När andraspråket tar över

Alltför ofta blir det fel när det borde bli rätt:

– Nu jag pratar svenska varje dag, säger Claudia.

Hon kommer från Tyskland och är en av mina elever i svenska som främmande språk på Folkuniversitetet i Stockholm. Hon hinner knappt till punkt innan grekiska Maria, som har stenkoll på grammatiken, rättar henne.

Jag ger Claudia en automatisk uppmuntran samtidigt som min hjärna pysslar med en fråga som kommit allt oftare på senare tid: Varför är den svenska ordföljden så svår för de elever som kommer från Tyskland och Holland? Varför vet de till exempel inte, precis som Claudia nyss, var de ska göra av verbet i helt vanliga, okomplicerade huvudsatser? Varför gör de det så svårt för sig?

På rasten tar jag med mina frågor tillbaka till lärarrummet. Där sitter min kollega Ylva Falk hukad över en pappersmugg snabbmaskins­latte. Det visar sig att jag har valt helt rätt person att dela mina frågor med.

precis samma typ av frågor ställde nämligen hon sig när hon hade arbetat som främmandespråkslärare i några år. Hon började också fundera på om det kunde vara så att det var människors andraspråk som påverkade tredjespråksinlärningen. Eller hur skulle hon annars kunna förklara att holländare och tyskar använde engelsk meningsbyggnad när de försökte lära sig svenska?

För henne blev nyfikenheten så stark att hon bestämde sig för att göra den till ett avhandlingsämne.

År 2000 började Ylva Falk doktorera vid Institutionen för tillämpad lingvistik vid Nij­megen Universiteit i Holland. Hon testade 80 studenter som hade läst tyska i en termin på universitetsnivå i sina hemländer: 40 fransmän med engelska som andraspråk och lika många engelsmän med franska som andraspråk.

studenterna testades bland annat med färdiga meningar som skulle markeras med ”rätt” eller ”fel”. Om studenterna markerade ”fel” fick de också presentera den riktiga lösningen. Hälften av meningarna var felaktiga, och Ylva Falk hade konstruerat dem utifrån principen att de grammatiskt skulle stämma överens anting­en med elevernas modersmål eller med deras andraspråk.

– Till min stora glädje märkte jag att de gjorde precis det jag ville att de skulle göra, berättar hon.

De godkände inte en mening som hon hade byggt upp med samma grammatiska struktur som deras modersmål. Om hon däremot hade byggt upp en mening som grammatiskt stämde med deras andraspråk, då godkände de den.

Det verkade alltså som att andraspråket helt tog över, även när förstaspråkets struktur var den som studenterna borde ha litat till för att hamna rätt.

Stöd för sin teori fick Ylva Falk när hon tillsammans med Camilla Bardel, lektor i italienska vid Stockholms universitet, gjorde en undersökning av holländska svenskstudenter. Camilla Bardel hade själv fått upp ögonen för möjlig­heten att andraspråket styr vår inlärning av tredjespråket när hon på 1990-talet arbetade på sin avhandling vid Romanska institutionen, Lunds universitet. Hon studerade vuxna svenskar som läste italienska på nybörjar­nivå och hur de hanterade negation på italienska. Då lade hon märke till att de studenter som tidigare hade läst frans­ka eller spanska hade lättare med italienskan, fast de själva inte var medvetna om att de använde sig av dessa, oftast glömda, språkkunskaper.

– Men det här med andraspråkets inflytande på tredje­språksinlärningen var nytt och rätt kontroversiellt då. Det var lätt att peka på att så många andra faktorer spelar in, berättar
Camilla Bardel.

Därför bestämde sig Camilla Bardel och Ylva Falk för att deras gemensamma studie skulle vara mer riktad. De undersökte var holländska studenter placerar inte
i vissa utvalda meningar när de lär sig svenska.

På svenska och holländska, säger vi: ”jag vet inte” och ”ik weet niet”. Ordet inte är placerat efter det tematiska verbet. Men på engelska kommer negationen före det tematiska verbet: ”I do not know” (verbet do är tomt på innehåll och räknas inte).

Återigen visade det sig att studenterna använde sig av sitt andraspråk när de skulle lära sig sitt tredjespråk. De som hade engelska som andraspråk använde engelskans grammatiska mönster, medan de som inte behövde gå omvägen via engelskan, utan hade holländska som sitt andraspråk, klarade den svenska ordföljden utan problem.
Varför är då modersmålet så svåråtkomligt, även när vi som bäst skulle behöva det?

Det är förstås stor skillnad mellan hur vi lär oss vårt modersmål och hur vi senare som vuxna lär oss ett främmande språk. Vårt modersmål lär vi oss som små och hela tiden i vår vardag. Vi går från att härma språkljud till att bygga upp ord med flera stavelser och meningar med många ord i rätt ordning.

