Bild: 
Saga Bergebo

Antirasister tvistar om ordet ras

 
av: Christin Sandberg

Ska man använda ordet ras om människor eller inte? Och vad händer när nya ord som rasifierad dyker upp?

”Det vi inte talar om finns inte. För att synliggöra rasismen i samhället måste vi därför prata om ras.”

Det är ett av de argument som lyfts fram av dem som tycker att vi måste kunna använda ordet ras i svenskan – inte bara när vi talar om djur, utan även när vi talar om människor.

Ras var ett ord som man hörde mycket sällan i Sverige efter världskrigen och fram till för några år sedan, säger historikern och författaren Maja Hagerman, som förra året utkom med boken Käraste Herman: Rasbiologen Herman Lundborgs gåta.

– Det talades om häst- och hundraser, men när det gäller människor var det mest i ytterst obskyra miljöer längst ut på högerkanten som ordet ras användes.

Inom naturvetenskapen är man dessutom överens om att det inte finns några människoraser.

– Nej, det finns inga raser, och det är inte uttryck för en åsikt, utan det är biologisk kunskap som finns i dag, om hur mänsklig variation ser ut, säger Maja Hagerman.

Hon beskriver det som att ordet ras i dag kommer smygande från flera håll, dels från den yttersta högern, där man förvaltar en hundra år gammal världsbild, dels från delar av den akademiska vänstern, främst inom sociologin, som enligt amerikansk förlaga vill använda ordet ras för att belysa segregation och skapa en nationell rättvisedebatt.

Och Maja Hagerman tycker att det är en oroande utveckling.

– Ordet ras för med sig så otroligt mycket arv, och om man använder det kommer man inte att kunna värja sig från allt det andra som slumrar under ytan och som det ordet väcker, säger hon.

Som Maja Hagerman har noterat, finns det alltså vissa grupper, både akademiker och aktivister, som förespråkar användningen av ordet ras. Dessa menar att ordet har glidit i betydelse; ras betecknar inte längre biologiska egenskaper, utan är kopplat till sociologi. Det handlar om att människor behandlas olika beroende på vilket utseende de har, och om hur andra tillskriver dem egenskaper. Således tycker dessa akademiker att man kan tala om att människor tillhör olika raser, till exempel den vita rasen eller den icke-vita rasen. Det som i förlängningen leder till diskriminering och strukturell rasism.

Catrin Lundström är docent i sociologi och forskare vid Remeso, Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle, vid Linköpings universitet. Hon är specialiserad inom fältet kritiska vithetsstudier. Hon har under de senaste åren forskat om vita svenska kvinnors migration, både till och från andra länder.

Catrin Lundström är en av dem som vill att ordet ras används mer, även om människor.

– Om man ska tala om rasism måste man tala om ras. Om vi inte talar om ras ignorerar vi det faktum att människor diskrimineras på grund av vilken hud- och hårfärg de har, säger hon.

Vithet är, enligt henne, en ”privilegierad rasposition”. Vitheten utgör den privilegierade och överordnade positionen inom ett hierarkiskt rassystem, ett slags rasmaktsordning, som kan jämföras med en könsmaktsordning, där maskulinitet är överordnad femininitet.

Catrin Lundström menar att både rasismens och antirasismens historia är beroende av samma vithet, även om denna vithet har stått för olika saker under olika perioder i historien. Men hon tycker att ordet ras ska användas, trots det tunga arv som Maja Hagerman framhåller att ordet för med sig, och trots att det även omfamnas av högerextremister.

– Internationellt använder man motsvarigheter till ordet ras, till exempel race i USA och i andra engelskspråkiga länder, säger Catrin Lundström. Detta att ordet ras inte kan användas är en fråga som är specifik för Sverige.

Maja Hagerman invänder mot detta och påtalar att i den tyskspråkiga världen är ordet Rasse lika omöjligt att använda, liksom motsvarande ord på danska och norska.

Efter andra världskriget tog de flesta i Sverige gradvis avstånd från den tidigare rasbiologiska idén om den vita överheten. Från att ha varit världsledande inom rasbiologi övergick landet till att bli ett slags världssamvete för antirasism. Sverige blev av med sin rasistiska historia, utan att bearbeta den, menar Catrin Lundström. Om man är antirasist ska man inte tala om raser.

– Samtidigt blottar ordet ras rasismens kärna. I dag säger många svenskar att de är antirasister – svenskhet och antirasism hänger ihop, till och med Sverigedemokraterna säger att de är antirasister, trots att de är emot invandring.

Ras är alltså problematiskt både för rasister och antirasister, men Catrin Lundström tycker ändå att ordet bör användas mer.

Orden vit och icke-vit tycker hon måste finnas med i diskussionen för att synliggöra de vitas privilegium. I Sverige utgör ras en central position, kopplad till nationell tillhörighet. Det innebär att de som inte är vita utestängs från denna, och det är vad Catrin Lundström ser som den viktigaste skiljelinjen i vårt samhälle.

Men ras är ett ord som inte används så ofta, vilket hon tror handlar om en underliggande rädsla för att behöva förhålla sig till just vita privilegier. Det är själva poängen med att använda ordet ras, att peka på vilka privilegier som följer med vitheten, inte att peka ut vilka som är icke-vita.

Men vad händer när man tar hem ett amerikanskt/anglosaxiskt språk och sätter in det i vårt inhemska sammanhang? funderar Maja Hagerman. Hon menar att det kan passa ibland att tala om vita och icke-vita.

– Men om man ska förstå rasbiologin som fanns i Sverige – och som svenskarna ännu lever med arvet av – så handlade den ju om att peka ut finnar och samer som ”främlingar” och påstå att de var av en annan, hotfull ras, säger hon.

