Den sega grammatiken segrar!

Supinum, satsadverbial, andra konjugationen … Nej, traditionell grammatik hör nog inte till de företeelser som har plockat flest popularitetspoäng bland svenska skolbarn, som under tidens lopp har känt svetten drypa över regler och utantilläxor. Ordet skolgrammatik framkallar snarare en doft av tuggad blyerts och smuligt radergummi.

Men det är inte bara generationer av elevkullar som har ogillat den traditionella grammatiken. Även från vetenskapligt håll har den utsatts för åtskilliga angrepp. Forskare har försökt ersätta den från grunden med nya system som de tyckte var enklare och bättre.

Det har sagts att en humla, på grund av sin konstitution, inte borde kunna flyga. Ett vanligt argument för att byta ut den traditionella grammatiken är att den är utformad med latinet som utgångspunkt. Och latinets grammatik skiljer sig ganska rejält från de olika moderna språk som den sedan har kommit att tillämpas på. Mot bakgrund av den kritiken borde skolgrammatikens saga snabbt ha varit all, men den har, likt en språkvetenskapens humla, fortsatt att flyga – trots alla trägna ansatser till att byta ut den.

Hur är då detta möjligt? Svaret åskådliggörs nog bäst i historiens ljus. Grammatiken har antika rötter, men den svenska varianten är till väsentliga delar en import från Tyskland. Därför ägnas här den tyska grammatiken särskild uppmärksamhet.

Under medeltiden bedrevs undervisning i Europas kloster- och katedralskolor på latin. Latinet spelade då samma roll internationellt som engelskan gör i dag. I latinundervisningen användes den latinska grammatiken Ars grammatica, ’Bokstavskonsten’, som skrevs på 300-talet av den romerske grammatikern Aelius Donatus. Vid de europeiska universiteten tillkom den bysantinske grammatikern Priscianus mer omfattande arbete Institutiones grammaticae, ungefär ’Undervisning i grammatik’, som skrevs på 500-talet.

Både Aelius Donatus och Priscianus verk hade under medeltiden allmänt högt anseende och en närmast oinskränkt auktoritet. Särskilt bland företrädarna för den medeltida filosofiska riktning som kallas skolastiken (se faktaruta på sidan 46), betraktades dessa lärda mäns grammatikor som näst intill heliga. Ingen vågade ens peta i deras grammatikaliska bygge under hela medeltiden! Än i dag utgör de basen för den grammatik som praktiseras i de flesta svenska skolor. Termer som substantiv, pronomen, verb, adverb, particip och preposition kommer från dem.

Så småningom började inte bara latinet, utan även de olika folkens egna språk ta plats i Europas skolor. Även användes Aelius Donatus arbeten. Den latinska grammatikmallen kom på så vis också att tillämpas på de europeiska folkspråken, men latinet var fortfarande det språk som användes i den beskrivande texten. Från slutet av 1400-talet började man anpassa både den latinska terminologin och själva systemet; mängden grammatikböcker ökade raskt.

Det lappades och lagades, varierades, förbättrades och kompletterades för att latinets kategorier och regler skulle kunna matchas mot just det egna språket, som nu också började användas i den beskrivande texten. Med jämna mellanrum utgavs sammanfattningar, som tack vare sin genomslagskraft kom att utgöra milstolpar i utvecklingen.

På tyskt språkområde skrev Justus Georg Schottelius (1612–76), Johann Christoph Gottsched (1700–66) och Johann Christoph Adelung (1732–1806) sådana milstolpar. Främst var det läran om ordklasserna – partes orationes – och ordens former – formläran, morfologin – som putsades upp för att passa bättre i tyskan.

Av särskild betydelse för utvecklingen var den filosofiska eller allmänna grammatiken. Den såg från och med 1600-
talet som sin uppgift att förena grammatiken med Aristoteles logik och ontologin. Ontologi är läran om ”varat”, det vill säga om hur verkligheten och världen ser ut.

Den grundläggande hypotesen var att alla världens språk – trots stora, uppenbara skillnader – har en gemensam grund i tänkandet. Det gällde att härleda orden och ordklasserna ur ”det logiska omdömets” kategorier, det vill säga de tänkandets kategorier som man ansåg ligga ”färdiga” i hjärnan. Dessa kategorier, liksom ordklasserna, betraktades som likadana oavsett språk; de var universella.

