Är det lugnt? Ingen fara!

Text: Lars Melin och Caroline Malmstedt Ledin

Har du någonsin köpt en banan i Press­byrån? Det lät väl så här exemplariskt, eller?

– En banan, tack!

– Var så god. Det blir fem kronor. (överlämnar bananen)

– Var så god! (lämnar en sedel)

– Växeln. Var så god! (lämnar mynt)

Nja, i själva verket lät det troligen så här:

– Hej, en banan, va.

– Hej, det blir fem kronor.

– Tack. Här. (lämnar en sedel)

– Sådär. (lämnar växelpengar) Hej då. Ha en bra dag.

– Hej då. D’samma.

Hej säger vi nästan hela tiden. Där finns inget var så god, men helt andra ”artighetsord”, som här, sådär och va. Dessa ”nya” ord står inte i parlörer för gästande utlänningar, men har du köpt en banan känner du nog igen dig.

Vi vet exakt hur den här typen av konversationer låter, för vi skickade ut 90 gymnasister med anteckningsblock, mp3-spelare och spetsade öron. Vi kollade läget i fiina butiken, i morgonrusningen, på skolfiket, på villavisningen på Lidingö, på familjemiddagen och på många andra ställen.

Vi har noterat alla ord som kommer snabbt – och glöms lika snabbt. Orden som knappast märks, men som gör all skillnad i det sociala spelet. Orden som används för att tacka, avbryta, hålla med, invända, med mera.

Vi börjar med att undersöka hur det går till när vi ber om ursäkt. A stöter till B. Blixtsnabbt ber A om ursäkt, och B säger lika blixtsnabbt något som visar att ursäkten accepteras. Men vad säger de?

Det är skillnad mellan att stöta till en kompis i korridoren och att hälla rödvin i knäet på drottningen på Nobel­festen. Därför finns en språklig datormus i huvudet som man kan dra i olika riktningar: allvar, medverkande, socialt sammanhang och så vidare. Ju ungdomligare, desto fler sorry. Ju stelare, desto fler ursäkta. Och allvaret ökar med oj, ledsen, hemskt ledsen och förtvivlad. Men få säger hoppsan längre.

Den som har blivit knuffad tappar förstås varken fatt­ningen eller sin interna datormus, utan klarar lika galant av att styra och välja rätt ord. Men här handlar det mest om en annan dimension: att följa modet. En riktigt viktig dimension. Ingen orsak används bara av äldre. Det är lugnt har varit med de senaste tjugo åren, men det börjar ge vika för inga problem och ingen fara. Men så klart, skadans omfattning kan betyda något. Okej kan bara användas om småsaker. Det gör inget är lite allvarligare.

Vi väger inte precis orden på guldvåg, men det märks var vi är, med vilka vi är, hur trendiga vi är och hur allvarlig skadan är. Och det blir rätt – i alla dimensioner.

En annan situation får visa att vi inte bara har ord att spela med. Diskussionen har hettat till. De andra är ute och cyklar. Du måste verkligen säga ifrån. Ingen kan komma och säga att frukt är godis. Inte ens bananer. Men hur?

Man kanske inte behöver säga så mycket. Grimaser, huvudskakningar och ajabaja-fingrar i luften duger bra. Och så finns interjektionerna. De är många: nej, nä, nja, asså, hm. Alla kan vid behov upprepas efter graden av irritation: nej, nej, nej; nej och åter nej; nä, nej, njet.

Lite artigare är att antyda att det finns en annan sida av saken: jo men, fast. I finrummet kan man höra dock. Har man tur drar man på sig några blickar så att det är okej att utveckla sin egen syn.

Räcker inte det, finns ord som aldrig, myt, never, sorry. Då har du verkligen utmanat och får vara beredd att försvara motsatt ståndpunkt.

Allra starkast är förstås att ifrågasätta den andres mentala välbefinnande: dåre, dysse …

I finrummet gör man inte så. Där ber man tvärtom om ursäkt: ursäkta mig, men …; tyvärr kan jag inte hålla med dig där.

Men allra finast är att bara vilja komplettera: visst men; självklart, men samtidigt; väldigt träffande sagt, men en annan sida av saken är …

I finrummet kan också en hopdragen mun, några rynkor över ögonen och hårt tillbakadraget huvud vara effektivare än Nej, bananer må ha högt sockervärde, men godis är det verkligen inte.

