Nu är det fult att tala om fint

Språkvårdens uppgift är att skapa en standard. Men synen på vad som är god, neutral svenska förändras ständigt. Bakom argument som ordning, funktion och svenskhet finns ofta ett skönhetsideal.

Text: Maria Bylin

Skriv inte så där, det ser så fult ut! kunde jag säga till min klasskompis när vi skulle skriva tillsammans. Nu har jag blivit språkvårdare på Språkrådet, och andra beklagar sig inför mig: ”Det låter så illa när journalister säger ejenklien, och ”Ska man verkligen skriva svajpa när det ser så j-vla taffligt ut?” Efter många års universitetsutbildning har jag lärt mig att avfärda sådana estetiska omdömen som ovetenskapliga, så jag styr raskt in samtalet på statistik, grammatik och sociolingvistik. Det sköna är inget tjänstevapen för en språkvårdare på 2000-talet.

Så har det inte alltid varit, tvärtom. Länge var språkets skönhet det självklara målet för språkvårdens verksamhet.

Språkvårdsargument används för att skapa och bibehålla ett enhetligt skriftspråk och skapa en standard. Standardiseringen av det svenska språket har pågått i många hundra år, och lär knappast upphöra i morgon.

På 1600-talet diskuterade man hur lång och kort vokal skulle markeras: haat och hat, eller hat och hatt? Man försökte enas om böjningar: flickor eller flicker?

På 1800-talet gick normeringen vidare mot syntaktiska frågor, det vill säga hur ord fogas samman i större enheter, som satser och meningar. Skulle det till exempel heta Han är större än jag eller han är större än mig?

Och frågan om hur lånord ska infogas i standardsvenskan är ständigt aktuell: fauteuil eller fåtölj, mail eller mejl, partner, partnrar eller partners?

Standardisering innebär ett ständigt argumenterande om språklig variation. Men oavsett hur argumenten ser ut, så brukar standardspråk till slut alltid likna det språk som talas i politiska och ekonomiska maktcentrum. Men det är oerhört viktigt att standardspråket ändå uppfattas som allas språk. Så även om den skrivna standardsvenskan har misstänkt mycket gemensamt med den svenska som talas runt Mälaren, lärs den ut i skolan som alla svenskars skriftsvenska, och uppfattas som svenska.

Att standarden uppfattas som nationell och neutral är en förutsättning för att den ska fungera när skribenter vill uttrycka sig opersonligt i tjänsten, utan att signalera någon regional eller social tillhörighet. Att standardsvenskan är enhetlig gör att skribenter slipper fundera så mycket över olika varianter. Det är därför språkvårdarna strävar mot enhetlighet i standarden, och ger rekommendationer om vilka varianter som ska ingå i den.

De har då alltid behövt motivera varför de väljer en viss form före andra –hat eller haat, flickor eller flicker – även om den egentliga anledningen till rekommendationen kanske bara är att man vill ha ett enhetligt standardspråk. Då måste ju en variant väljas in och andra väljas bort.

Men det räcker inte, utan något skäl till att just en variant rekommenderas före andra brukar ändå behövas. ”För att den är vackrare” betraktades under många århundraden som ett fullgott argument, även om ”skönhet” kunde betyda skilda saker i olika tider och för olika människor.

Ända in på 1600- och 1700-talen var stavningsanarkin påtaglig. Man kunde markera lång och kort vokal på olika sätt. Man hade inte heller några principer för när det skulle vara u och när det skulle vara v eller w, i eller j. Det ord som i moderna ordböcker skrivs vit kunde tidigare skrivas huit, uith, uijt, hwiit, vijth, hviit, hviijt och så vidare. Samtiden var överens om att det var problematiskt och borde styras upp!

Ordnandet skulle göra det svenska språket skönare, så att det kunde bidra till nationens ära på ett ganska abstrakt sätt. Mot slutet av 1700-talet började man alltmer tänka sig det standardiserade språket som ett nödvändigt verktyg för författarna av den svenska nationens poesi och litteratur. Standardisering sågs som ett sätt att hålla nationens kulturella fana högt, och den tanken var inget svenskt påfund, utan en internationell strömning.

På kontinenten grundade man akademier för att främja språken estetiskt, och i förlängningen nationens ära. Estetiska argument fick stor tyngd i språkvården. Svenska Akademien, som instiftades då, har ju som sitt ”yppersta och angelägnaste göromål” att ”arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”. Dess uppdrag att ta fram en grammatik och en ordbok syftade till att försköna språket genom att beskriva det på ett ordnat och systematiskt sätt. En beståndsdel i skönheten vid denna tid var alltså ordning.