De filosofiska grammatikerna gjorde en stor mängd försök att förklara språkliga förhållanden med logikens hjälp. Men Aristoteles, som levde 384–322 f.Kr., hade själv tvärtom utnyttjat språket som instrument för att blottlägga logikens och tänkandets principer och kategorier. I själva verket var detta ett tvåtusenårigt cirkelbevis.

Logiken räckte helt enkelt inte till som heltäckande förklaring till den funktionella rikedomen, föränderligheten, den vildvuxna och mångbottnade komplexiteten hos de naturliga språksystem som ju alla folkspråk är. Dessa fromma och flitiga ansträngningar ledde visserligen inte fram till målet – men de var ändå långt ifrån förgäves. Ur dem uppstod en ny del i grammatiken, nämligen satsläran.

Satsläran, eller syntaxen, är läran om hur ord fogas samman till större enheter, som fraser och satser. Fram till 1800-talets början hade man bara ägnat ett förstrött intresse åt den. Men genom inriktningen mot logik blev syntaxen allt viktigare vid språkbeskrivningen.

”Det logiska omdömet” bestod av tre element, tre kategorier:

• Subjekt (S)
• Kopula (K)
• Predikat (P)

Subjekt står här för den eller det som är något. Senare, i grammatiken, kom det också att stå för den eller det som gör något. Kopula, å sin sida, kommer från latinets copula, som lever kvar i svenskans koppla. Det är alltså det som binder samman delarna i meningen. Predikat härstammar från latinets praedicare, ’utsäga, påstå’ – jämför med svenskans predika. I ”det logiska omdömet” utgör predikatet vad som utsägs, påstås om subjektet. I grammatiken får det en lite annorlunda betydelse, som vi ska återkomma till.

Med det logiska omdömets hjälp, kunde den logiska slutledningens – syllogismens – tre steg åskådliggöras, till exempel:

1. Alla levande väsen (S) är (K) dödliga (P)
2. Människan (S) är (K) ett levande väsen (P)
3. Människan (S) är (K) dödlig (P).

Nu är ju detta logiskt sett en helt korrekt slutledning, men rent språkligt/grammatiskt är det svårt att se att de tre satserna är särskilt intressanta. Det är ju tre vanliga, rätt likvärdiga meningar, som är byggda på samma sätt.

Av särskilt stor betydelse för utvecklingen av grammatiken i detta skede var den tyske läkaren Karl Ferdinand Becker (1775–1849), som senare blev språklärare. Under sin livstid var han en högt respekterad man.

I sitt verk Organism der Sprache, ’Språkorganismen’, som kom i sin första upplaga 1827, lade han fram sitt projekt, som var storvulet. Det hade som mål att härleda alla grammatiska enskildheter från tillvarons yttersta kategorier, nämligen Sein, ’vara, materie’, och Tätigkeit, ’aktivitet, rörelse’. Detta skulle ske med hjälp av tudelningar, så kallade dikotomier. I boken använde han ordet logik i var och varannan mening, men i hans tappning betydde logik något annat än det som Aristoteles hade menat.

Förut hade grammatiken främst handlat om orden och ordklasserna, och hur dessa steg för steg kunde kombineras till större enheter – med satsen som slutpunkt. Men de filosofiska grammatiska lärorna och Karl Ferdinand Becker gjorde precis tvärtom. För dem var satsen utgångspunkten. Satsen delades därefter steg för steg upp i sina mindre beståndsdelar, orden.

Becker befriade satsen från dess stränga koppling till ”det logiska omdömet”. Det blev på så sätt lättare att urskilja ordens inbördes förhållanden och se deras ”roller” i satsen, och detta ledde efter hand till en bättre förståelse av den språkliga syntaktiska strukturen.

