Därför är en häst inte en gris

Varför heter häst just häst på svenska? Varför inte gris eller flaska? Det finns inget naturligt samband mellan språkljuden vi åstadkommer och ordens betydelse. Saker heter som de gör bara för att vi någon gång har kommit överens om det. Vi skulle kunna byta ut häst mot något helt annat och ändå syfta på en häst, så som vi föreställer oss den. Vi skulle kunna säga horse, cheval, mǎ eller hevonen, som det heter på engelska, franska, kinesiska respektive finska.

Det här gäller även andra tecken än de rent språkliga, som exempelvis färgerna i trafikljusen. Grönt ljus kunde ju lika gärna betyda ’stopp’ som ’kör’. Vi har bara ingått en överenskommelse om betydelsen av de olika färgerna. De har blivit en konvention.

Att språket är godtyckligt på det här sättet, eller med en fackterm arbiträrt, har i minst hundra år varit den dominerande teorin om hur vårt språk hör ihop med verkligheten.

Bakom teorin står främst den inflytelserika schweiziske lingvisten Ferdinand de Saussure (1857–1913), som var professor vid universitetet i Genève. Han lade fram sin hypotes i början av 1900-talet. Den fick stort genomslag, och har fortfarande stort inflytande. Ferdinand de Saussure definierar ’det språkliga tecknet’, på franska le signe, som enligt honom består av både en ljudföljd – le signifiant, ’det som betyder’ (som ordet häst) – och av en föreställning – le signifié, ’det betydda’, det vill säga innehållet (det djur som vi tänker på när vi säger häst).

Ferdinand de Saussures tankar lanserades i boken Cours de linguistique générale, Kurs i allmän lingvistik, som kom ut 1916, tre år efter hans död. Han hade egentligen inte skrivit boken själv, utan det var hans lärjungar i allmän språkvetenskap som samlade ihop sina anteckningar från hans föreläsningar 1907–11, och gav ut dem.

Men teorin om språkets godtycklighet har inte stått oemotsagd. På senare år har allt oftare kommit förslag till modifieringar av den. En grupp språkvetare vid Max Planck-institutet för psykolingvistik i Nijmegen skrev till exempel i höstas en rapport där de nyanserar synen på det arbiträra språket. ”Det är inte så att godtyckligheten var en dålig idé. Den är en viktig princip, men den förklarar inte fullt ut hur ord fungerar”, skriver en av forskarna, Mark Dingemanse.

Och den svenska språkforskaren Åsa Abelin, som länge ägnat sig åt språkets ”icke-arbiträra” sida, är av samma åsikt.

– Arbitraritet finns och är viktigt, men det är inte den enda principen för hur vi hur vi namnger verkligheten.

Inte heller Ferdinand de Saussure påstod att språket är helt godtyckligt. Han undantog de ljudhärmande orden från regeln. Dessa kallas också onomatopoetiska, och innefattar ord som serietidningarnas och poplåtarnas krasch, bom och bang. Även djurens läten, som nöff-nöff och kra-kra, hör dit. Ett annat sådant ord är korp, som sannolikt också härmar fågelns läte. Ett språkhistoriskt exempel är det fornsvenska namnet på just korp, ramn. Det är samma ord som den moderna isländskans beteckning på den svarta fågeln, som är hrafn (uttalas ungefär hrappn). Här får man ha lite fantasi och tänka sig att ordet beskriver ljudet av korpens stora frasande vingar när den flyger. Ingen kan förstås vara riktig säker på att det stämmer, men visst är bilden av den mäktiga fågelns flykt ganska poetisk?

De ljudhärmande orden ingår i en större kategori ord som brukar kallas ljudsymboliska. Sådana ord består av ljud som symboliserar sinnesintryck, alltså vad vi upplever med vår syn, hörsel, smak, lukt och känsel. Det är därför som de inte är godtyckliga; de har en koppling till sinnevärlden.

Till de ljudsymboliska fenomenen hör också fonestemen, det vill säga konsonantkombinationer som har en viss betydelsenyans. Åsa Abelin har forskat om fonestem. Hon började intressera sig för dem när hon arbetade på redaktionen för Svensk ordbok, SO, i Göteborg.

