I-prickens gåta är löst

Uttrycket ”pricken över i” betecknar fulländningen. Att fulländningen upptar en så liten yta på papperet är kanske konstigt, men ännu konstigare är att den saknar en språkvetenskaplig beskrivning. I-pricken är den språkliga detalj som språkhistorien glömt – ända tills nu. Fulländningen fanns ju inte från början, utan utvecklingen har nått fram till den efter årtusenden av pricklösa i:n.

Dessutom: i må vara en liten bokstav men den är den sjunde vanligaste bokstaven i vårt alfabet, och ordet i är efter och vårt vanligaste ord. Cirka tre procent av orden i en normaltext är just i.

I skriftspråkets värld råder ordning och reda. Bokstäverna består av olika särdrag: staplar, ringar, bågar, böjar och annat som utgör lingvistikens motsvarighet till fysikens strängar, bosoner och kvarkar. I denna välordnade värld borde alltså pricken ingå.

Men så kan det inte vara, för särdragen är starkt betydelseskiljande. Det är skillnad på b (stapel + båge) och l (ensam stapel): be och le. Och det är skillnad på by och dy, beroende på var man placerar särdraget båge. Men i-pricken skiljer inte på betydelser. Tar vi bort den är det i alla fall ett i, visserligen inte fulländat, men fullt funktionsdugligt.

Det känns lockande att tro att pricken är ett diakritiskt tecken. Diakritiska tecken är punkter, ringar, små streck och annat, ofta med förföriska namn som tilde, trema, cedilj och cirkumflex. Dessa har varit normallösningen för alla de många språk som anpassat de latinska bokstäverna till sina speciella språkljud. I datorvärlden håller industristandarden Unicode ordning på världens alla skrivtecken, däribland över hundra diakritiska tecken för det latinska alfabetet. Själva har vi å-ringen, accenter och prickarna över ä och ö. Men i-pricken? Unicode har inte hört talas om den.

Problemet är att diakritiska tecken skapats enkom för att vara betydelseskiljande; de är sent tillkomna särdrag, helt enkelt. I svenskan är supén och supen absolut inte samma sak: både uttal och betydelse skiljer sig, likaså nålen och Nalen.

I låter däremot exakt likadant även om pricken skulle falla bort.

Alltså finns bara en möjlighet kvar: pricken är en utsmyckning. Sådant är vanligt i bokstävernas värld. Moderaterna, Marabou och McDonald’s nöjer sig inte med vanliga m; det ska vara deras absolut egna m med bollar, valvbågar och slängar. Och Coca Cola reder sig inte utan att allt snirklas till. Alla de små detaljer som skiljer det ena typsnittet från det andra är dekorativa inslag. De är absolut inte betydelseskiljande, men de vore meningslösa om utsmyckningarna gällde alla m, alla c och så vidare. Vad skulle det vara för mening med Coca Cola-loggan om Kalle, Karin och Knutte skrev sina namn på samma sätt? Utsmyckningar är alltså särskiljande på ett annat sätt än särdragen. De särskiljer kommersiella namn, estetiska ambitioner eller individers egon och de skulle bli meningslösa om de vore allmänna. Och det är just det som utmärker i:et. Det är allmänt, det finns överallt, och alla uppfattar stapel och prick som en helhet.

Vi vet, kort sagt, inte vad pricken är för något.

För att lösa problemet måste vi lämna språkvetenskapen vid skrivbordet och bli grävande språkhistoriker.

Fenicierna mastermindade för snart tre tusen år sedan ett alfabet med bokstäver som motsvarade språkljud, det så kallade fonematiska skriftsystemet. Därmed skapade de också ur-i:et, ett tecken som de kallade yod.

Det har bara ytliga likheter med vårt i, inte ens någon prick. Eftersom feniciska var ett semitiskt språk, som i regel inte skriver ut vokaler, är yod mer ett j än ett i.

Grekerna förenklade det till ι, som var så litet och obetydligt att de kallade det iota (inte ett jota). Grekerna gjorde det till vokal, men någon prick blev det inte, inte ens i modern grekiska. Romarna tog över de flesta grekiska bokstäver, även det pricklösa iota. I den så kallade minuskelskriften – romarnas små bokstäver, alltså inte versalerna som vi ser på triumfbågar – var det i princip ett iota, århundrade efter århundrade.

