Varde semla

Så här i semmeltider kan jag, som språkhistoriker, naturligtvis inte låta bli att fundera på varifrån ordet semla kommer. Det är ju dessutom ett ord som varierar ganska mycket i de svenska dialekterna och i de nordiska språken. Det kallas ibland fettisdagsbulle, ibland hetvägg. Dansken säger fastelavnsbolle och även i Sverige finns det fortfarande många som kallar bakverket för fastlagsbulle.

Flera av benämningarna anspelar på när och hur bullen enligt traditionen ska inmundigas: under fastlagen och med varm mjölk eller inte. Fastlagen inleds med fastlagssöndagen och bullarna ska ätas på fettisdagen, dagen före askonsdagen då fastan börjar. I södra Sverige kan man däremot börja äta semla redan på fastlagsmåndagen, på bullamåndagen – vilket troligen är en folketymologisk ombildning av blåmåndagen, jämför med tyskans Blauer Montag.

Det finns belägg för att semlor åts i Stockholm i slutet av 1600-talet, och 1700-talskungen Adolf Fredrik lär ju ha mist livet efter en rejäl festmåltid som avslutades med just semlor, eller hetvägg som han kallade dem. Ordet hetvägg har svenskan lånat från tyskan, närmare bestämt från lågtyskans heetweggen, som betyder ’varma kilar’. Den första delen av sammansättningen är ordet het och den andra delen är ordet vigg, som på fornsvenska hette vigge eller vägge – jämför med engelskans besläktade ord wedge. Just under 1700-talet hade bullarna en killiknande form för att få bättre rum på botten av en kastrull, där de innan serveringen kokades i mjölk. Sådana traditionella Heißwecken äts fortfarande i Tyskland under fastlagen.

De semlor som åts på 1700-talet följde inte exakt samma recept som i dag, men de innehöll vanligen hackad mandel – först senare lades mandelmassan till receptet. Under 1800-talet började man äta dem utan föregående kokning, men med varm mjölk, socker och kanel. Fortfarande är det inte ovanligt att semlorna serveras med varm mjölk under namnet hetvägg. Den vispade grädden blev inte en del av semlans recept förrän en bra bit in på 1900-talet.

Ordet semla förekommer faktiskt redan i Gustav Vasas bibel från 1541, där det i 3:e Mosebok beskrivs hur man offrade ”semlokakor blandade med olio”. Men här är det självklart inga moderna semlor det är tal om. I den latinska översättningen, Vulgatan, används ordet simila, som betyder ’fint siktat vetemjöl’. Och om man slår upp samma ställe i den moderna bibelöversättningen från år 2000, får man läsa att det var ”kakor hopknådade av siktat mjöl och olja” som skulle offras. Det är just det fint siktade vetet som är det speciella, det som semlo- i semlokakor anspelar på – det dyra, fina vetet.

Det verkar faktiskt som om ordet semla från början syftade på en vetebrödsbulle helt enkelt. Denna ålderdomliga betydelse finns ju också bevarad i finlandssvenskan.

I betydelsen ’liten vetebrödsbulle’ har ordet semla alltså funnits länge i svenskan, i fornsvenskan hade det formen sembla eller sämbla. En intressant iakttagelse är att det fornsvenska ordet dessutom har lånats in i finskan som sämpylä, vilket betyder ’fralla’ eller ’bulle’. Så finskan har fått ordet via svenskan, och svenskan har fått ordet från tyskans Semmel. Det är ju ett ord som fortfarande används i Tyskland, framför allt i södra Tyskland. I norr föredrar man ordet Brötchen för att beteckna samma sak.

Men om man gräver lite djupare så visar sig även tyskans Semmel vara ett lånord. Det har lånats in i tyskan från latinets simila. Så vitt jag kan bedöma kan det tyska lånet spåras tillbaka till åtminstone 700-talet e.Kr. när de första beläggen för ordet börjar dyka upp i fornhögtyskan, som simula eller semala.

Till en början tycks ordet ha betytt just ’fint siktat vetemjöl’, men i den senare medelhögtyskan kan man se att ordet börjar användas för att syfta på själva produkten – vetebrödet. Det verkar alltså vara bland de tyska bagarna som lånordet kom att byta betydelse från ’mjöl’ till ’vetebulle’.

Och svenskarna fick alltså sitt ord som ett lån från tyskan – och in i tyskan kom ordet via latinet. Men inte ens nu, när vi har lyckats spåra ordet ända tillbaka till latinet, kan vi riktigt nöja oss. För nästa naturliga fråga blir ju: varifrån kommer latinets simila då? Kan vi kanske spåra ordet ända tillbaka till det indoeuropeiska urspråket?

Om man slår upp ordet för ’vetemjöl’ i den stora Encyclopedia of Indo-European culture blir man dock besviken. Detta tycks inte vara ett ord som fanns i det indoeuropeiska urspråket. Om man tänker på var det indoeuropeiska urspråket sannolikt talades, nämligen på de pontisk-kaspiska stäpperna, i den så kallade Yamnaya-kulturen, blir man kanske ändå inte så överraskad. Det finns inte mycket vete att tala om på stäppen. Det är inte troligt att indoeuropéerna ens kände till något om det här finmalda vetemjölet som man kan baka så goda semlor av.

Men om ordet inte kan spåras tillbaka till urspråket – vad gör vi då? Nästa steg blir att titta lite närmare på latinets simila. Mycket tyder på att ordet har kommit in i latinet ganska sent. Det förekommer inte i de äldsta latinska texterna; de första beläggen för ordet i latin kan spåras till den romerska författaren Aulus Cornelius Celsus, som levde ungefär 25 f.Kr.– 50 e.Kr. Allt tyder alltså på att latinet också har lånat in ordet.

Lite vidare efterforskning gör faktiskt troligt att latinets simila har lånats in från något av de semitiska språken som talades i Mellanöstern, sannolikt från akkadiskans samīdu. Vi hittar ett liknande ord i den antika grekiskan, semídalis, ’fint vete’, vilket troligen också är ett lån från samma mesopotamiska källa. På de bördiga slätterna i de södra delarna av Mesopotamien vet man att det odlades vete redan tidigt i historien. Mycket pekar till och med på att jordbruket uppstod just i detta område som brukar kallas för ”den bördiga halvmånen” för ungefär 10 000 år sedan.

Genom att spåra ordet för semla tillbaka i tid steg för steg, får vi samtidigt möjlighet att följa det finmalda vetets väg in i Europa från Mesopotamien via Medelhavsregionen – där ordet lånades in i latinet – och vidare till germanerna, där man i Tyskland började baka Semmeln.

Dessa vetebullar som svenskarna fattade smak för, och lånade in tillsammans med ordet semla.

Jenny Larsson är professor i baltiska språk vid Stockholms universitet.

Tack till Elin Kenbäck Milbrink som agerade modell.

Läs även artikeln ”Här går gränsen för semlan”.