kallat översättningslån från klassisk grekiska av syn, ’med’, och roten eid-, ’veta’. βρέχει καρεκλοπόδαρα ”vrékhi kareklopódara” = ’det ösregnar’ – bokstavligen ’det regnar stolsben’