Här var det mångfald!

Sverige har aldrig någonsin varit helt enspråkigt. Vid tiden för det moderna Sveriges uppkomst, alltså på 1500-talet, utgjorde talare av svenska förmodligen bara hälften av rikets befolkning. Under stormaktstiden (1611–1718) representerade de finsktalande ungefär en tredjedel, och beroende på krigslyckan kom då också språk som lettiska och lågtyska att bli stora minoritetsspråk inom rikets gränser.

Ändå har den språkliga mångfalden varierat rejält genom århundradena. Den absoluta höjdpunkten i språklig pluralism nåddes samtidigt som det svenska stormaktsväldet nådde sin topp, runt 1660.

Sverige förlorade så småningom inte bara sina stormaktstida erövringar, utan även Finland, något som fick drastiska språkliga konsekvenser på båda sidor av Östersjön.

I öster förvandlades de svensktalande i Finland till en minoritet, som än i dag minskar i andel. Men i den kvarvarande rikshalvan, det vill säga det som vi i dag känner som Sverige, ledde de nya politiska förhållandena också till att landet blev mer enspråkigt än någonsin.

Sverige har sannolikt aldrig varit mer enspråkigt vare sig före eller efter det dryga sekel som förlöpte mellan förlusten av Finland 1809 och andra världskrigets utbrott. Andelen som talade svenska torde under denna period ha utgjort bortemot 98 procent av befolkningen.

Krigsslutet 1945 innebar emellertid också slutet för det etniskt och språkligt relativt homogena Sverige. Politiskt lugn och ekonomisk tillväxt ledde till att människor aktivt började söka sig till det tidigare utvandrarlandet, och för första gången sedan 1809 kom modersmålstalare av svenska att utgöra mindre än 90 procent av landets befolkning.

De språk som genom krigserövringar kom att talas på svensk mark har alltså i modern tid ersatts av invandrarspråk som spanska och arabiska.

Gamla tiders upplagor av Statistisk årsbok ger ett visst perspektiv på efterkrigstidens förändringar. År 1930 bodde i landet 4 isländska medborgare, 4 brasilianare, 7 spanjorer, 1 indier och 3 sydafrikaner. Bara från dessa länder, då representerade av 19 personer, fanns 39 226 invandrare 2011.

År 1940 fanns enligt Statistisk årsbok 17 878 utländska medborgare med vistelsetillstånd i Sverige. År 2013 var antalet folkbokförda utländska medborgare nästan 40 gånger så stort: 694 632.

Religionstillhörighet bokfördes i 1930 års folkräkning, och för hela landet uppgavs finnas exakt 15 muslimer – eller rättare sagt ”muhammedaner med flera”. Numera kartläggs inte religiös tillhörighet, men antalet människor i Sverige som åtminstone har en kulturell muslimsk bakgrund brukar anges till flera hundratusental.

Mellan förlusten av Finland och andra världskriget blev alltså Sverige, statistiskt sett, mer svenskspråkigt. Denna epok sammanfaller med nationalstatens popularitetsmässiga höjdpunkt, då många länder, med mer eller mindre auktoritära metoder, försökte åstadkomma etnisk och språklig homogenitet inom sina gränser.

Startpunkten för den europeiska nationalstaten brukar förläggas till år 1815. Då avslutades Wienkongressen, en internationell konferens med syfte att nyordna Europa efter Napoleonkrigens omvälvningar.

Inom en nationalstat förväntade sig alltså statsmakten att alla statens invånare skulle tala ett och samma språk. Kanske kan ursprunget till denna tanke återfinnas i franska revolutionens förnuftstänkande. Bakgrunden är intressant, såtillvida att vi numera betraktar skyddandet av utsatta minoritetsspråk som en yttring av civilisation och tolerans. Frankrikes revolutionärer tänkte sig dock att ett enande kring ett gemensamt språk skulle främja demokratin; endast om hela Republikens befolkning hade ett gemensamt språk kunde de delta i den demokratiska processen.

Också i dagens politiska debatt är det vanligt att framhäva behärskandet av ett gemensamt språk som en förutsättning för en fungerande demokrati, men numera är det få som öppet hävdar att detta kräver att minoritetsspråken elimineras, något som man under franska revolutionen uttryckligen eftersträvade.

Sverige var under denna sin mest enspråkiga tid, cirka 1809 till 1939, ännu ett utvandrarland. De enda inhemska språkliga minoriteterna utgjordes framför allt av samer och finnar. Statsmakten hade sedan lång tid haft en pragmatisk inställning till minoriteternas språk: det viktiga var att göra sig förstådd. Och det var länge en självklarhet att myndighetspersoner med tjänstgöring i samisk- eller finsktalande områden skulle behärska dessa språk. Om minoriteterna sedan talade svenska eller något annat språk sinsemellan var i princip ointressant, så länge de var lojala lutheraner och skattebetalare. Ännu när den allmänna folkskolan infördes 1842 sågs det naturligt att använda finska och samiska i de trakter där dessa språk talades allmänt.

