Han är gud

Förgiftade små ord rymmer en hel världsbild.” Så lyder rubriken på en krönika i Språktidningen 4/12. De förgiftade små ord som avses är personliga pronomen. I kölvattnet efter hen-debatten, och de känslor den väckt, argumenterar professor Olle Josephson för att personliga pronomen är så känsloladdade just därför att de anger personer och dessutom signalerar personlig bekantskap.

Ett liknande förhållande finns i kyrkans värld. I Den svenska psalmboken är skillnaden stor mellan hon och han, både i antal och användning. Där han betecknar det som hör himlen till, representerar hon den som är underordnad och hör jorden till. Dessa personliga pronomen och deras mer eller mindre ”giftiga” natur är viktiga eftersom de bidrar till att skapa en hel världsbild.

Redan år 1919 uppmärksammade författaren och religionspsykologen Emilia Fogelklou att den kristna guden alltid framställdes i ”utpräglat manlig, historisk given form”, och påtalade den negativa psyko­logiska inverkan detta hade för kvinnor. Jag har gått vidare i hennes spår genom att dels mer i detalj undersöka den manliga dominansen i språket i kristen tro och tradition, dels visa vilka föreställningar om kvinnor respektive män som göds av detta. Den svenska psalmboken är ett perfekt studieobjekt eftersom den representerar språket i kristen tro och tradition.

I psalmboken har jag hittat 2 333 könsmarkörer för man och 184 för kvinna. Könsmarkörer är ord som berättar om de personer som nämns är män eller kvinnor. Jag har delat in dem i fyra olika kategorier: identifierbara personer, exempelvis jungfru Maria; könsmarkerande substantiv, som herre och moder; sammansättningar med könsmarkerande substantiv, till exempel fadershand; och personliga pronomen, alltså hon och han.

Könsmarkörerna som rör kvinnan gäller den privata sfären och klandervärd sexualitet, har inget gemensamt med Gud och signalerar varken makt eller styrka. Hon är den som är underordnad, låter sig formas och som hör jorden till.

Överlägset flest är könsmarkörerna som rör män. Där domi­nerar ord som herre, fader, son och bror om Gud. Mannen beskrivs ofta som kvinnans motsats. Mannen representerar människan i gemen som rör sig i den offentliga sfären och det som hör himlen till. Könsmarkörerna sammanfaller ofta med beskrivningen av Gud och uttrycker makt, styrka och självständighet.

Snedfördelningen är egentligen mångdubbelt större. Jag har inte tagit med alla honom och hans och de ytterst få henne som förekommer. Jag har heller inte tagit hänsyn till namnen Jesus och Kristus. Den ständiga upprepningen av såväl Jesus som Kristus samt alla han, honom och hans som följer av detta ger en ännu mycket tydligare uppdelning mellan manligt och kvinnligt.

Skillnaden mellan manligt och kvinnligt och kopplingen mellan ett av könen och före­teelser med lågt värde i samhället, mellan en mänsklig hon och en gudomlig han, är iögonfallande. Hon framstår som ett utpräglat beroendepronomen medan han uttrycker gudomlig överordning.

Liksom gudomligt och mänskligt enligt kristen tro förenas i Kristus, förenas gudomligt och mänskligt i kyrkan. Denna förening bör rimligen uttryckas så att kategorin mänskligt ger lika utrymme och valör åt både kvinna och man. Men psalmtexternas Jesus visar emellertid att han snarare framställs som man än som människa. Ovan har framgått att Gud konsekvent uttrycks med ord som betyder man. När Jesus så framställs med markörer som understryker att han var man, poängteras ytterligare att kategorin gudomligt har manligt kön.

Att Jesus var man är inget att hymla om. Här gäller det dock, menar jag, att i psalmtexterna språkligt navigera så att det framgår att Jesus inte förenar gudomligt och manligt, utan gudomligt och mänskligt. Att förneka det problematiska med Jesusbilden när gudomligt kopplas samman med manligt, är att blunda för de problem som följer på en kyrkogemenskap präglad av skillnaden mellan manligt och kvinnligt, som gör kvinnor nära nog osynliga. Det innebär att kvinnor måste utföra ett ”översättningsarbete” för att bedöma om de är inkluderade i en text där han representerar både män och kvinnor.

Ett annat ord med kön är kyrka. I svenska språket var ordet tidigare femininum – hon kyrkan – men är i dag ett n-ord – den kyrkan. I den mån kyrkan skildras med kön i psalmtexterna är den fort­farande en hon, och både hon och den är beroende av en han: Herren, Fadern, Jesus eller den heliga Anden, som i psalmtexterna tillskrivs manligt kön. Vidare framgår att kyrkans uppdrag grundar sig på de tolv apostlarna och syftar till att föra den eller de sjungande in i en gemenskap präglad av han.

I psalmen Hjärtan enigt sammanslutna står Han är vår och vi är hans, och i psalmen Lågorna är många står vi är ett i honom. Vare sig kyrkan skrivs som hon eller är avkönad råder ingen tvekan om att hon eller den i dessa psalmer utgör en gemenskap som helt och fullt är en funktion av en han.

Människa, ett substantiv som tidigare hade feminint grammatiskt genus, används i psalmtexterna om både ”vanliga” personer och om Jesus. Bilden spretar åt olika håll. ”Vanliga” människor beskriver henne som en påtagligt skröplig och otillräcklig person. Hon begår fel, är förknippad med synd, död och fördärv och som totalt beroende av Gud. Men samtidigt är hon det käraste av allt Gud har skapat. Människa använt om Jesus framställer människan, idealet, snarare än en människa, någon helt utan brist, utan synd, som människors like, men ändå inte.

Substantivet ordet skrivs i kristen tro och tradition ofta Ordet och avser Guds ord. Som sådant har ordet en självklar koppling till en alltigenom manlig gud. I psalmtexterna är detta explicit i de texter som förknippar Ordet med Fadern alternativt Herren.

När så detta Ord, utsått av en såningsman, liknas vid utsäde i ofruktbar jord, men med livgivande kraft åt jorden, då återspeglas till fullo föreställningen om en aktiv manlighet som tränger in i och befruktar den passiva kvinnligheten.

Psalmtexternas alla Herre, Fader, Son och Broder och han är bärande begrepp i kristen tro. De signalerar vilka som haft makten i det samhälle där de uppnått status av just bärande begrepp.

Personliga pronomen är förgiftade ord som innehåller­ en hel världsbild. Med det lånade påståendet inledde jag den här artikeln. Giftet verkar åt två håll. När den kristna guden så entydigt framställs som en han, innebär det att Gud placeras inom ramarna för mänskliga könskategorier och riskerar att framstå som enbart en megahanne och inte som det stora oerhörda, som urexistensen. Jämför gärna med Michel­angelos målning Adams skapelse i Sixtinska kapellets tak och andra målningar av äldre datum. Därtill innebär det att människor av hankön får del av en gudomlig nimbus som förmenas henne. Det riskerar att ge en nidbild av Gud och gudomliggöra människor av hankön. Mer än tydligt framgår att könsförståelsen i psalmtexterna både reflekterar och genererar ett symboliskt universum – en världsbild, om vi så vill – där bristande jämställdhet blir något av ett normaltillstånd. Bruket av personliga pronomen, där det flitigt förekommande han kopplas till gudomligt och överordnat, och det mer sällsynta hon till det jordiska, mänskliga, underordnade – fångar denna världsbild i ett nötskal.