– I stället för att tala om diskriminering på grund av ras, kan man kan till exempel tala om diskriminering på grund av hudfärg eller utseende, föreslår Maja Hagerman.

Edda Manga är idéhistoriker och rasismforskare på Mångkulturellt centrum i Botkyrka, och hon anser att det är rasismen i sig som skapar raser. Rasismen föregår raserna.

– Ingen kan representera sin ras. Det är en absurd tanke. Det finns ingen anledning att tala om ras i fråga om människor, säger hon, och ansluter sig därmed till Maja Hagermans resonemang.

Maria Bylin, som är språkvårdare på Språkrådet, menar att ras mer är ett ord man pratar om än ett ord man använder i ett vanligt samtal eller i en text.

– Det pågår vad vi skulle kalla en metaspråklig diskussion och förhandling om ordet. Det är inte neutralt, och används inte utan att man verkligen tar sats.

Ras är alltså vad man brukar kalla för ett markerat ord – ett ord som syns. Genom att använda det tar man ställning på ett eller annat sätt, oavsett vad man tycker om ordet i sig.

Möjligen är det just ordets synlighet, dess tunga arv – eller vår rädsla för att förhålla oss till våra privilegier – som har lett till att det nyligen har dykt upp ett relaterat ord: rasifierad. Detta kom med i Språktidningens och Språkrådets nyordslista 2015, med definitionen ’person som, på grund av sitt utseende, blir tillskriven en viss rastillhörighet och egenskaper som förknippas med den’.

Maria Bylin säger att ordet rasifierad har blivit förknippat med antirasism. Det används av personer som definierar sig som antirasister, och har därmed en tydlig användargrupp.

Även detta ord är föremål för en hel del metaspråklig diskussion; det pratas mycket om ordet rasifierad. Samtidigt används det mycket oftare som ett vanligt, omarkerat ord än vad ras gör, menar Maria Bylin.

Ordet rasifierad är ett particip, det vill säga ett mellanting mellan ett adjektiv och ett verb. Här är två exempel på hur det kan användas:

Jag var trött på att hela tiden bli rasifierad.

Den som blir rasifierad kan behöva stöd.

– Poängen med att använda ordet rasifierad är ju att det är väldigt verbalt – det betecknar någonting som folk gör: de rasifierar och man blir rasifierad, det vill säga man blir kategoriserad på grund av hur man ser ut, förklarar Maria Bylin.

Men det finns också en mer adjektivisk användning och tolkning:

Jag såg en rasifierad person resa sig och gå ut.

Maria Bylin menar att detta gör att det uppstår en betydelseglidning och en ideologisk spänning i ordet.

– Vissa tycker att rasifierad är ett bättre ord än ras, för att undvika att förhålla sig till en norm, vilket man gör om man säger icke-vit, säger Catrin Lundström.

Hon använder själv rasifierad mer på ”makronivå” än som beteckning på enskilda personer, till exempel den rasifierade arbetsmarknaden; rasifiering av olika yrken; hushållsarbete är rasifierat.

– Problemet med begreppet rasifierad tycker jag är att det framstår som att vita inte är rasifierade, och det tror jag att man måste inse att de är. Man måste förstå att sydeuropéer som är vita i sina länder inte är vita i Nordeuropa, menar Catrin Lundström.

Men är inte ordet rasifierad svårt och krånglar till det?

– Jo, men så är det också med många andra nyord och ord som används i nya sammanhang. Ord som rasifierad fungerar också sociologiskt. Sådana ord är ju skapade av ideologiska skäl och de vill påverka hur man tänker, säger Maria Bylin.

På ett sätt blir det problematiskt, menar hon, för när man använder ordet så visar man att man tillhör en viss grupp som har vissa åsikter. I det här fallet antirasistiska. Och det finns folk som inte hänger med, eller som inte ens vill hänga med, för att de tycker att det låter så ungdomligt och ”poppigt”. Dessa hamnar utanför gruppen, och tillskrivs därför automatiskt motsatt åsikt. Det blir ett slags ”vi och de”-tänkande – något som antirasister annars brukar säga sig vara emot.

– Människor som både är svenskar och ”icke-svenskar”, och som kan välja att bejaka den ena eller den andra positionen, börjar nu göra sig hörda, säger Edda Manga.

Dessa grupper talar i stället om rasifiering. Detta substantiv uttrycker en föränderlig process, till skillnad från participet rasifierad, som innebär något statiskt, precis som ordet ras.

I samband med antirasistisk organisering använder dessa grupper ändå uttrycket rasifierad för att ringa in en politisk aktör, som definieras av egenskapen att vara just rasifierad.

Detta ser Edda Manga, precis som Maria Bylin, som riskabelt.

– Om man säger att någon är rasifierad, finns det risk att man sätter i gång det rasistiska tänkandet i stället för att utplåna det. Och det måste till varje pris undvikas, säger Edda Manga.

Christin Sandberg är frilansjournalist och bosatt i Italien.

Rasifiering

Rasifiering är en term som används för att understryka att uppfattningen om människor som tillhörande olika raser är en konstruktion snarare än ett biologiskt faktum. Termen används främst inom samhällsvetenskaplig forskning. En rasifierad person är en individ som av omgivningen tillskrivs rastillhörighet. Utifrån sådana konstruerade föreställningar ser man andra människors bakgrund eller ursprung som närmast nedärvda biologiska egenskaper.

Källa: Nationalencyklopedin

Intersektionalitet

Intersektionalitet är ett samhällsvetenskapligt begrepp som syftar till att synliggöra specifika situationer av förtryck som skapas i skärningspunkter för maktrelationer, baserade på ras, kön och klass.

Källa: Nationalencyklopedin

Publicerad i nummer: 
Januari 2017