Men språklig skönhet innebar också under lång tid välljud. Under 1800-talet importerades många syntaktiska begrepp och insikter från kontinenten, som subjekt och objekt, och man började kunna beskriva även syntaktiska normer och mönster.

Men även när det normerades så skulle man först och främst se till att ordna ordföljden så att meningen blev ”fri från missljud”. Även inom böjningsläran dök välljudet upp i förening med nationalismen, och svenska öron beskrevs som känsligare än tyska. I svenskan används inte ändelser för att komparera adjektiv på -isk, som i agnostisk, agnostiskare, agnostiskast, eller -ad, som i livad, livadare, livadast. Språkvårdaren och språkforskaren Gustaf Cederschiöld menade att det berodde på ”det svenska örats granntyckthet”, medan tyskarna ”utan betänklighet” komparerade adjektiv på -isch och -end. Tyskar uppfattades knappast som några skönandar.

Språkvetenskap och språkvård betraktades länge som samma sak, eftersom den självklara anledningen till att ägna sig åt systematiska språkstudier måste vara att söka det rätta och det sköna. Först under sent 1800-tal började språkvetenskap och språkvård tydligt utkristallisera sig som skilda verksamheter, även om de ofta utövades av samma personer. Språkforskaren Adolf Noreen gör mot slutet av 1800-talet en systematisk genomgång av argument för språkvårdsrekommendationer och presenterar sin egen språkvårdssyn, som han kallar ratsjonäll (han tillhörde nystavarna). Där lade han fram en programmatiskt funktionalistisk språksyn, som innebar att det uttryck som effektivast förmedlade den information som skulle överföras bedömdes som det bästa.

Adolf Noreen tar upp skönhetsvärdet 1888 i Om språkriktighet, men mer som något han förväntas behandla i en text om språkvård, än som något han själv vill diskutera:

”Hittills har jag ingenting yttrat om, vad läsaren kannsje väntat sig att finna framhållet som en huvudsak i fråga om språkriktighet: språkets sjönhet. Jag vill icke söka undslippa detta tjinkiga ämne genom att helt enkelt anmärka, det här såsom på alla andra områden ett anjivande av objäktiva grunder för att tillertjänna något epitetet ’sjönt’ är ytterst svårt; jag vill icke säga omöjligt …”

Han menade ändå att det trots allt måste finnas ”en objäktiv nårm för sjönhet”, och att den handlade om ändamålsenlighet. Det vackra är det som fyller textens syfte, och estetiken fick på detta sätt en funktionell grund. Antagandet leder honom att förespråka ökad variation i svenskan som helhet, för ju fler uttryck den talande har att välja på, desto mer ”färj” och ”nyangsrikedom” får språket. Därför rekommenderar Adolf Noreen nybildningar och inlån av så många ord som möjligt. Med större variation blir det lättare att välja ett uttryck som passar precis för sitt syfte, och därmed blir språket skönare enligt tidens estetik. Argumentationen har rötter i historiens ordnande av den språkliga verktygslådan, samtidigt som den förebådar funktionalismen.

Och funktionalismen blir en stark strömning under första halvan av 1900-talet, inom språkvård såväl som inom arkitektur. Språkvårdaren Erik Wellander, som kom ut med första upplagan av Riktig svenska 1939, utgick från samma estetik: det som bäst fyller sitt syfte är det vackraste. Att ”i onödan pynta ut sitt språk” är förkastligt, enkelhet eftersträvansvärt. ”Skriv enkelt, flärdlöst och rakt på sak!” Detta gällde i stort och smått, i ordbildning såväl som i texter. Skolhusbyggnaden skulle bytas mot skolhuset, an- skulle bort från anskaffa, och ”ord som öka satsens längd utan att skänka något tillskott till dess innebörd, äro till överlopps och böra strykas”. Det är lätt att dra paralleller till funkiskökens släta luckor och raka lister. Allt ska på renaste, enklaste sätt fylla sitt syfte, och sådant som enbart är till för dekoration rensas bort. Så uppnås funktionalistisk skönhet, i språk och i kök.