Vi kan säga ifrån med allt från ett läte till en fullständig mening.

Det sociala spelet är ett taktik­spel. Det får nästa exempel visa. Vi byter samtalsämne. Hur styr jag dem rätt när alla andra pratar om fel saker? Inte så lätt, för det finns sju taktiker att välja bland. Vi tar dem i stigande ordning.

1. En stillsam strategi är att inte låtsas om att man vill byta samtalsämne. Det finns flera varianter. Den vanligaste är på tal om, när man tänker tala om något som absolut inte varit på tal. På franska heter det apropå. Det är fint som snus och favoriten i de fina salongerna. Där kan man till och med säga: apropå ingenting. En lite knastrigare variant är för övrigt.

2. En ännu mer smygande strategi är de artiga frågorna: har ni hört om? vad tyckte ni? såg ni? Bara om de andra har hört, tyckt och sett eller verkligen är intresserade behövs inte så mycket mer krusiduller. Annars blir det platt fall.

3. En vinnande strategi är att låtsas hålla med. Därför är kombilösningar vanliga: just det, men …; precis, och dessutom …

4. Om man vill spela öppet är det oftast säkrast att börja lite mjukt med jo eller men, som sedan följs av en annan sak. Det ska gärna uttalas lite dröjande, frågande, avvaktande. De andra ska få godkänna först.

5. Den riktigt blyga använder samma taktik, men stammar fram några vahetere eller allså. Självklart kan man vara både fin i kanten och ivrig. Då börjar vi med ett förlåt, men … Men vill vi verkligen höra så mjäkigt påannonserade saker?

6. Men om det man ska säga är tillräckligt hett behövs inga inledningar alls, bara en löpsedelsformulering: värsta sjukaste grejen …

7. Den som inte riktigt litar på att rösten ska tränga igenom eller att löpsedeln är oemotståndlig måste ta till hårda tag, som otåliga tillrop: hörni! hallå allihopa! hör här, va! Men ibland måste man ha ännu grövre ammunition i beredskap: nä, nu får det vara nog om bananer, kan vi inte prata om något annat?

Taktik är viktigt, men det är viktigast att följa modet. Vi illustrerar med konsten att låta samtalet leva. Att hålla en monolog är ingen konst, men när två eller fler samtalar krävs samspel och många signaler som visar hur samspelet fungerar. Tänk dig att du berättar om en fest i telefon. Du är i gasen och detaljerna haglar, och du vill verkligen inte bli avbruten. Men ändå. Om det går mer än tio sekunder utan att du hör något i luren blir du irriterad och frågar Är du kvar? Vi behöver återkoppling. Och vi ber om den med va? eller hur? inte sant? Allt detta går helt automatiskt, men vad och hur väljer vi?

Antingen vill vi bara vrida upp den andras pratmaskin, så att den går en stund till. Då använder vi läten som mm och ah eller, vid ansikte mot ansikte-möten, nickningar och leenden. Eller också håller vi verkligen med och då handlar det om att följa modet. För orden är så vanliga att det skulle vara outhärdligt om vi inte bytte ord lite då och då.

Exakt, precis och visst är evergreens. Jajamensan var gårdagens mode, och känns lite förbrukat. Absolut var modeordet före jajamensan och det verkar användbart igen. Den nya ettan på instämmartoppen är men verkligen.

Men allt mode är inte prêt-à-porter. Långt under bubblarplats finns sure, klockers, awesome och super. Lite retsamt kan vi använda jag veeet, instämmer eller positive response.

Men ska vi vara på fina middagen ska vi klä upp oss med de långa fraserna: jag håller verkligen med; du har så rätt; jag förstår precis hur du menar; du har självklart rätt. Toppordet verkligen passar förstås i salongerna också, men byggs helst ut till jo, men verkligen.

Antropologen Robin Dunbar hävdar att den sociala funktionen är språkets äldsta, och därmed utgör språkets ursprung. Det råder ganska god konsensus bland språkvetare om att av allt vi använder språket till, så är den sociala funktionen – att hålla ihop gruppen – den viktigaste och vanligaste. Det är kanske därför reglerna är så invecklade, och det är absolut därför vi är så otroligt skickliga på att hantera alla dimensionerna i detta spel.

Och det är därför språk­polisen är strängare än den konstapel som patrullerar på gator och torg: överträdelser mot språkpolisens regler bestraffas inte med att man buras in, utan med att man hamnar utanför.