Säg jo och andas in – samtidigt

Text: Linnea Hanell & Linus Salö

Den tystlåtna norrlänningen är en spridd kliché, och det som främst har kommit att karakterisera den klichén är ett litet inandningsljud. Det händer ju att människor från Norrland putar lite med läpparna samtidigt som de drar in en munfull luft. Då uppstår ett ljud som det knappt går att stava till, men som ändå har blivit något av signum för den stereotypa norrlänningen. Det låter /schvuu/ och betyder 'jo' - ungefär så mycket har man tidigare trott sig veta om inandnings-jo. Det är förvisso en minimal del av språket, men den lilla delen är inte obetydlig.

Då och då dammar någon av en vits om norrlänningars vana att säga jo på inandning. Fenomenet har lite skämtsamt kallats för den norrländska dammsugaren. Ibland hör man det i försök att skoja om norrlänningar, som Staffan Lings rollfigur Hedlund i Sällskapsresan 2, som bröderna Marklund i Pistvakt eller som i vårens reklamfilm för Norrlands guld-öl.

Men om man vill lära sig mer om talfenomenet blir det genast svårt. Det finns nästan ingen forskning om inandnings-jo. Inte heller Svenska Akademiens grammatik (SAG), storverket i fyra band, beskriver det. Varför inte? Är det för att det mest är ett läte? Knappast. Gr-rrr-f! finns med. Det är ett ljud från en ilsken hund. Kan det vara för att det är dialektalt? Nej, SAG vimlar av dialektala uttryck med beskrivningar av deras funktioner i språket. Ett sydsvenskt exempel är användningen av där som formellt subjekt: Nu sitter där en anka på trappan igen.

Vi frågar Ulf Teleman, som var huvudredaktör för SAG:

- Även om vi hade haft med inandnings-jo hade vi inte haft något att skriva om det, säger han. Vi vet inte om det är någon skillnad mellan tal på inandning och tal på utandning, säger han.

Det har alltså funnits så lite kunskap om inandnings-jo att inte ens denna grundliga grammatik har vågat ta i det. Och hur skulle man förresten skriva det? Det går ju knappast att stava; det finns ingen bokstav i alfabetet som återger inandning.

Inom samtalsforskningen finns det däremot flera olika sätt att markera att något sägs på inandning. Ett sådant är att sätta en punkt före repliken. Enligt denna princip lanserar vi nu en ljudhärmande stavning för talfenomenet: .jo. Det är så ett inandnings-jo låter. Känn på den: .jo.

I Norrlands-avsnittet av tv-serien Svenska dialektmysterier småpratar Fredrik Lindström med en kvinna i byn Blattnicksele i Lappland. De har just spelat bilbingo:

Lindström: Men är det inte lite kallt?

Kvinnan: Jo inte bara lite (paus) det är jäkligt kallt

Lindström: Ja (paus) lite småkallt

Kvinnan: .jo

Varför använder hon ett inandnings-jo? Själv ger Fredrik Lindström förklaringen att de språk­ekonomiska norrlänningarna gärna passar på att andas in när de pratar. Den tesen stärks inte av att Lindström, från Eskilstuna i Södermanland, själv just klämt till med ett inandnings-ja - alltså ett .ja - i ett trögt samtal med en annan Blattnickselebo:

Lindström: Det är ju trevligast [att säga hej]

Kvinnan: Jo

Lindström: Det tycker jag

Kvinnan: Jo (paus) då kan man ju val ['bli'] bekant

Lindström: .ja

Alla möjliga svenskar talar alltså på inandning. Språkteknologen Robert Eklund har i sina studier vid Stockholm brain institute grundligt dokumenterat hur och var tal på inandning används. Han är kanske den som vet allra mest om ingressivt tal, som det heter på fackspråk. Enligt honom är det ett vanligt drag i hela världen, och i vissa språk yttrar man hela fraser på inandningsluft, såsom un trabajo matador i Argentina.

På ingressive­speech.info, Robert Eklunds webbplats, kan man också lyssna på ljudklipp där en person från Färöarna säger motsvarigheten till jag vet inte, helt och hållet på inandningsluft.

