Bild: 
Lindsten & Nilsson
Titeltvist. Språkvården säger numera ja till könsneutrala titlar. Men det är inte lätt att slå fast vad det innebär.

Titlar ur tiden

 
av: Markella Callin

Lärarinna, sångerska, brandkvinna. Många ser feminina yrkestitlar som otidsenliga. Men vad ska man säga i stället?

De feminina yrkestitlarna gjorde på allvar sin entré i svenskan under andra världskriget, då kvinnorna i allt högre grad började lönearbeta. Kvinnorna tog sig också – i allt snabbare takt – in i de yrken som dittills hade varit förbehållna män, som läkare, lärare och polis. Men den allmänna uppfattningen var att dessa kvinnor inte kunde tituleras på samma sätt som männen – en uppfattning aom var så naturlig att den inte ens behövde formuleras.

En parallell uppsättning yrkesbeteckningar med syftning på kvinnor kom därför till utan vidare diskussion. Tittar man i språkhandböcker från den här tiden, till exempel Erik Wellanders Riktig svenska från 1939, så är dessa titlar självklara. Och det fanns ju redan tillgängliga sätt att bilda femininer av maskulina substantiv. Ändelserna -(ar)inna och -(er) ska uppkom redan i fornsvenskan, genom lån från den dåtida tyskan, som ett sätt att bilda kvinnliga varianter av maskulina beteckningar på -are. Och ändelserna -tris och -ös lånades in i svenskan från franskan, för att göra maskulina ord på -ör till feminina. Alla dessa ändelser kunde alltså smidigt tas i bruk för att titulera de nya yrkesutövarna. Så uppstod lärarinnan, sjuksköterskan, servitrisen och dansösen.

I ett samhälle där könsuppdelningen var stark fyllde de feminina yrkesbeteckningarna en viktig funktion. Men under 1900-talets senare hälft, då kvinnorörelsen tog fart, fick konduktrisen och försäljerskan möta aktivt motstånd – inte minst från språkvårdarhåll.

Jag har undersökt det moderna bruket av feminina yrkesbeteckningar i den svenska dagspressen, och jämfört det med vad den offentliga språkvården säger om saken.

Förutom ändelser som -(ar)inna och -(er)ska, kan man bilda feminina yrkestitlar med hjälp av sammansättningar som slutar med -kvinna, som i poliskvinna och riksdagskvinna. Dessutom kan man använda fraser där kvinnlig står framför beteckningen, som i kvinnlig konsult, kvinnlig ingenjör.

Min studie visar att feminina yrkesbeteckningar med ändelsen -(er)ska är absolut vanligast i dag – främst beroende på alla olika skötersketitlar: undersköterska, tandsköterska, barnsköterska, narkossköterska, skolsköterska, operationssköterska och så vidare. Dessa utgör närmare hälften av samtliga insamlade titlar på -(er)ska. Sköterskorna är också en av de mest kvinnodominerande yrkeskategorierna i dag, så det är inte konstigt att just sköterska hamnar i topp. Även män benämns sjuksköterska, och uttrycket manlig sjuksköterska är bara något vanligare än uttrycket sjukskötare.

Efter -(er)ska är fraser med kvinnlig mest frekventa i min undersökning. Därefter kommer ändelsen -(ar)inna och slutligen sammansättningar med -kvinna.


Kristina Gissler – Jag är så van vid att tituleras brandman att jag inte tänker på det. Men benämningen är ifrågasatt, ofta av barn: ’Du är ingen brandman, du är en brandkvinna!’ Det är synd att titeln är så könsrelaterad. Om jag fick bestämma skulle titeln vara räddningspersonal eller räddningstjänstpersonal.


Louisa Wallström – Jag vill helst ha titeln operasångare eller mezzosopran. Operasångerska är mer en ’karaktär’ än ett yrke för mig. Ordet medför vissa associationer, som det i och för sig kan vara roligt att spela på i bland. Operasångerskan är en diva – ingen yrkesperson.

Att ändelsen -(er)ska är så pass vanlig i förhållande till de andra feminina formerna är dessutom något som kan förklaras med hjälp av språkinterna, grammatiska faktorer. Elias Wessén (1889–1981) var professor i nordiska språk vid Stockholms högskola och ledamot i Svenska Akademien. Han slog fast att -(er)ska framför allt har använts för att markera en förhållandevis varaktig eller yrkesrelaterad handling: en studentska eller sköterska är vanligtvis detta under en längre period i livet. Ändelsen -(ar)inna, å sin sida, har ofta använts för att ge uttryck för något mer tillfälligt, som i beundrarinna eller läsarinna. Beundrandet och läsandet pågår för det mesta i en kortare, mer avgränsad tidsrymd.