I sin bok införde Karl Ferdinand Becker nyckelbegreppet grammatisk betydelse. Grammatisk betydelse kallar man i dag i stället för syntaktisk funktion. Det innebär att ord som tillhör olika ordklasser kan ha samma funktion i en sats. Ett substantiv, som fågel, kan till exempel fungera som subjekt:

Fågeln sitter i trädet

Men ett pronomen, som den, kan också fungera som subjekt:

Den sitter i trädet

Omvänt kan ord från en och samma ordklass ha olika funktioner i satsen. Ett substantiv kan till exempel fungera både som subjekt och objekt:

Fågeln sitter i trädet (fågeln är subjekt)

Jag ser fågeln (fågeln är objekt)

Karl Ferdinand Becker räknade upp tre olika satsförhållanden, det vill säga tre olika sätt för orden att förhålla sig till varandra i satsen/meningen:

1. Det predikativa förhållandet: Fågeln sjunger
2. Det attributiva förhållandet: Den sjungande fågeln
3. Det objektiva förhållandet:
   a. Fågeln sjunger en sång; b. Fågeln sjunger vackert

Ordens förhållande till varandra – deras funktion – blir här tydligare. Detta var ett avgörande framsteg. Gammalt stoff tillämpades på ett nytt och mera ändamålsenligt sätt.

Men allt var inte perfekt. ”Det attributiva satsförhållandet”, till exempel Den sjungande fågeln, är ju inte en sats utan en fras, det vill säga en satsdel med flera ord. För att det ska bli en hel sats eller mening, måste man lägga till något i stil med Den sjungande fågeln är vacker. Men det har nog mer teoretisk än praktisk betydelse.

Begreppet predikat vållade också en del bekymmer. Jämför dessa två exempel:

Vinden susar

Vinden är kylig

Här är orden susar och kylig bägge predikat enligt Beckers system. Under senare delen av 1800-talet knöts predikatbegreppet till det finita verbet, alltså det verb som är böjt, till exempel för tempus, som verbformerna i presens – sitter, sjunger, susar, är. Då införde man kategorin predikativ, även kallad predikatsfyllnad. I Vinden susar blir susar predikat. I Vinden är kylig blir är predikat och kylig predikativ.

Då delade man också upp ”det objektiva förhållandet” – exempel 3 ovan – i ett objektivt: Fågeln sjunger en sång, där en sång är objekt, respektive ett adverbiellt: Fågeln sjunger vackert, där vackert är adverbial.

Karl Ferdinand Becker hade obestridligen lagt grunden till en vidareutveckling av satsläran, och genom honom och hans efterföljare kom den att integreras i skolgrammatiken och spridas internationellt, även till Sverige.

”Det logiska omdömet” som modell för språkliga kategorier utökades med lån från ontologin. Därifrån hämtades termerna substans, accidens, attribut och objekt. Substansen var materien, ämnet – det oföränderliga – och accidenserna var materiens tillfälliga egenskaper – det föränderliga.

Och även dessa termer anpassades efter hand till grammatiken. Redan hos Priscian fick till exempel det latinska substantia, ’substans’, låna namn till kategorin substantiv – eller nomen substantivum. Nomen adiectivum, å sin sida, utgjorde en av substansens tillfälliga egenskaper – dess accidenser. Begreppet accidens kom sedermera att användas på ordklassernas underkategorier, såsom kasus, tempus, komparation och så vidare.

Kategorierna attribut och objekt refererade ursprungligen till ordens betydelsesida, men efter hand kom de att tillämpas på hur orden såg ut, hur de uttalades eller skrevs.

Termen attribut omfattade då till exempel de adjektiv som användes som bestämning till substantiv: den vackra fågeln, där vackra, ”en tillfällig egenskap”, är attribut till fågeln.

Termen objekt tillämpades från början bara på tyskans ackusativobjekt, alltså den satsdel som utgör det direkta objektet i en sats: Ich sehe den Vogel, ’Jag ser fågeln’ (där den Vogel är ackusativobjekt). I modern svenska markeras inte ackusativobjekt specifikt, förutom i vissa pronomen, som honom och henne: Jag ser henne. I satsen Pojken ser fågeln syns det inte på formen vad som är subjekt och direkt objekt; det ser man bara genom ordens position i satsen.

Efter hand kom termen objekt dock att användas om alla satsdelar som styrs av verbet, alltså också dativobjekt: Das Mädchen gibt dem Jungen ein Buch, ’Flickan ger pojken en bok’ (där dem Jungen är dativobjekt).

Men attribut omfattade från början också det verb i satsen som vi i dag kallar predikat: fågeln sjunger, där sjunger, ”en tillfällig egenskap”, är attribut till fågeln. Genom Becker begränsades användningen av termen attribut till fraser med substantiviskt huvudord, till exempel den gula blomman, där den gula är attribut till huvudordet blomma.