I svenskan är ingressivt tal särskilt vanligt.

- Det är nog väldigt svenskt, såtillvida att alla svenskar gör det - och gör det ofta, säger Robert Eklund.

Hans forskning visar att vi uttalar så mycket som vart tionde ja på inandningsluft.

Förklaringen till att norrlänningar använder just inandnings-jo ligger troligen i ett annat typ­iskt norrländskt drag, nämligen det att svara jo där man i rikssvenskan hellre använder ja. Det udda är alltså inte att andas in, utan att säga jo.

Frågor och påståenden kan ju antingen vara negativa: Du har inte tvättat än eller positiva: Har du varit i Frankrike någon gång? I rikssvenskan är det bara på negativa frågor och påståenden som man kan svara jo: Jo, jag har visst tvättat. Men i vissa dialektområden kan jo även fungera bekräftande: Jo, jag var i Nice i julas. Det är mer eller mindre samma dialektområden som också har inandnings-jo.

En bra källa för att hitta exempel på inandnings-jo är Swedia 2000:s dialektarkiv på swedia.ling.gu.se. Swedia har samlat dialektprover från många svenska språkområden, och allt finns tillgängligt på nätet. Därifrån kommer det här exemplet med en yngre man från Strömsund i Jämtland:

Intervjuaren: Är det någon stor sådan [skoterförsäljare] här?

Mannen: Andreas .jo (paus) och Lynx-försäljaren det är ju bara här i byn det

Tal på inandning har under åren satt griller i många huvuden. Det har därför fått dras med en hel del myter och förhastade slutsatser. Till exempel har man hävdat att ingressivt tal är både typiskt norrländskt och typiskt kvinnligt, men Robert Eklunds resultat talar emot bägge dessa påståenden - såväl kvinnor som män från hela landet använder ingressivt tal.

Med inandnings-jo är det lite annorlunda. Båda könen använder det, men generellt sett är talfenomenet mer frekvent ju längre norrut i landet man kommer. Det är dock inte unikt för Norrland, utan förekommer också i andra delar av Norden. Här en intervju med en äldre man från Snappertuna i Nyland, södra Finland:

Mannen: Ja alltså när vi kom till gästhamnen så kom de ombord

Intervjuaren: Ja mmm

Mannen: .jo (paus) så att man blev ju mäkta förvånade

I mångt och mycket liknar inandnings-jo ett vanligt hederligt ja. Båda svarsorden används för att bekräfta ett yttrande, och inget av dem duger till att bestrida ett yttrande. Det är inte skottår i år va? går alltså bara att bestrida med ett vanligt jo. Ett vanligt ja skulle här vara ett egendomligt svarsord. Ett inandnings-jo skulle också låta märkligt och skulle kanske uppfattas som en bekräftelse: Nä, det är ju inte det.

Ett .jo är alltså i många fall ett alltför kraftlöst svarsord att använda för att bemöta ett påstående eller en fråga. Även i sammanhang där ja är ett möjligt svarsord kan ett inandnings-jo förefalla kraftlöst. På frågan Älskar du mig? skulle det kunna vara direkt riskabelt att svara .jo. I vissa situationer är alltså bruket av inandnings-jo olämpligt, eftersom det kan ge ett oengagerat intryck. Att kalla talfenomenet för en exakt synonym till ja, vore att ta ifrån det hela dess komplexitet.

När forskare studerar samtal brukar de tala om turtagning. Det har att göra med vems tur det är att prata, vem som har rätten till ordet. Ett inandnings-jo är mindre än en tur, eftersom ordet inte bidrar med ny information. Därför kan man använda inandnings-jo på ett sätt som markerar att man förstår, men inte gör anspråk på att ta över ordet. Den som säger .jo gör det därför ofta som återkoppling - den vill vara en aktiv lyssnare, inget mer.