Det är därmed också -(er)ska som historiskt varit mest brukbart för att bilda kvinnliga yrkesbeteckningar. Och denna fördelning verkar alltså gälla även i dag. Det tidningsmaterial jag har tittat på ger prov på flera nybildningar på -(er)ska, bland annat bloggerska, som ju i dag också kan vara ett yrke. Bloggerskan förekommer i flera varianter, som livsstilsbloggerska och modebloggerska. Andra yrkesrelaterade kreativa bildningar på -(er)ska är appmakerska och telefonsierska. Men även -(ar)inna och -kvinna är produktiva, i titlar som glasmästarinna, talkshow-värdinna, ombudskvinna, mediekvinna och upphovskvinna.

Från 1960-talet fram till i dag har svenska språkvårdare avrått från bruket av femininbildande ändelser i yrkesbeteckningar. Resonemanget lyder att vi bör undvika ett system där vi har olika ord för manliga och kvinnliga utövare av samma yrke. Feminina yrkesbeteckningar, som synliggör kvinnor, bör varken användas eller nyintroduceras, eftersom de är könsmarkerade och otidsenliga. De är rester från ett äldre, könssegregerat samhälle och ett äldre språksystem. Sällan spelar en människas kön roll i utövandet av ett yrke – kompetensen är viktigare. Så, eftersom könet ofta är irrelevant, behövs inte två uppsättningar titlar.

Samtidigt förespråkar språkvården, ungefär fram till mitten av 00-talet, bruket av traditionellt maskulina ordformer, däribland former med -man som sista led. Ord som vetenskapsman, ombudsman, riksdagsman och tjänsteman är alltså att betrakta som könsneutrala alternativ, och ska kunna syfta på såväl en man som en kvinna.

Språkvårdens tidiga inställning till dessa uttryck kan till exempel illustreras av språkforskaren Bertil Molde, som bland annat var föreståndare för Nämnden för svensk språkvård, senare Svenska språknämnden, 1961–85. I sin språkhandbok Mera svenska i dag. Svar på språkfrågor från 1997 skriver han:

”Vi skall inte vara rädda för ordet talesman, och vi skall verkligen inte lägga till oss med flera ’taleskvinnor’ eller ännu värre ’talespersoner’!”

Att språkvården länge stödjer yrkestitlar med ändelsen -man som könsneutral form, medan de feminina beteckningarna gång på gång likställs med könsbundenhet, kan ju tyckas lite problematiskt. Sveriges officiella språkvårdsorgan propagerar under denna tid för att vi ska använda oss av ett könsneutralt språkbruk, men språkstrategin har alltså inneburit att kvinnorna ska inkluderas i former med (mer eller mindre) manliga associationer. Trots strävan efter könsneutralitet byggde dessa rekommendationer på en allmän manlig norm.

Men parallellt med Bertil Molde, åtminstone sedan 1970-talet, började andra, feministiska, språkplanerare att ta plats. I USA och Tyskland tog den feministiska debatten om språkliga frågor ordentlig fart vid denna tid. Förgrundsfigurer var bland andra den amerikanska lingvisten Robin Lakoff, som gav ut boken Language and woman’s place 1975, och den amerikanska genusforskaren och författaren Dale Spender, som skrev Man made language 1980.

I Tyskland har diskussionen kring yrkesbeteckningar också resulterat i förändringar i det tyska språkbruket genom aktiv språkplanering – men där har man i stället medvetet infört parallella titlar för att beteckna män respektive kvinnor. Det heter till exempel Professorin, ’kvinnlig professor’, och Ärztin, ’kvinnlig läkare’, där de manliga motsvarigheterna är Professor respektive Arzt. Här är principen att konsekvent skriva och tala fram båda könen, inte att så att säga avköna språket. Resonemanget i Tyskland – att synliggöra kvinnorna – går alltså delvis på tvärs mot resonemanget i Sverige, där man genom språket vill poängtera att könet inte spelar någon roll i yrkesutövandet.

Debatten fick alltså svallvågor även i Sverige, men den språkliga ojämställdheten verkar här till en början ha skymts av andra stora jämställdhetsfrågor. Den svenska tecknaren Anne Lidéns så kallade språkaffisch från 1972 fick dock stor spridning. Affischen illustrerar språket som maktmedel, och hur olika kvinnor och män bedöms genom det. En envis man beskrivs till exempel som viljestark, medan en envis kvinna är tjatig, en intelligent man är logisk, medan en intelligent kvinna är dominant, en politiskt aktiv man är medveten, medan en politiskt aktiv kvinna är hysterisk – och så vidare.

