Theodor Kallifatides – Gör en dygd av hindren

Text: Matilda Welin

– Jag kan ha en besvärande känsla av att jag har skrivit fel, att det inte riktigt stämmer, säger Theodor Kallifatides. Fast jag vet inte hur.
Theodor Kallifatides är född i Grekland och flyttade till Sverige som 26-åring. Hittills har han gett ut 29 böcker på svenska. Hans vanligaste språkliga misstag gäller prepositioner, ”dem har jag i princip gett upp att försöka lära mig”, och satsbyggnad.
–?Jag kan inte kosta på mig att leka runt på svenska. Jag söker mig gärna till större klarhet och tydlighet. Jag kan inte dekorera språket.
Är det frustrerande?
–?Nej. Man kan förädla det man kan. Man kan göra en dygd av sina begränsningar. Och begränsningar har vi ju alla.
Många av de svenska böckerna skriver han om på grekiska. Då får Kallifatides gräva, eftersom vissa ord ligger långt in i minnets vindlingar.
–?Det är svårt men kul. Jag pratar nog lite ålderdomlig grekiska. Alla nya termer, som till exempel har med mobiltelefoner att göra, kan jag inte på grekiska. Och om jag fick motorstopp med bilen i Grekland skulle det bli problem. Jag skulle inte kunna förklara vad som var fel. De orden kan jag bara på svenska!
När Theodor Kallifatides kom till Sverige tog han språklektioner, men övergav dem snabbt.
–?Inga skolor hade intressant undervisning. De underskattade eleverna.
I stället valde Kallifatides att lära sig svenska genom att läsa. Böckerna bjöd på mer avancerat språk än samtal.
Men skriftspråket är ju bara en blek kopia av talspråket?
–?Men med böcker får man en fin bas, vidhåller Kallifatides.
Dessutom, visar det sig, finns en rent praktisk hake med samtal.
–?Vem ska man prata med som invandrare? Ska man bara gå fram till någon på gatan?

År 2001 utkom Theodor Kallifatides bok Ett nytt land utanför mitt fönster. Där diskuterar han främlingskapets villkor, men också för- och nackdelarna med att omges av ett nytt språk.
–?Att lära sig ett språk handlar inte bara om att memorera glosor, menar han.
I alla fall inte om man aspirerar på någon annan roll i det nya landet än främlingens. Man måste lära sig ordens barlast, deras värderingar, kultur och historia. Kallifatides fick nästan grepp om skillnaden mellan älska och tycka om, men tappade taget:
–?Jag hörde folk säga att de älskade nyupp­tagen potatis. Hur kan man älska en potatis?
I ordet finns mer än betecknandet och det som betecknas, förklarar Kallifatides under vårt samtal. Det finns saker som bara svenskar förstår.
Hur tacklar du det?
–?Det handlar om kontext; det gör det alltid när man ska välja ett ord för att beskriva vad man menar.
Ta svenska ord som vemod och lagom. De säger att de inte finns på andra språk, men det stämmer ju inte! Det svenska vemodet i sig finns ingen annanstans, men ordet finns! Det är sammanhanget som inte gör det.
Men hur gör han, som inte har detta sammanhang?
–?Jag har ju bott här i 44 år. I början använde jag min intuition. Man kan dra slutsatser. Om allt alltid byggde på logik skulle datorerna alltid vinna över oss.
Och, påpekar Kallifatides:
–?Det finns också friheter med att skriva på ett annat språk än sitt modersmål. Känslomässigt är orden kanske inte lika belastade. Det är ett främmande språk. Det har ingen ryggsäck. Jag tror till exempel att det är en förklaring till många turistromanser. När man talar på ett främmande språk är det lättare att säga till exempel te amo. Man vet inte riktigt vad man säger!

Även författandet är annorlunda utan språkets kulturella barlast.
I Ett nytt land beskriver Theodor Kallifatides hur han skrev på svenska innan han lärt sig ordens betydelse: ”Jag skrev utan att veta vad jag menade.”
–?Jag skrev intuitivt, förklarar han.
Var det svårt?
–?Jag skrev dikter då. Det är inte lika strikt. Inte samma behov av korrekt grammatik. Jag tror inte att jag hade kunnat skriva en novell då.
Men om man inte vet vad man menar kan man ju heller inte förmedla ett budskap till läsaren. Blir det inte poänglöst att skriva i så fall?
–?Jo, men så är det alltid. Även enkla ord som och kan uppfattas olika av olika personer. I en bok jag skrev gjorde jag en liknelse om att ringa i en kyrkklocka. Det uppfattas olika av troende och icke-troende.
Sedan mildrar han bilden av de första, intuitiva texterna.
–?Om man känner att ”nu vet jag inte vad jag talar om”, då kan man inte skriva. Man måste i alla fall veta vad man är ute efter. Med åren tenderar jag att mer veta vad jag menar när jag skriver. Läsaren kanske inte vet det, men jag gör det.

Theodor Kallifatides porträtteras ofta i svenska medier. Inte sällan på samma tema: Grekisk invandrare ger sin bild av Sverige. Kanske anses han representera landets ny­inflyttade medborgare på ett lagom enkelt sätt. Invandrad, men insatt i svenskt kulturliv. Grek med vackert rynkat ansikte, men svenskspråkig. Utländsk, men tillräckligt svensk.
Han har fått frågor om skrivande på andraspråk många gånger, men svarar tålmodigt. Liksom frågorna upprepas, återkommer också hans egna språkfel.
–?Men det är inte något större problem. Vem som helst kan hjälpa en med det.