Modernismens språkvård behandlade alltså skönhet som en fråga om funktion, men det fanns ytterligare ett positivt laddat begrepp som länkades samman med den funktionella estetiken: svenskheten. Erik Wellanders slogan var just ”Skriv klart! Skriv enkelt! Skriv kort! Skriv svenska!” Även om språkvårdarna menade att lånorden var en självklar del av svenskan, så fanns det samtidigt en skepsis mot nya lån. Den motiverades dels med begriplighetsargument, dels med estetiska argument. Främmande ord och uttryck var nog bra och berikande, särskilt om det inte fanns någon svensk motsvarighet, men det fick inte överdrivas. Då kunde det bli ”smaklöst”.

Adolfs Noreens son, filologen Erik Noreen, ansluter sig till samtidens språksyn i sin bok Svensk språkvård, men gör också tydlig skillnad mellan lån från olika främmande språk. Han beskriver franskan som ett smidigt och kultiverat litteraturspråk, medan tyskan får representera stilistisk klumpighet och fulhet. Ett kapitel har titeln ”Vårt språks värsta fiende”, och det syftar på tyskan. Den hade enligt Erik Noreen ett stort och negativt inflytande på den samtida svenskan:

”Den stilistiska vattusoten, här åskådliggjord genom en av sina fulaste yttringar, substantivsjukan, är icke det enda språkliga lyte i svenskan, som kan ledas tillbaka till tyskan.”

Det fanns tydligen många mindre smickrande tendenser i det tyska språket som förfulade svenskan. ”Beträffande enskilda ord och uttryck innebär den tyska påverkan ofta en tendens till otymplighet och floskulositet beroende på den påverkande partens ofta påtalade brist på smak och elegans”. Fulheten bestod i brott mot klarheten, enkelheten, kortheten och svenskheten, det vill säga mot funktionalismens ideal. Och dessa brott var alltså tyskan skyldiga till. För en nutida läsare – som kanske är mer van vid att engelskan pekas ut som prime suspect för stilistiska problem i svenskan – framstår det inte som oväsentligt att Erik Noreens bok gavs ut 1941, under brinnande världskrig.

Under senare halvan av 1900-talet slår språksociologin igenom. Då börjar tal om språkets skönhet eller fulhet betraktas som klassförtryck i förklädnad. Forskare som lingvisten William Labov visar att vi gillar och använder uttalsvarianter beroende på vad vi tycker om de människor som talar så. Han undersökte uttal hos expediter på varuhus med och utan lyxförsäljning, och fick då syn på vilka som använde de varianter som betraktades som fina. Det var de rika, de välutbildade och framgångsrika.

Även till Sverige kom språksociologin på 1960-talet. I ”Språkvårdens argument” från 1969 tog språkforskaren Ulf Teleman upp det estetiska argumentet som ett av många, och menade att det främst handlade om språkljuden.

”Om vi försökte testa den svenska befolkningen på vad den ansåg vara vackert i språket skulle vi kanske – bortsett från en hög grad av allmän oenighet – finna att man utdömde ljud eller ljudkombinationer om de inte fanns i det egna språksystemet. Kanske skulle uttal som kännetecknar personer eller grupper med social eller kulturell prestige hållas för vackra?”

Ulf Teleman tänker sig också att skönhet kan spela en viss roll även på ordnivå, men då räknas det inte riktigt som språklig estetik, eftersom han menar att folk snarare gör en estetisk bedömning av ordens betydelse än av deras form. Det stämmer med de omröstningar som tidningar ibland anordnar om svenskans vackraste ord. I dem blir dagsmeja, förgätmigej och solkatt betraktade som vackra ord, men hittills aldrig bajamaja, Skagerrakssej eller surkart. Sedan kan man förstås diskutera om ett ords betydelse inte hör lika mycket till ordet och språket som formen gör, men så har varken språkvetenskapen eller språkvården tänkt.

Den fullständigaste omvandlingen av estetisk språkbedömning till språksociologi står språkforskaren Lars-Gunnar Andersson för i boken Fult språk från 1985. I tur och ordning diskuterar han vad vi betraktar som fula uttal, fula ord, ful syntax och fula dialekter. Han finner att det vi betraktar som fult språk är språk som förknippas med grupper av människor som vi ogillar eller ser ner på. Lars-Gunnar Andersson menar också att fula ord betraktas som fula om deras betydelse är tabubelagd, eller om de tillhör slangregister, som i sig betraktas som fula. Ful syntax är möjligen sådan som språkvården och skolan har pekat ut som sämre: Han är större än mig, Jag har aldrig sett han, Hon hade kunnat sprungit fortare. Och våra estetiska bedömningar av dialekter beror på våra stereotypa föreställningar om de människor som talar dialekterna. All fulhetsbedömning går alltså att hänföra till sociala relationer och socialt reglerade tabun, medan ingenting verkar handla primärt om språkets form.