De feminina, svenska yrkesbeteckningarna har sin utgångspunkt i ett maskulint ordbildningsmönster. I par som författare-författarinna, frisör-frisörska, aktör-aktris och dansör-dansös har de feminina formerna en sekundär, avledd karaktär. De är bildade med de maskulina formerna som mall.

Och det är detta mönster som de feministiska aktörerna i Sverige har kritiserat. Men den diskussion som rört just yrkestitlars könsneutralitet har i första hand kretsat kring efterledet -man. I stället har språkplanerare bland annat förespråkat strategin att använda från början manliga yrkesbeteckningar – som författare, frisör, aktör och dansör – könsneutralt, om både kvinnor och män.

Men det uppstår också en annan strategi: att neutralisera språkbruket genom att införa helt könsneutrala yrkesbeteckningar. Vissa sådana beteckningar uppkommer naturligt från 1960-talet och framåt, i takt med att kvinnor får tillgång till fler och fler traditionellt manliga yrkessfärer. Titeln riksdagsledamot växte till exempel fram när kvinnorna allt eftersom blev fler i riksdagen. En kvinna titulerades då ofta riksdagsledamot, medan en man fortfarande var riksdagsman. Med tiden blev det dock vanligare att använda riksdagsledamot generellt, även om män.

En yrkesbeteckning som blev föremål för än större debatt under 1960- och 70-talen var sjukskötersketiteln. Denna feminina beteckning ansågs löjeväckande, och det fanns en utbredd föreställning om att aspirerande sjuksköterskor av manligt kön skulle avskräckas från att söka sig till yrket. Intressant nog försvarade Svensk sjuksköterskeförening, trots upprepade påtryckningar från Arbetsmarknadsstyrelsen, användningen av sjuksköterska. Argumentet var att såväl en ”kvinnlig” beteckning – sjuksköterska – som en ”manlig” – sjukskötare – skulle kunna betraktas som könsneutral.


Katarina Dietmann – Min titel är lärare, eller speciallärare om man ska vara specifik. Titeln lärarinna har inte existerat på många år. Jag har arbetat i skolan sedan 1980-talet och jag har aldrig hört den användas. Som yrkestitel försvann lärarinnan någon gång på 1960-talet, och numera är det bara någonting man läser om i böcker.

Vid 00-talets mitt övergår till slut även språkvårdare till att ge grönt ljus för till exempel -person som efterled. De börjar också uppvisa en mer negativ hållning i fråga om efterledet -man. En brytpunkt är Språkriktighetsboken, som ges ut av Svenska språknämnden 2005. Där är man mer välvilligt inställd till mer normbrytande alternativ, samtidigt som stödet för -man inte är lika uttalat.

Man kan säga att det från millennieskiftet och framåt finns en större benägenhet att uppmuntra språkliga nyordningar som hen, en (i stället för man), tjänsteperson, lekperson och brandbekämpare – också med jämställdhetsargument som grund. Flera exempel på detta finns bland annat i Språkrådets handbok Jämställt språk av språkvetaren Karin Milles, från 2008.

Vi lever i en tid som präglas av stor flerstämmighet, och för de språkliga auktoriteterna har inte minst de sociala medierna inneburit att man i dag har många röster att ta hänsyn till. För ytterst är det ju språkbrukarna, inte språkvårdarna eller språkstrategerna, som har makten över språket.

Särskilt seglivade är de kvinnliga titlarna för de konstnärliga yrkena, som skådespelerska och sångerska. Det finns också en förkärlek för avledda former på -(er)ska när det talas om kvinnliga idrottsutövare, som simmerska och höjdhopperska. Just inom idrotten råder ju ofta en strikt uppdelning i kvinnliga och manliga grupper, och det är nog detta faktum som göder det könsuppdelade språkbruket.

De feminina yrkesbeteckningarna må vara på utdöende i svenskan – men vissa av dem verkar svåra att utrota.

Markella Callin har en masterexamen i svenska vid Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet.

Egalias döttrar.

Ett ”omvänt” exempel på hur systematisk könsmarkering kan se ut är den norska författaren Gerd Brantenbergs roman Egalias döttrar från 1977. I romansamhället Egalia är det kvinnorna som har könsmakten och männen som utgör ”det andra könet”. För att visa hur befäst kvinnonormen är i matriarkatet Egalia använder Gerd Brantenberg en mängd nyskapade språkliga uttryck: Egalia är befolkat av kvinniskor, de generiska yrkesbeteckningarna är feminina och slutar på -kvinna, som i sjökvinna. I Sverige fick boken stor uppmärksamhet för sitt synliggörande av språket som maktmedel. Men här har alltså den språkliga sexismen kastats om.

Publicerad i nummer: 
Oktober 2017