Bild: 
Martin Stenmark
"Det gäller att hålla liv i dem som annars förtvinar”

Bedagade uttryck

Skynda att skona goddagspilten!

 
av: Catharina Grünbaum

Inga ord åldras så obarmhärtigt som slangens. Yngre generationer vrider sig generat när äldre i försök att verka ungdomliga tar till sin egen ungdoms bedagade slanguttryck. Många sådana ligger som i arkeologiska lager på varandra, från förra sekelskiftets ussare kvanting över urpingar och pinglor till 2000-talets suger fett, som i sin tur ska täckas över – av vad vet vi ännu inte.

Andra ord föråldras och försvinner därför att det som de betecknar inte längre är i allmänt bruk, som kaffepetter och det lösa lieskaftet orv, levande endast i korsord. Ölsjappen har ersatts av barer och lunchrestauranger eller bara sunkhak. Och deras pilsnerfria syster mjölkbaren från 1930-talet fick ingen riktig framtid.

Men så finns det ord och uttryck som inte omedelbart kan kategoriseras med ordbokskommentaren ”åld.”, och som än mindre har försvunnit ur språket, men som ändå är på väg att höljas av tidens spindelväv. När sägs det nu för tiden att någon har tagit sitt liv genom att jaga sig en kula för pannan? Hur ofta förekommer fatta posto om att ställa sig på vakt på en plats? Och hur ofta tar man till verbet laga i fraser som laga nu så att hon säger ja och laga dig i väg på momangen?

Litteratur och film från för så där ett halvsekel tillbaka bjuder på ord och uttryck som inte har passerat något definitivt obruklighetsdatum, utan snarare bara hamnat i skymundan. Man tänker när man möter dem: ”Så länge sedan jag hörde någon säga så!” När, till exempel, erbjöds man senast ferm expedition i en butik eller vid en beställning på nätet? Vem skulle säga, ens på skämt, att Kalle lämnades i okvald besittning av sitt lördagsgodis (och sålunda slapp dela med sig)?

Det hör till saken att …, det hör till historien är uttryck i dagens svenska, men hur är det med det hör till pjäsen att …? Och fattar den som fattar galoppen även schäsen? Nu begriper jag schäsen! försvann kanske med föreställningen om själva schäsen, en liten vagn.

Att något har skett i laga ordning, det vill säga som det ska, sägs även utanför juridiska sammanhang. Kanske lever uttrycket på grund av alla möten som har kravet att vara utlysta i laga ordning. Men laga tid, som i Vi kom i laga tid till tågets avgång?

Och alla dessa människor som fått maka åt sig för andra – goddagspiltarna och knoddarna för bratsen och stekarna, backfischarna för fjortisarna av kvinnokön. När sade man sist om dylika som håller på att bryta ihop av fnitter att de är uppskojade? Och hur många busungar går det i dag på en enda odygdspåse? Många, kan jag försäkra, närmare 1 800, enligt statistiken.

Fånen finns, men ligger rejält i lä för dumskallen, idioten och puckot – när det nu inte är Iphonen som avses.

Och egenskaperna och humören – vart tog trätgirig, ilsksint och gallsjuk vägen? Har någon på länge avfärdat en högtidligt dyster uppsyn genom att kalla den likbjudarmin – en sådan som äldre tiders kyrkobetjänter anlade när de bjöd till begravning? Uppblåsta, självgoda personer, hur ofta beskrivs de som pösmagade eller krävstinna? Och folk som vill visa upp sin rikedom som prålsjuka? Inte ofta eller så gott som aldrig.

Jag bänkar mig gärna framför tv:n på måndagseftermiddagarna för att få se någon oftast svart-vit film från 30-40–50-, ja till och med 60- och 70-talen. Det är inte för kvaliteten, nej, det är för återupplivandet av landskap, byggnader, bilar, möbler, kläder, frisyrer, socialgrupperingar – och framför allt språket: ”Nehe, du, nu måste jag kila.” ”Sitter du här och kuckelurar mitt på blanka förmiddagen!” ”Och sen kom han och skulle göra sig grön” (’göra sig viktig’). ”Var lugn för att jag inte glömmer vad du sade, ja, var så lugn för det!” ”Stina är så okristligt lat.” ”Jag blir så full i fniss när han tar på sig den där likbjudarminen.” ”Det är vådligt synd om fru Boberg, maken spritar.” ”Säg, kan ni förklara varför?” ”Tack för i jåns, det var rysligt trevligt.” ”Var så artig!” ”Å, jag ber.”

I min barndom när man hade bokstavsbetyg fanns det ett sådant som ingen sett, nämligen gröna Ö med sorgkanter. Någon som minns? Att få stora A däremot, det var fina Q, eller som Svenska Akademiens ordbok förklarar uttrycket, kuckumaffe. Men det var det ingen som sade, ens då.

Annars är det väl med många språkliga uttryck som med gamla krigare, de dör inte, de bara bleknar bort. Men till alla som beskärmar sig över att svenska språket är på väg att utarmas vill jag bara säga: ta vara på vad det erbjuder! Allt är inte användbart, men mycket är värt att rädda undan glömskan. Att få redan döda ord att återuppstå är för det mesta omöjligt, så det gäller att hålla liv i dem som annars förtvinar. Det kan vara fara i dröjsmål.

Catharina Grünbaum är språkvårdare och skribent.

Publicerad i nummer: 
Januari 2017