Och de pricklösa i:na passerade Karl den stores alla språkvårdsinsatser på 800-talet och bra mycket längre. Dante skrev sin Divina Comedia utan prickar. Bara i titeln saknas tre. Och vår svenska Västgötalag är helt prickfri. I-pricken måste ha börjat användas någon gång mellan 1300-talets och 1400-talets mitt, då boktryckarkonsten kom till, för i och med den hade alla i:n sina prickar oavsett var någonstans i Europa tryckpressen stod.

Det är inte lätt att få grepp om alla skrivstilar som konkurrerade under slutet av medeltiden, men det finns i princip två huvudriktningar: humaniststilen som utvecklats vidare mot våra moderna bokstäver och, å andra sidan, den gotiska stilen som utvecklats mot frakturstilen. Humaniststilen hade renare konturer, lät sig inspireras av den klassiskt latinska skriften och den karolingiska. Gotskribenterna var mer vildvuxna med spretiga och detaljrika bokstäver.

Allt tyder på att det var goterna som gjorde det. Det var de som hade lättast att införa ny grannlåt i skriften, och de var de som hade den största nyttan av det. Låt oss kasta en blick på ett stycke gotisk skrift.

Det slående är mängden av halvlånga ”pinnar”. De två sista raderna är nästan bara sådana (hela 19 på den sista raden), med ett och annat avbrott för staplar uppåt eller neråt, och någon enstaka ring. På just dessa rader läser vi med möda Captabunt in animam iusti et sanguinem innocentem condempnabunt, vilket är taget ur Psaltaren 94:21, och på svenska ger: De gaddar sig samman mot den rättfärdige och dömer den oskyldige till döden.

I denna pinnmiljö kan man tänka sig två scenarier:

1. Det fanns en del outnyttjat utrymme mellan raderna som kunde prydas med viss grannlåt, precis som marginalerna. Varför inte en prick lite här och där?

2. Det behövdes prickar för att underlätta läsningen.

Det första scenariot kan vi bara spekulera över. Men det andra kan vi testa. Eftersom en kort stapel, så kallad minim, är det utan jämförelse vanligaste särdraget i texten (det finns ju i a, i, m, n, r och u) så kan det bli svårt att urskilja var den ena bokstaven börjar och den andra slutar.

Försök läsa följande ord (Ledtråd: ordet betyder en mycket liten munrörelse):

[[{"type":"media","view_mode":"media_original","fid":"1861","attributes":{"alt":"","attributes":" media-image ","class":"media-image","title":"","typeof":"foaf:Image","wysiwyg":"1"}}]]

Inte så lätt. Jämför med den prickiga varianten:

[[{"type":"media","view_mode":"media_original","fid":"1862","attributes":{"alt":"","attributes":" media-image ","class":"media-image","title":"","typeof":"foaf:Image","wysiwyg":"1"}}]]

Det är nästan lika lättläst som ett modernt typsnitt.

Där nåddes fulländningen. Men på medeltiden fanns inga språkliga auktoriteter som Erik Wellander eller Bertil Molde som kunde bestämma var skåpet skulle stå. Det tog lång tid för innovationer att vandra från kloster till kloster, så i-pricken tycks ha tagit flera hundra år på sig. Det började på 1200-talet med små tunna streck över vissa i:n i extra pinnig miljö. Strecken markerade ”ensam pinne”, men de kunde också dyka upp över u för att markera ”dubbel pinne”. Kanske funderade gotskribenterna på att markera vokalen som centralt element i en stavelse, men det blev inte så, utan strecket reserverades så småningom för tecknet med endast ett särdrag, i:et. Dessa streck blev vanligare under 1300-talet, och de ersattes successivt av prickar. Det var pricken över i.

Men ingenting gott varar för evigt. Det finns nu onda krafter som verkar i andra riktningen.

Bantarföretaget Itrim har en helt bulimistisk inställning till prickar, och därmed är fulländningen utraderad.

Men vad är då i-pricken? Tja, inget särdrag, absolut inte ett diakritiskt tecken och inte på villkors vis någon prydnad. Det är ett sätt att göra skriften tydligare. Kanske som mellanslaget, det snilledrag som gör att vi kan se gränser mellan ord och andra teckenkluster.

Båda gör ett fantastiskt jobb, fastän det ena tecknet är helt osynligt och det andra tar minimalt med utrymme. Båda kom under sen medeltid. Den tid då skriften fullkomnades.

Lars Melin är docent i nordiska språk vid Stockholms universitet och populärvetenskaplig författare.

Stort tack till professor Rune Palm och filosofie doktorerna Gunilla Björkvall och Inger Lindell, som lustläst medeltida texter på latin och svenska, samt till Språktidningens speciellt utsände till Vatikanbiblioteket, professor Jonas Carlqvist.