– Det slog mig då till exempel att många ord som börjar på fj- är nedsättande, som fjant och fjolla. Och många ord som börjar på sl- är ”blöta”, som slabba, slask och slatt, säger hon. Det är sådana grupper av konsonanter – eller kluster – som går under benämningen fonestem.

Andra exempel på fonestem i svenskan är sp- som betecknar något som har lång och smal form: spant, spett, spö, spjut med mera. Vidare beskriver konsonantföljden fl- en snabb eller stark rörelse: fladdra, flimra, fläkta. Men samma konsonantkluster kan förekomma i flera olika betydelser, till exempel kan fl- också vara nedsättande, som i flamsa, flopp och flummig.

– Betydelserna hos de flesta fonestem har att göra med våra sinnesintryck och fungerar produktivt i språket, det vill säga att man kan bilda nya ord med dem. Jag har gjort experiment där försökspersoner har fått gissa betydelsen av påhittade ord, och de flesta har gissat enligt fonestemens betydelsemönster, berättar Åsa Abelin.

En annan icke-godtycklig, dock inte ljudsymbolisk, egenskap hos de mänskliga språken är systematicitet. Det betyder till exempel att man kan identifiera ordens funktion i språket genom att höra hur de låter. I engelskan är till exempel verb i regel kortare än substantiv. Systematicitetens funktion är att hjälpa till att skapa ordning och reda i det flöde av ljud som det talade språket är.

Ytterligare en systematisk egenskap, som finns i svenskan, är att böjningsändelserna för plural, bestämdhet och tempus bara innehåller vokalerna i, e, kort a och o och bara konsonanterna r, n, t, d, och s. Det hjälper oss att urskilja mindre delar i det vi hör. Hör vi ett ö är chansen större att vi är inne i ordet någonstans än att vi är i slutet. Men hör vi ett n så är det troligare att vi är i slutet. Systematicitet är inte kopplat till sinnesintryck, utan handlar om hur vanligt något är.

Här kommer vi till själva vitsen med det i språket som inte är godtyckligt. Ljudsymbolik och systematicitet ökar förutsägbarheten i språket och underlättar vår mellanmänskliga kommunikation genom att förenkla vid tolkningen av språkliga yttranden samt vid språkinlärning.

– Ljudsymbolism hjälper barn vid språkinlärningen genom att den skapar kopplingar mellan ljud och världen omkring oss, säger Åsa Abelin. Den godtyckliga kopplingen mellan ljud och saker är annars inte så lätt att uppfatta när man ska lära sig använda språket, men får man den här ljudsymboliska eller ljudhärmande förbindelsen så underlättar det.

I barnböcker och barns talspråk finns det mycket som är ljudhärmande, till exempel boooing, bom bom, brum brum. Även i tal som är riktat till barn använder vuxna rikligt med ljudhärmande uttryck: Titta lammet – bäää eller Där åkte motorcykeln vrömvrömvröm. Det är ett sätt att koppla ihop språkljuden med verkligheten: Titta, de här påminner om varandra på något vis!

Men om det som inte är godtyckligt i språket hjälper oss så mycket, hur kommer det sig då att de mänskliga språken skiljer sig åt så som de gör?

– Det finns alltid det vi kallar konventionalisering i språken, svarar Åsa Abelin. Orden formas av det fonetiska eller fonologiska system man har, det vill säga den uppsättning ljud man har i ett språk och hur de får kombineras.

Men det finns gemensamma egenskaper som man kan hitta i nästan alla språk. Man kan till exempel ta det här med djurläten. Grisen är ett av de djur vars läte vi återger ganska olika, beroende på vilket språk vi talar. På koreanska säger grisen kul-kul, på japanska buu-buu, på finska röh-röh, på engelska oink-oink, på ungerska röff-röff och på svenska nöff-nöff. Lätet kan också skilja mellan olika dialekter. Men om man inte bara tittar på konsonanter och vokaler, så ser man att grisens läte är tvåstavigt i alla språk. Men hästens läte är ofta tre- eller flerstavigt, med mycket i och h, som i estniskans ihaha, ungerskans nyihaha och japanskans hihinj.

