Ny stärkelse mellan satserna

Text: Henrik Rosenkvist

Ida Ramevik skriver på sin blogg: ”Allt är segt, plus att det snöar.” Här tycks plus att fungera ungefär som konjunktionen och – det binder ihop satser. Plus att  syns i skrift, men är också mycket vanligt i tal. Marit Julien, professor i nordiska språk vid Lunds universitet, uppmärksammar det här bruket i tidskriften Språk och stil (2009).

På senare tid har också en annan konjunktion – men –  fått konkurrens av en liknande nybildning: dock att.

Ordkombinationen dock att är i sig långt ifrån ny. Adverbet dock med en efterföljande att-sats, som i myndigheten lovar dock att se över frågorna, används flitigt i skrift. Det hela har något formellt över sig, vilket kanske är anledningen till att det hörs mer sällan  i vardagstal.

Det nya dock att verkar  i stället ofta vara synonymt med konjunktionen men, som i  dock att flera rader pärlor är för nyrika (’men flera rader pärlor är för nyrika’) och dock att jag visste att du skulle älska Jessica!!! (’men jag visste att du skulle älska Jessica!!!’).

En skillnad mellan dock att och men är att ordföljden ibland blir omvänd i satsen efter dock att: dock att jag aldrig har  fattat heller! (’men jag har  aldrig fattat heller!’).

Det nya dock att finner man än så länge huvudsakligen i informella sammanhang, på nätet och i ungt talspråk.

Fenomenet med dock att  har diskuterats, bland annat  i Dagens Nyheter och i Sydsvenskan. En teori är att den nya användningen har uppstått på mikrobloggen Twitter, som en sorts förkortning. Det är en märklig teori, eftersom dock att som synes har ungefär samma betydelse som det kortare men. Det skulle ju också gå att använda ett enkelt dock, som i jag har dock aldrig fattat heller!

Jag tror att man ska se plus att och dock att som ett innovationspar som kan bli vanliga som alternativ till de gamla konjunktionerna och och men (åtminstone i vissa funktioner). Om detta är riktigt lär framtiden utvisa.