Lära språk kan vara en barnlek

Text: Anne Markowski

Ylva, 8 månader, sitter i mammas knä och tittar på tv. På skärmen syns en guldgul kycklingdocka som hoppar upp och ner. En speakerröst säger: ”Titta på fina dappan som leker.” Dappan syftar på den gula kycklingen. Ylva lyssnar och följer storögt allt som händer på skärmen.
Filmen hade kunnat vara vilket barnprogram som helst, men tv:n står inte hemma i ett vardagsrum, utan i språklabbet på Stockholms universitet. Ylva och hennes mamma deltar i en studie av barns språkutveckling. Syftet är att visa att kopplingen mellan syn och hörsel är tillräcklig för att barn ska kunna lära sig nya ord. I förlängningen vill forskarna visa att språk­inlärning är enklare än man tidigare trott.
För att klara det räcker det dock inte med spädbarn. Man får ta till något helt annat. En robot.
Francisco Lacerda, som leder den aktuella studien, är professor i fonetik vid Stockholms universitet. Han och hans forskargrupp tror att språkutvecklingen är en del av barnets allmänna utveckling av intellektuella färdigheter, och att barn lär sig tala på samma sätt som de lär sig andra saker. Det kanske inte låter så märkligt, men det är en kontroversiell ståndpunkt bland språkvetare.
–?Problemet med tidigare forskning om barns språkutveckling är att man krånglade till allt, säger Francisco Lacerda.
På 1950-talet lanserade lingvisten Noam Chomsky teorin att vi föds med en special­designad språkmodul i hjärnan, avsedd för språk­inlärning. En modul som innehåller grunderna till all mänsklig grammatik. Den skolan kallas nativismen.
–?Inom nativismen glömde man bort att barnet är naivt, och att det är en stor tillgång i inlärningsprocessen. I ett vuxenperspektiv blir allt så komplicerat.
Hur vet det lilla spädbarnet att ljudet som det hör till exempel är mammas prat och inte något helt orelaterat, som en buss som åker förbi?
Francisco Lacerdas svar är att barnet inte vet det. Men barnet lär sig att systematiskt knyta ljud till syn- eller känselintryck. Att någon säger nalle, inträffar oftast samtidigt som barnet får välbekanta syn- och känselintryck av något mjukt, brunt och ulligt. Barnet lär sig därför att koppla ordet nalle till just nallen.
I många år har Francisco Lacerda studerat det speciella sätt som föräldrar talar till sina barn på, och vilken betydelse detta särskilda tal har för språkinlärningen. Forskningen med spädbarn räcker dock inte för att visa att språket är någonting inlärt, inte medfött. Det krävs ett mer kontrollerbart instrument. Här kommer Chico in i bilden.
Chico är en människoliknande robot. Den är av  en tvåårings storlek och bor i Italien, på ett labb på universitetet i Genua. Roboten är resultatet av ett samarbete mellan fem europeiska forskarlag. Målet är att Chico, utan specifik förprogrammering, ska lära sig att tolka och förstå syn- och hörselintryck samt att gripa, krypa och prata. Genom att kombinera sina olika sinnen ska Chico bringa reda i det ostrukturerade kaos av intryck som han utsätts för. Synintrycken ska hjälpa roboten att förstå motoriken (när man spänner en viss muskel så rör sig handen) och även att tolka synintrycken (när man flyttar objekt förstår man att de är tredimensionella).
Francisco Lacerdas forskargrupp ansvarar för att Chico ska lära sig uppfatta och producera tal. Målet är att roboten ska kunna förstå enklare uppmaningar. Om man säger ”Hämta den röda bollen, Chico!” ska han kunna tolka ljudet, uppfatta sin omgivning och krypa bort och gripa tag i just den röda bollen, inte den blå bollen eller den röda klossen.
–?Folk frågar ofta om roboten har börjat prata än, säger Lisa Gustavsson, doktorand i fonetik, som arbetar tillsammans med Francisco Lacerda.
–?Men en sådan, talande robot vore inte särskilt svår att programmera. Målet är inte att programmera en robot att sjunga Gubben Noak eller hjula, påpekar hon.
Men det är förstås det som är målet i slutändan. Forskarna vill uppnå det den svåra vägen, genom att Chico sköter sin egen programmering.
De enda förutsättningar som Chico har är delar av ett barns fysiologiska förutsättningar, det vill säga kropp, muskler, sinnen och minne. Den har ingen kunskap om hur sinnesintrycken ska tolkas eller hur den egna kroppen fungerar. Chico har ingenting i sin programmering som har med språk att göra, inte ens något filter som hjälper honom att skilja tal från andra ljud. En sådan kunskap kan man anta att spädbarn har, eftersom de har kunnat höra moderns röst fortplantas genom hennes kropp under fyra av månaderna i moderlivet. Det här är bara en av många skillnader mellan roboten och en riktig bebis. Chico ska själv urskilja vad som är språkljud i den omgivande miljön.