– Jag har gjort flera lyssnartest på det här, säger Åsa Abelin. Det var ju inte 100 procent som identifierade till exempel tuppens läte på olika språk, men kanske 90 procent gjorde det. Förutom svenskans kuckeliku, säger tuppen exempelvis kukuli-koko på persiska och qoqoqo på arabiska. Så djurens hur djurens läten skrivs är mycket lika mellan olika språk.

En amerikansk fonetiker, John J. Ohala, har en teori om icke-arbiträra faktorer som gäller i många av världens språk. Han kallar teorin för frekvenskoden. Den återspeglas i både konsonanter, vokaler och satsmelodi. John J. Ohala menar att ljud som ligger på höga frekvenser, som i och p, står för små, smala eller spetsiga saker, som till exempel pip och pippi. Ljud med låga frekvenser, som b, m, o och a, står däremot för stora, runda eller bulliga saker som klump och boll. Han anser att det här är något biologiskt, medfött, som vi reagerar på. Låga frekvenser står för dominans och storhet, medan höga frekvenser står för litenhet, underkastelse och rädsla. När man blir arg på barn eller hundar använder man sin grövsta röst och säger kanske Sluta med det där! En fransk eller tysk förälder morrar kanske Arrête ça! respektive Hör auf!

Mark Dingemanse vid Max Planck-institutet ger exempel på hur frekvenskoden kan fungera. I ett försök lät han engelskspråkiga personer associera till ordet pumbuluu, som betyder ungefär ’något runt’ i det afrikanska språket siwu. De flesta valde betydelsen fat, ’fet’, i stället för betydelsen slim, ’smal’. De betydelsebärande egenskaperna hos vokalerna och konsonanterna i ordet pumbuluu verkar i det här fallet alltså gå över språkgränserna. ”Bruket av tonade konsonanter och bakre vokaler för att frammana stora och tunga saker, som pumbuluu på siwu gör i det här fallet, kanske är en universell egenskap”, skriver Dingemanse.

Åsa Abelin och andra forskare har granskat språket i dess minsta beståndsdelar: ljud som bär betydelse. Men diskussionen om språkets godtycklighet är relevant inom all språkforskning. Om man studerar den mänskliga kommunikationen på en helt annan nivå av språket kan man komma fram till delvis andra slutsatser i den här frågan. Anders Sigrell är professor i retorik och vill lägga tyngdpunkten på det arbiträra i språket.

– Icke-arbitraritet innebär för mig att det skulle finnas begränsningar i möjligheten att uttrycka ett innehåll på olika sätt. Det strider mot retorikens grundläggande axiom: att vi fritt väljer uttryck utifrån vad vi vill säga, säger han.

Detta skulle också kunna tas som intäkt för att minska ansvaret för de språkval vi gör. Om någon till exempel yttrar ’Jag säger bara som det är: pensionerna sjunker’, så har denne gjort valet att uttrycka det med ett slags bildspråk. Men nej, pensionerna sjunker inte av sig själva, någon har fattat beslutet att sänka dem, och denna kan med den glidande formuleringen försöka komma undan ansvaret.

– Men alla ord har en historia, poängterar Anders Sigrell, och våra sätt att uttrycka oss påverkar verklighetsuppfattningen. Så det är självklart angeläget att studera språkliga mönster och samband på alla nivåer.

Det finns än så länge ingen forskare som menar att språket är helt godtyckligt – ljuskäglan riktas bara mot olika saker. Faktum är att det började spekuleras över relationen mellan orden och verkligheten redan i den antika filosofin. ”Är förhållandet mellan orden och vad de står för naturligt eller ett resultat av konventioner?” var en av de saker som Platons dialog Kratylos handlade om redan på 300-talet före vår tideräkning.

En häst skulle kanske kunna vara en gris. Men så länge svensktalande är överens om att hästen är en häst, så är den det.

Christian Ahlskog är frilansskribent med språk, historia och kultur som specialområden.