Därför älskar du grammatik

Ungefär samtidigt som den här tidningen kommer ut, är det alla hjärtans dag. Är det någon mer än jag som har ett krystat förhållande till den här dagen? Jaså, 90 procent av läsarna. Vi behöver inte ens beröra geléhjärtan och kommers, det räcker med att begrunda det romantiska imperativet. (Alltså påbudet att vara romantisk, inte imperativformens eventuellt romantiska karaktär. Men det förstod ni ju, för det finns ingenting romantiskt med den krävande verbformen imperativ.)

Kärlek är svårt. Man kan bli lämnad, till och med den 14 februari. Man kan bli osams, plötsligt äcklas av någons näshår, känna sig missförstådd eller komma på sig själv med att undra om det verkligen var klitoris man hittade den där gången. Men det finns en kärlek som är okomplicerad och ren – den till grammatiken. Om du upplever alla hjärtans dag som betungande, blir ditt sinne genast lättare när du tänker på grammatik. Du älskar den, för att:

1. Grammatiken kommer aldrig att lämna dig. Den finns i varje ord du säger. Till och med när du vaknar dimmig, mörbultad och med en fruktansvärd andedräkt, och säger ”Vad fan är klockan?”, så har du böjt ett verb i presens och ett substantiv i bestämd form, inlett en fråga med interrogativt pronomen och utnyttjat ett undantag i svenskans ordföljd för att placera en svordom som ett fritt annex. ”Du finns i varje andetag”, som Carola skulle ha sjungit.

2. Grammatiken är logisk – men inte utan de där mänskliga egenheterna som gör en nyfiken. Man vet var man har den, man känner sig trygg med att verbet alltid kommer på andra plats i en huvudsats, och så plötsligt stöter man på meningen ”Det kanske inte är helt optimalt”. Ett subjekt och två satsadverbial står före verbet! Som ju alltid brukar stå på andra plats! Åh, grammatiken, du kryddar då till det ibland! Eller som Lars Winnerbäck skulle ha sjungit: ”Du gör mig lycklig och förvånad.”

3. Det är jättelätt att hitta den klitiska partikeln. Man bara tittar i slutet av en nominalfras som uttrycker ägande. Som sexologen Suzanne Larsdotter skulle ha sagt: ”Det är lite av en skandal om du inte lyckas lokalisera den.”

4. Grammatiken älskar dig för den du är. I alla fall den deskriptiva grammatiken (den preskriptiva är en helt annan typ av älskarinna). Den lyssnar, den verkligen hör dig, och den accepterar dig med vad en språkpolis skulle kalla ”alla dina fel och brister”.

Säger du ”Jag sa till han” eller ”Vart är du”? Grammatiken (den deskriptiva) ler, noterar och fascineras över just din särart. ”I feel the magic between you and I”, som Eric Carmen skulle ha sjungit.

Till sist: Grammatiken kräver ingenting på alla hjärtans dag. Ingen uppvaktning eller långskaftade rosor, inte ens choklad. Den är nöjd med att bara finnas där för dig. Eller som Cecilia Vennersten kunde ha sjungit: ”Det vackraste jag vet är att se dig komparera.”