!!!, SunnO))) och à:GRUMH

Text: Erik Helmersson

Det fanns en tid när popband hette Tages och Roxette, och när det märkligaste i namnväg var att dansbanden stavade Lasse Stefanz med z.

Men tiderna är, som någon redan påpekat, a-changin’. Vi lever i en era av visibilitetsnarkomani, där det viktigaste är att synas. Och ingenstans är det viktigare än i nöjesbranschen. Bara i Apples digitala musikaffär Itunes music store finns fem miljoner låtar att välja mellan, och konkurrensen ökar för varje dag. Sajter som My space är skyltfönster som dagligen passeras av miljontals människor. Frågan för banden är hur man får dem att stanna och titta in. Två gitarrer, en sampler, en trummis och några smittsamma refränger räcker inte om bandet i fönstret intill har en snyggare sångare.

Ett sätt att synas är att välja ett bandnamn som träffar pub­liken mitt i synen. Namnet är bandets logotyp, dess skyltdocka. Det måste inte bara synas utan också väcka den nyfikenhet som får helgshopparna att först stanna utanför skyltfönstret och sedan gå in och prova kläderna, det vill säga lyssna på musiken.

Sajten Pop culture madness har listat pophistoriens kons­tigaste bandnamn. Etta är The Strawberry alarm clock, tvåa Hoobastank och trea The Electric prunes.

Man kan konstatera att listans författare knappast är nöjesredaktör. På nyhetsbyrån där jag arbetar hade vi tackat Bob Marley i skyn om Strawberry alarm clock varit den märkligaste titel vi var tvungna att hantera i skrift.

Smaka på dessa namn:

!!!, SunnO))), à:GRUMH

Bara uppspaltade ser de kanske inte så märkliga ut. Men försök placera dem i löpande text, framför allt i genitivform: ”!!!:s nya album låter som katter som kokas på låg värme.” Eller ”SunnO))):s sångare förnekar innehav av åtta kilo rökheroin”.

TT:s policy har alltid varit att strunta i önskemålen från band som vill få gratisreklam med iögonenfallande logo­typer. Rapparen will.i.am från Black eyed peas har därför fått stå ut med att hans namn, eftersom han vill uttala det som en fras, skrivs Will I am.

I vår språkguide TT-språket står: ”Vi skriver som exempel REM, inte R.E.M, och Cloudded, inte cLOUDDED” (de sistnämnda är ett kaliforniskt hiphopkollektiv). Huvudprincipen är att underlätta läsning och ”följa normala språkregler”.

jag önskar att banden hade samma drivkraft. Det har de inte. Godspeed You! Black Emperor, Panic! At The Disco och Fibes! Oh Fibes! är utropsteckensanarkister. Band som Damn! och Testbild! har i alla fall vett att placera dem sist. Svenska ingenting har letat länge och hittat en särskilt enerverande blandning av hakparenteser och gemen begynnelsebokstav.

Flera av banden ovan diskuterades på Mediespråkgruppens möte i våras, ett möte som blev en intressant krock mellan kreativa kids och luttrade redaktörer. Ja, kidsen var förstås inte representerade runt mötesbordet. Man kan tänka sig ett annat möte: fyra sjuttonåringar runt ett bord där tomma folkölsburkar ligger som slagna schackpjäser, de har nyskrivna ackord i öronen och utlandskontrakt i blick. Så var det bara det här med namnet. ”Nu vet jag”, säger plötsligt basisten: ”Vi sätter utropstecknet i mitten i stället! Det ska visa dem!”

Och så, två år senare, ett annat bord, Mediespråkgruppens, där medelåldern är trettio år högre, en trött samstämmig redaktörssuck: ”Det ska det inte alls.”

”Ta bort utropstecknet”, var det stående språkrådet från mötet. Versalerna i mitten fick gå samma väg. Förtvivlade unga band får hädanefter finna sig i att kallas Fibes oh fibes, Panic at the disco och Godspeed you black emperor.

Amerikanska metalbandet SOiL heter enligt TT-språket numera Soil, hiphoprockarna N*E*R*D heter Nerd, medan den belgiska bodyduon à:GRUMH är omdöpta till A Grumh.

Svårare var det med exemplet SunnO))). De malande amerikanska rockarna tog sitt namn efter förstärkarmärket Sunn vars logotyp innehåller en cirkel med ljudvågor som böljar ut år höger. Namnet uttalas ”sun”, och Mediespråkgruppen konstaterade att det rimliga är att skriva namnet Sunn, och lämna ljudvågorna åt bandet självt.

Popsnören–murvlar 0–1.

Men segern är nog bara tillfällig. Det lär bli returmatcher. För trenden pekar knappast på att banden blir mer konservativa och börjar heta Roxette igen.

Den största anledningen är internet. För länge sedan, under en epok som kallas 1990-talet, fanns fortfarande skivaffärer där man bytte pengar mot cd-skivor. Då hade banden förmodligen ett visst intresse av att köparna kunde uttala deras namn; det finns ett motstånd mot att köpa något som man inte kan säga, speciellt om du är en rodnande trettonåring med pinsamhetströskel låg som ett hårstrå på marken.
Uttalsproblemet är i stort sett  borta. I dag köper vi vår musik med en knapptryckning på datorn. Vi kan njuta av !!! utan att bry oss om hur utropstecknen uttalas.

För de kreativa sjuttonåringarna blir det roligare, för redaktören värre. Det stundar en tid när vi som skriver om banden kommer att längta tillbaka till de gamla fina dagar när de inte hette något konstigare än Hitler stole my potato.

Och vi kan bara konstatera att Prince, som hånades så skoningslöst när han bytte namn till symbolen som såg ut som en korsning mellan en vattenkran och en genmodifierad maskros, var en visionär även här.

Erik Helmerson är nöjesjournalist på TT Spektra. I vår romandebuterar han med Blixthalka.