Alla som har hållit ett anförande vet hur svårt det är att tala inför en grupp människor utan att få någon respons. Vi behöver hjälp från dem som lyssnar. Det är också därför det ofta känns obehagligt att tala in ett meddelande på en telefonsvarare. Att använda ett inandnings-jo är ett av många skickliga sätt att visa att man lyssnar och förstår. Det visar på hänsyn mot den som har ordet.

På så sätt passar .jo bra för att ackompanjera en talare, precis som nickningar och hummanden gör. Det är just lågmäldheten som gör fenomenet så passande som samtalsstöd. Det är också en av de vanligaste funktionerna för inandnings-jo. Här är ett exempel ur Linus Salös undersökning om inandnings-jo vid Umeå universitet:

Yngre man från Umeå i Västerbotten:

Man 1: En sån där plint (paus) du vet en sån där plint

Man 2: .jo

Man 1: Han skulle hoppa över en sån

Den här funktionen är nära besläktad med en annan funktion: att signalera gränser i samtal. Vanligast är att inandnings-jo får signalera att replikskiftet är över. Ur samma studie:

Yngre man från Umeå i Väster­botten:

Man 1: Ska du ut nåt?

Man 2: Ja hem till Martin

Man 1: Tar du cykeln?

Man 2: .jo

Med .jo meddelar talaren att han dels ska ta cykeln, dels inte tycker att det finns något mer att säga om saken. Denna funktion syns inte minst i ett annat exempel ur studien, där en kvinna både avslutar konversationen och kommenterar responsen med sitt inandnings-jo:

Yngre kvinna från Örnsköldsvik i Ångermanland:

Kvinnan: Jag bommade en tenta

Man: Åh fy fan vad tungt

Kvinnan: .jo

Hon som bommade tentan är kanske lite nedstämd, men hon ville ändå informera om missödet. Med sitt inandnings-jo bekräftar hon att "fy fan vad tungt" är precis vad det är. Därmed får det räcka. Med ".jo" avslutas samtalet.

Att .jo avslutar en replik är inte alls ovanligt. Många kommenterar också själva något de just sagt med ett inandnings-jo, ofta efter någon sekunds betänketid.

Äldre kvinna från Bjurholm i Ångermanland:

Kvinnan: De var ju stora som myggbett (paus) och det syntes ju att det var

Intervjuaren: Och det kliade nånting

Kvinnan: Och det kliade (paus) .jo

Inandnings-jo är ett levande talfenomen som är lika komplext som användbart. Det är inte alls bara fiktiva stereotyper som använder det - inte ens huvudsakligen. För de flesta norrlänningar är det en naturlig del av det dagliga talet, ändå hör man det ytterst sällan i tv eller andra medier. Kanske tenderar människor att tona ner sin dialekt i offentliga sammanhang, eller så har intervjusituationer en lite för bestämd turtagning, med frågor och svar. Man kan nämligen spendera timmar bland videoklipp på webbplatsen Youtube där kända norrlänningar, som Ingemar Stenmark och Maud Olofsson, tar sig igenom intervju efter intervju utan att yppa ett enda .jo. Det kanske är därför som Fredrik Lindström kallar det mystiskt?

När man studerar talat språk är det omöjligt att inte reflektera över de fördomar vi har om andra dialekter och om människorna som talar dem. Själva existensen av inandnings-jo talar emot en seglivad myt om norrlänningar: att de skulle vara helt bekväma med pinsam tystnad. En replik som .jo är ju onödig rent informativt, men den är effektiv för att fylla ut tystnaden.

Så, i Sällskapsresan 2 har rollfigurerna Brännström och Hedlund just bjudit två Stockholmstjejer på vargtass i sin husvagn. Tjejerna har gått.

Brännström (suckar besviket): Jaha det var det det

Hedlund: .jo

Brännström: Vet du vad du har Hedlund?

Hedlund: Nej

Brännström: Taskig tajming

Hedlund har kanske taskig tajming, men inte alls ur ett samtalsanalytiskt perspektiv. Snarare har han riktigt bra tajming. Den tystlåtna norrlänningen kanske bara lyssnar, tålmodigt och hänsynsfullt, i väntan på sin tur att tala: .jo