Enligt Francisco Lacerdas teori sker barnets språkutveckling i fyra steg, parallellt med den motoriska utvecklingen. Det första steget är när barnet utforskar sina egna muskelrörelser i mun och tunga. Tillsammans med en utandning resulterar dessa i ljud. Precis som andra spädbarn har Chico ägnat sig åt att slumpmässigt jollra sig igenom de ca 100000 vokalnyanser som den har förmåga att producera. Med hjälp av ett litet korttidsminne minns den vilka rörelser som ger upphov till vilka ljud.
I nästa steg ska Chico lära sig att förstå vilka ljud i omgivningen som motsvarar hans egna ljud, trots att dessa inte är särskilt lika. Hur detta går till har länge betraktats som en stor gåta inom fonetiken. Ett litet barns pipiga a-ljud skiljer sig dramatiskt från en vuxen kvinnas eller mans a-ljud. Trots det ska barnet förstå att det rör sig om samma ljud.
För att lära sig vilka ljud som är likvärdiga, behöver Chico en ”förälder” som reagerar på hans joller och visar det. Därför sitter det en forskare och pratar med roboten. Chico lyssnar och försöker härma med egna ljud. Han har en belöningsfunktion inprogrammerad som hjälper honom bekräfta att han har gjort en korrekt efterapning.
När barnet väl har identifierat språkljuden som relevanta och lärt sig att själv producera dem, kvarstår problemet med hur barnet ska dela upp och tolka harangerna som det hör i omgivningen. Precis som för alla som hör ett okänt språk är det svårt att veta var ordgränserna går. Enligt Francisco Lacerda är det samma problem som när barnet ser sin omgivning men inte kan tolka dess struktur, vilka delar av omgivningen som sitter ihop och vilka som utgör separata objekt.
–?För att barnet ska kunna urskilja vilka komponenter som ingår i synbilden krävs det interaktion med omgivningen, förklarar Francisco Lacerda. Han pekar på skrivbordet framför sig, lägger handen på en bok och skjuter den längs bordet.
–?När barnet manipulerar sin omgivning förstår det också vilka delar som utgör egna objekt. Då kan barnet  tillägna sig kunskap om objektens egenskaper. Boken såg ut som en del av bordet, men visar sig kunna flyttas från bordet och utgör alltså ett eget objekt. Samma sak sker i språkutvecklingen. Barnet hör en ljudharang utan att veta vilka komponenter som ingår.
Ljudsekvenserna kan betraktas som objekt som barnet kan påverka genom sitt samspel med omgivningen. När barnet har kopplat vissa ljudsekvenser till parallella intryck från andra sinnen, som syn eller känsel, testar det sin hypotes på omgivningen, till exempel en förälder. Säg att barnet tror att nalle betyder ’nalle’ och att tittalampan betyder ’finger’. Det senare är givetvis fel, men barnet har inte lärt sig att man ska titta dit fingret pekar, och inte på själva fingret. Barnet testar och får ett entusiastisk gensvar på nalle från föräldern. Men denna byter fokus och börjar prata om något helt annat än fingret när barnet säger tittalampan. Betydelsen av nalle bekräftas alltså, medan det barnet trodde var betydelsen av tittalampan inte verkar stämma och därför glöms bort.  
Francisco Lacerda hoppas att Chico inom de 18 månader som återstår av projektet ska nå till tvåordsstadiet och kunna säga sådant som ”Chico mat”, vilket hos små barn kan betyda ungefär ’jag är hungrig’. Steget därefter blir att Chico lär sig ord för relationer mellan objekt, till exempel verb.
–?Det här ett vågat projekt, medger Francisco Lacerda. Det är bäddat för stryk, det finns så många som inte håller med oss.
Men han ser inte orolig ut vid tanken. Snarare sporrad. Om projektet lyckas kommer det att visa att språkinlärning visst kan ske utan att hjärnan är förprogrammerad för språk. Det skulle vara ett handfast bevis mot nativismens grundsats.
–?Då skulle vi få en principiell förklaring till språkförmågan, säger Francisco Lacerda. Nativisterna vidhåller att språkmodulen i hjärnan är nödvändig, men de förklarar aldrig vad den består av. Det blir lite magiskt. Vi försöker ta reda på om den verkligen finns och hur den i så fall ser ut.
En återkommande kritik mot Chomsky och nativisterna är att de, baserat på teoretiska argument, hävdar att språket är medfött, men utan att bevisa det i praktiken. Det har till exempel inte bedrivits några studier av spädbarn för att visa att deras språkmiljö är så otillräcklig för inlärning som man har antagit.
–?Visst kan Chomsky ha rätt, säger Lisa Gustavsson. Det är möjligt att vi har en medfödd språkmodul. Men vi kan ju inte förutsätta det innan vi har undersökt det. Vad vore det för forskning?
Framför tv:n i språklabbet har Ylva och hennes mamma (lilla bilden) kommit till slutet av filmen. I slutscenen syns två dockor, som båda varit med tidigare. Den mjuka speakerrösten frågar: ”Var är dappa? Ser du dappa?” En kamera följer Ylvas blick mot skärmen. Frågan är om hon under filmens gång har förstått att det är den guldgula kycklingdockan som kallas dappa, och att det är den som rösten nu talar om. I så fall har Ylva på bara några korta minuter och utan undervisning lärt sig ett nytt ord. Det har hon: hennes blick vänds prompt mot bilden av dappa.