Tillämpningen av den logiska och ontologiska terminologin ledde alltså slutligen till en fundamental insikt: skillnaden mellan ordklass och satsdel, eller, med dagens terminologi, skillnaden mellan kategori och funktion.

Efter Karl Ferdinand Beckers död kom hans lära att starkt ifrågasättas. Föremål för kritiken var dock inte hans grammatiska system i sig, utan den filosofiska överbyggnaden, som överensstämde med tidsandan, men som alltmer började komma ur modet.

Angreppen fläckade Karl Ferdinand Beckers rykte och hans namn föll i glömska, liksom den filosofiska delen av hans lära. En bidragande orsak var också den historiska språkforskningens tilltagande dominans och ointresse för grammatiken som vetenskapligt objekt.

Beckers lära överlevde dock i skolundervisningen. Tillämpningen i skolorna gjorde systemet allmänt använt – även på universitetsnivå.

Under 1900-talet har många försök gjorts att, främst i universitetsundervisningen, ersätta eller starkt förändra skolgrammatiken med olika moderna språkteorier som grund.

De främsta antagonisterna tillhörde en mångfasetterad riktning som kallas strukturalismen. Denna utgick från den schweiziske språkforskaren Ferdinand de Saussures (1857–1913) idéer. Han ville komplettera den historiska språkvetenskapen och även studera språket som system vid en viss tidpunkt. Den traditionella grammatiken beskrev ju också språket som system, men den förkastades ändå som ovetenskaplig av Ferdinand de Saussures sentida efterföljare.

Men även i denna konkurrens har den traditionella skolgrammatiken kunnat hävda sig. En tänkbar orsak till systemets sega överlevnadsförmåga är den ständiga, praktiska konfrontationen med – och anpassningen till – den språkliga verkligheten. Den traditionella grammatiken har utvecklats ”underifrån”, till skillnad från de mer teoretiskt grundade nydaningsförsöken.

Språkbeskrivning är alltid problemfyllt, och frågan är om problematiken har sin rot i grammatiken eller i det ostyriga språket självt. Det är nog det senare som sätter käppar i hjulet för alla försök till sköna, renodlade grammatiska beskrivningar, där alla bitar trillar på plats.

Den traditionella grammatiken laborerar med flera olika språkliga områden samtidigt: den omfattar allt från böjningar (morfologi) och satsbildning (syntax) till betydelse (semantik). Nydaningsförsöken, å sin sida, begränsar sig mestadels till ett enda av dessa områden.

Att använda alla tre områdena samtidigt gör det i själva verket lättare att begränsa antalet ordklasser till en rimlig nivå. Det finns nyare grammatikor, som koncentrerat sig till ett område – och dessa kan redovisa inte mindre än cirka femtio ordklasser. Det normala antalet i traditionell grammatik brukar ligga runt tio.

Regelsystemet i skolgrammatiken är en komponent som, rätt använd, kan ha sin pedagogiska betydelse.

Den främsta orsaken till överlevnaden är nog ändå att söka på annat håll: i terminologin. Här uppstod en konvention, eller en allmänt känd och erkänd relation mellan ord och deras betydelse, mellan term och begrepp. Detta sker naturligt i mänskliga språk, och är en absolut förutsättning för kommunikation. Det är som ett ”språk om språket”, ett metaspråk, som den traditionella grammatiken har sitt största värde.

När man lär sig ett främmande språk är detta metaspråk nödvändigt för att man ska förstå språket ovanför ”papegojnivån”, där man bara härmar det man hör. Med hjälp av terminologin kan man beskriva, diskutera och analysera språkliga företeelser. Och även i sitt modersmål kan man förstå varför vissa uttryck är ”ogrammatiska” – och man har möjlighet att korrigera dem.

Grammatikens ställning i den svenska skolan har under lång tid blivit svagare. Min övertygelse är ändå att detta tvåtusenåriga kulturarv kommer att bestå, och likt humlan flyga vidare. Säkert kan det också fortfarande förbättras. Grammatik och penntuggande behövs inte bara i främmande språk utan även i svenskundervisningen. Det visar den nu pågående, häftiga debatten om de, dem och dom med all önskvärd tydlighet.

Kjell-Åke Forsgren är professor emeritus i tyska med språkvetenskaplig inriktning vid Umeå universitet och professor i Strömstad akademi.