Att estetik speglar klass är också utgångspunkten för språkvårdaren Margareta Westman, som diskuterar vad folk ser som rätt eller fel, fint eller fult, bra eller dåligt. Hon tydliggör också att det inte alltid är självklart vad som ska räknas som ett fall av rätt eller fel, och vad som ska placeras in på skalan fint eller fult. Många räknar kanske Jag såg han som fel, andra som fult, menar hon. Och det kan väl också ses som ett sätt att gradera sin värdering: att beskriva något som fel är att inte acceptera det som en del av svenskans grammatiska system över huvud taget, att beskriva det som fult är att erkänna att det ingår, även om man kanske inte tycker att det borde få göra det.

Hos Margareta Westman kan man också se att engelskan under sent 1900-tal har tagit över rollen som stilistisk syndabock från tyskan. Pluralformer som jumpersar räknar hon till den fula grammatiken. Men även om engelskans dominans på senare delen av 1900-talet och runt millennieskiftet alltmer kom att betraktas som ett hot mot svenskans ställning, så använder språkvården inte längre estetiska argument av den aggressiva typ som Erik Noreen använde mot tyskan. Det beror nog både på språksociologins ”avslöjanden” av de estetiska bedömningarna som relaterade till sådant som klass och prestige – och på att fred råder.

När Ulf Teleman 1979 kommer ut med en ny bok om språkvård, Språkrätt, tar han inte upp några estetiska argument över huvud taget. Den vetenskapligt baserade språkvården hämtar alltmer sitt vetenskapliga stöd från språksociologin, och har helt vänt sig ifrån litteraturvetenskapen och andra estetiska vetenskaper.

Därför använder språkvårdarna inte längre estetiska argument. Hellre argumenterar de utifrån begriplighet och funktion, men ibland kan man ana fulheten under ytan. Språkvårdens ständiga argument mot s-pluralen – som i partners, avokados, jumpers – har varit att det inte ”går” att sätta bestämd form på s-pluralen. Så här formuleras det i Svenska skrivregler: ”Utrumord på ‑er får ibland den främmande pluraländelsen ‑s, t.ex. partners. Den ändelsen är olämplig för att pluralen inte kan sättas i bestämd form (partnersarna?, partnersna?)” När språkvården anför dessa exempel visar det väl snarast att det visst går att haka på två morfem till, -ar som extra pluralmarkör, och -na som bestämdhetsmarkör. Det går, men det underförstådda, aldrig uttalade argumentet, är nog att det är okonventionellt, låter fult och ser fult ut.

Språkbrukare brukar också hålla med om att detta ”inte går”. Kanske bidrar det också att språkvården generellt brukar ogilla dubbleringar av morfem – betydelsebärande enheter – som uttrycker samma sak, som i partner-s-ar, där både -s och -ar bär betydelsen ’fler än en’.

På samma sätt ogillar språkvården till exempel dubbelsupinum, som i Har du hunnit skickat mejlet?, där både hunnit och skickat får supinumändelsen -t. Dubbelsupinum beskrevs också av Lars-Gunnar Andersson som just ”ful grammatik”. Om man tror att det ligger något i detta, tyder det på att estetiken ändå finns med i språkvårdsbedömningar – men nu inte formuleras i termer av fint eller fult.

Estetiska argument har alltså av språkvården omvandlats till en form av språksociologi enligt formeln: Om du tycker att en språklig form är vacker så beror det på att den används av språkbrukare som du ser upp till eller identifierar dig med. Att då använda skönhet som argument när man ska rekommendera en standardform kan tolkas som en slöja över maktutövningen. Då får samhällets vinnare sitt språkbruk bedömt som finare och mer lämpligt som standard.

Estetiska bedömningar framstår som ett försök att lura i folk att standard baseras på det vackraste språket – som bara råkar vara de rikas och mäktigas språk. Och när estetik uppfattas på det sättet är estetiska argument förstås inget som en demokratisk språkvård vill ta i sin mun.

Det är också signifikativt att Svenska språknämndens Språkriktighetsboken från 2005, som diskuterar bedömningsgrunder inom språkvård, inte alls tar upp estetiken till diskussion. ”Det ser så fult ut” har blivit de skrivande medborgarnas argument, ett argument som i dag uppfattas som så utomvetenskapligt och irrelevant bland dagens språksociologiskt orienterade språkvårdare att vi helst inte pratar om det alls.

Maria Bylin är doktor i nordiska språk och språkvårdare vid Språkrådet.