När vi som vuxna ska lära oss ett främmande språk sker det i stället oftast i en skolsituation. Vi närmar oss språket med vuxet tänkande och krav på vuxna argument för logik. Vi vill förstå språket. Vi behöver begripa varför det blir si eller så och varför det inte kan vara tvärtom. Vi letar efter regler.

Vuxna elever ifrågasätter till exempel nästan aldrig den svenska grammatiska regeln att vi har en särskild form för reflexiva possessiva pronomen i tredje person (sin–sitt–sina). De har oftast problem med den, men de accepterar den – det är ju en regel.

Däremot händer det inte så sällan att eleverna går igenom en fas när de tar det direkt personligt att det inte finns några användbara regler för vilka substantiv som har en som obestämd artikel och vilka som har ett. Avsaknaden av entydiga språkliga regler möts ofta av både misstro och frustration.

Kanske kan neurolingvistiken hjälpa oss närmare ett svar på varför vi verkar behöva gå via vårt andraspråk när vi försöker lära oss ett tredjespråk.

Vid universitetet i Groningen i Holland försöker språkvetare genom att skanna människors hjärnor se vilka områden i hjärnan som aktiveras när den ”utsätts” för språk. De mäter aktivitetsnivå i olika delar av hjärnan när försökspersoner exponeras för sitt modersmål och jämför det med aktivitetsnivåerna när samma personer exponeras för ett av sina främmande språk.

Det visar sig att om en människa som kan tre språk lyssnar till sitt modersmål, så aktiveras en plats i hennes hjärna. När sedan samma människa lyssnar till något av sina två främmande språk så är det en annan plats som aktiveras.
 
– Det intressanta är att de två främmande språken ligger på exakt samma plats, säger Ylva Falk.

Lite??opraktiskt,?kan   man??ju tycka, eftersom tredje­språket verkar vara beroende av andraspråket även när det skulle vara lättare för oss att koppla direkt till moders­målet.

Kan man komma ifrån det här på något sätt? Kan man träna sig i att lägga sitt tredje­språk på samma plats i hjärnan som sitt förstaspråk?

– Spontant skulle jag svara nej, svarar Ylva Falk. I och med att modersmålet ligger så inbäddat och skyddat. Och eftersom inlärningssituationerna är så olika.

Hon tror att det är just inlärningssituationen, mer än åldern, som utgör den stora skillnaden mellan modersmålet och våra främmande språk.

När små barn plockar upp ett främmande språk i ett nytt land, som familjen har flyttat till, är ju omständigheterna ganska lika dem som de lärt sig sitt modersmål i. Och kanske gör det att de ofta lär sig det nya språket så snabbt.

Samtidigt skulle vuxna troligen inte acceptera att lära sig på samma sätt som barn. För dem verkar det snarare vara så att om de inte befinner sig en fungerande klassrumssituation så är det risk att de inte lär sig. De tycks stanna upp i inlärningen på en tämligen låg språklig nivå, och kommer inte längre om de inte får undervisning.

Ylva falk menar att om man tittar på lingvistiken 50 år bakåt så har det i princip funnits två läger. Dessa har grälat om vad man har för nytta av de strukturer som man behärskar i sitt förstaspråk när man ska bygga upp strukturer i sitt främmande språk. Ett läger hävdar att förstaspråket har stor betydelse, och det andra hävdar att förstaspråket inte har någon betydelse alls.

– Under alla dessa år när man har testat personer har man inte tagit någon hänsyn till om de kan några fler språk, säger Ylva Falk.

Enligt henne har det resulterat i att man fått en mängd studier som motsäger varand­ra. Och hon undrar om det är just andraspråksinflytandet som kan förklara dessa motsägelser.

När hon är klar med sin avhandling skulle Ylva Falk vilja lämna språkinlärningen ett tag för att försöka komma vidare i jakten på hur människans olika språk påverkar varandra.

Hon är fascinerad av tolkarnas hjärnor, och berättar om tolkar som tolkar till svenska. När de har jobbat för mycket och är trötta händer det att de inte tar paus när någon pratar svenska. De fortsätter att tolka denna svenska – till svenska. Men i stället för att bara upprepa identiskt vad den svensk­talande personen har sagt bygger de om meningarna. ”Klockan åtta gick Katarina hemifrån” kan till exempel bli ”Hemifrån gick Katarina klockan åtta”.

Varför blir det så? Bestäms det av språket de satt och tolkade från innan? Vilken del av hjärnan aktiveras? Och hur kan vi förstå det?

Agneta Lindén är skribent och lärare. Tillsammans med Patrik Hadenius gav hon nyligen ut boken 46 texter om Sverige.