Bild: 
Getty Images

Nej, så dåligt skriver inte studenter

Larmen om studenters bristfälliga språk duggar tätt. Men det är svårt att hitta bevis för någon försämring.

Skrivkris råder i Sverige – gymnasister och nybörjarstudenter kan inte längre uttrycka sig i skrift! Detta är ett påstående som har hörts allt oftare de senaste åren. Under sommaren skrev bland andra studierektorn vid historiska institutionen på Stockholms universitet en debattartikel i Svenska Dagbladet, och hävdade att studenternas förkunskaper har försämrats successivt de senaste tio åren. I Dagens Nyheter föreslog en ledarskribent att alla lärosäten ska införa prov i akademiskt skrivande.

Men debatten om studenternas försämrade skrivförmåga har sett likadan ut i svenska medier sedan 1970-talet. Om det stämmer att skrivförmågan stadigt har försämrats sedan dess, borde studenternas skriftspråk i dag inte bara vara dåligt – utan fullständigt oläsligt.

I våras la utbildningsforskaren Martin Malmström fram sin avhandling, där han studerat just denna ”skrivkrisdebatt”. Och han har inte funnit några vetenskapliga studier som stöder debattörernas tes.

Martin Malmström fick upp ögonen för debatten 2013, då den blossade upp rejält. Året inleddes med att nio historiker i kraftfulla ordalag, ”ett veritabelt nödrop”, ondgjorde sig över svenska studenters dåliga språk i en debattartikel i Upsala Nya Tidning. Studenterna hade ett ”oerhört begränsat ordförråd”, stavningen var ”över lag eländig” och den ”grammatiska förmågan var ytterst begränsad”. Svenska Dagbladets ledarredaktion hängde snabbt på: ”Om läget är så här bekymmersamt framstår det till exempel som fullständigt vettlöst att öka antalet högskoleplatser.”

Strax därefter kunde vi lyssna till lektor Ebba Lisberg Jensen i Sveriges Radio, där hon beskrev studenters undermåliga språkkunskaper. Tre fyra år tidigare hade hon sett de första tecknen på att de brister, som tidigare varit sällsynta, hade blivit alltmer frekventa. Studenter hade numera en ”obefintlig känsla för hur skriftspråk ska se ut”. Hon kallade det ett kognitivt glapp:

”Det finns de som, för att ta två av många exempel, inte vet att en mening börjar med versal och avslutas med punkt. Läraren måste avgöra var meningarna börjar och slutar.”

Det går faktiskt att objektivt och effektivt mäta texters kvalitet på en grundläggande nivå med språkteknologiska metoder.

Jag har utvecklat ett automatiskt verktyg som mäter basal språkkvalitet med avseende på de problem som har nämnts i debatten. Verktyget bygger på stavnings- och grammatikkontrollsystem konstruerade på Kungliga tekniska högskolan, KTH, i Stockholm.

Enligt flera debattörer sågs de första tecknen på försämring av skrivförmågan omkring 2010. För att undersöka om en försämring har ägt rum behövs alltså ett material med jämförbara uppsatser skrivna av studenter i början av en universitetsutbildning under en period från 2009 och några år framåt. Dessutom måste materialet vara i maskinläsbar form. Efter idogt letande hittade jag två uppsättningar studentuppsatser som uppfyller kraven:

  1. 1 300 uppsatser skrivna av förstaårsstudenter på civilingenjörsprogrammet i datateknik på KTH mellan 2010 och 2016. Uppgiften var att skriva en reflekterande text om studieteknik och studiemotivation.
  2. 300 uppsatser skrivna av förstaårsstudenter på kognitionsvetarprogrammet på Linköpings universitet mellan 2002 och 2013. Uppgiften var att skriva en uppsats som diskuterar om maskiner kan tänka.

Resultaten framgår av tabellerna här. I KTH-uppsatserna var det knappt 0,3 procent stavfel per ord och omkring 0,9 procent grammatikfel per ord. De vanligaste stavfelen var i tur och ordning olika former av prokastinering, hittils, seminarie och programering. De vanligaste grammatikfelen var kommer utan att – som numera av många inte ens anses vara fel – och mening utan verb.

Vanliga stavfel i Linköpingsuppsatserna var intentionala, talsvarsystem och tillfredställande. De vanligaste grammatikfelen var även här kommer utan att och mening utan verb. Något som knappt förekommer alls är avsaknad av inledande versal och punkt i slutet av meningar.

Resultaten visar ingen betydande ändring av antalet stavfel eller grammatikfel under den period jag har studerat. Möjligen kan en svag uppgång i stavfelen skönjas mellan 2004 och 2009 i uppsatserna från Linköping. Antalet felstavningar per ord är dock mycket lågt, och ökningen är bara 0,1 procentenhet. Andelen stavfel för KTH- och Linköpingsstudenter är i stort sett lika.

Inte heller har storleken i ordförrådet ändrats. Men studenterna använder mer och mer ovanliga ord – på både KTH och Linköpings universitet.

Enligt min undersökning finns inget stöd för påståendena om att förstaårsstudenters språk har försämrats. Studenterna gör inte fler fel nu än för sju år sedan. Möjligen gjorde studenterna i början av 2000-talet något färre stavfel, men skillnaden är liten. Att studenterna använder fler svåra ord nu skulle dessutom kunna betyda att deras språkbehärskning snarare är lite bättre än tidigare.

Har debattörerna alltså haft fel i sin kritik? Ja, åtminstone gäller kritiken inte för all svensk universitetsutbildning. Det är allvarligt om universitetsvärlden går och tror att studenternas skrivförmåga har blivit riktig dålig under senare tid. Risken är att gymnasieskolan utan anledning beskylls för att inte ha förberett eleverna tillräckligt för högre studier.

Vi ska alltså inte sänka våra förväntningar på studenternas skrivförmåga. Men det är fortfarande viktigt att de får tillfälle att utveckla skrivförmågan under sin utbildning, inte minst när det gäller det vetenskapliga språket.

Viggo Kann är professor i datalogi vid KTH med språkteknologi och högskolepedagogik som forskningsområden.

Publicerad i nummer: 
Oktober 2017