Men under senare delen av 1800-talet blev idealet alltså att nationalstaterna skulle göras enspråkiga. Sverige ville inte vara sämre än andra länder, och staten gjorde onekligen sitt bästa för att få alla invånare i landet att tala enbart svenska.

Den första måltavlan för försvenskningspolitiken blev talare av språk vilkas existens de flesta svenskar i dag knappt känner till. De lokala målen skulle förvandlas till svenska. Folkskola och statskyrka bidrog till att sakta men säkert föra de nordgermanska (det vill säga skandinaviska) målen inom Sveriges gränser in i den standardsvenska fållan. I dag finns endast spridda fragment kvar av den mångfald som en gång inrymdes i Sveriges nordgermanska språkformer. I åtskilliga delar av landet lever visserligen dialekterna kvar såtillvida att de avslöjar något om talarens geografiska ursprung. Men de är sällan eller aldrig riktigt svårbegripliga för svensktalande från andra landsändar.

Historiskt sett har det i världen – och så även i svenska trakter – funnits rätt måttliga samband mellan nationsgränser och språkgränser. Men just genom nationalstatens uppkomst har språklandskapet i allt högre grad kommit att anpassa sig till de riksgränser som upprättats genom politik och krig.

I beskrivningar av försvenskningen av de forna danska landskapen i Götaland är det i första hand det skrivna språket som har studerats. Vi vet ganska lite om hur allmogen egentligen talade, men vi kan vara tämligen säkra på att det knappast skedde något direkt språkbyte i de breda folklagren från danska till svenska. Snarare kom dialekterna sakta men säkert att ta upp fler och fler svenska element, på bekostnad av likheterna med danskan. Det skrivna kanslispråket må ha bytts ut rent konkret, medan allmogens talspråk genomgick en utdragen anpassningsprocess till standardsvenska.

Även i västra Sverige trängde svenskan fram. Dialekterna i Härjedalen och norra Dalarna har traditionellt betraktats som norska mål, medan större delen av dagens befolkning förmodligen spontant talar något som mer liknar språket i Stockholm än det i Oslo eller ens i närliggande norska bygder. Även här torde det handla om en gradvis omstöpning enligt samma modell som i exempelvis Skåne. Några direkt språkliga gränser mellan ”svenska” och ”norska” fanns sannolikt inte vid den tid då landskapen ifråga bytte nationalitet 1645.

En annan västlig expansion innebar dock ett konkret språkbyte. Efter 1809 fanns i Sverige, förutom samer och tornedalingar, ytterligare en grupp: de så kallade skogsfinnarna. Dessa hade flyttat från Savolax och andra delar av det inre av Finland under 1600-talet för att bedriva svedjebruk i dittills obebyggda svenska skogstrakter. På många håll assimilerades den skogsfinska befolkningen ganska snabbt, medan mer koncentrerade eller mer avlägset belägna finnbygder behöll sitt finska språk längre. I exempelvis trakten av Svärdsjö i Dalarna dog förmodligen finskan ut runt 1900. Längst höll den ut i norra Värmland, där det vid 1800-talets början rapporterades 12 000 finsktalande, vilket motsvarade nästan en tiondel av länets befolkning. På 1880-talet bestod språkgruppen av 3 000 talare, för att vid påföljande sekelskifte ha krympt till något hundratal. De finsktalande minskade därefter stadigt, och de allra sista talarna dog i slutet av 1900-talet.

Det svenska språket genomgick också en rejäl utvidgning i nordlig riktning från stormaktstiden fram till våra dagar. Kulmen av denna expansion utgjordes av kolonisationen av Lappland.

Det svenska språket i övre Norrland hade fram till medeltiden varit begränsat till kustområdena, och åtminstone i organiserad form nådde den fasta bebyggelsen inte längre än till Bygdeå, strax norr om Umeå. Sakta men säkert expanderade dock jordbrukarbefolkningen norrut in i Norrbotten. Mot slutet av medeltiden kom svenskan då att möta finskan, som under samma period brett ut sig på andra sidan Bottenviken.

Den språkgräns som härvid uppstod mellan Kalix och Haparanda kommenterades 1732 av ingen mindre än Carl von Linné. I Linnés Lapplandsresa finns de ofta citerade orden ”När jag miste Sangis, miste jag mitt modersmål; i Seivis var pura finnar, dem jag ej förstod”. På samma ställe, mellan orterna Sangis och Säivis (ganska väl motsvarande den nuvarande kommungränsen mellan Haparanda och Kalix), blev gränsen mellan svenska och finska kvar in i modern tid.

Under sent 1600-tal påbörjades en medveten kolonisering av Lappmarkerna. Det så kallade Lappmarksplakatet från 1673 var tänkt att uppmuntra svenska och finska bönders uppodling av Lappland. Staten hoppades att detta skulle motverka spannmålsbristen i riket, och dessutom underlätta utnyttjandet av mineraltillgångarna. Man tänkte sig också att fast bosättning i Lappmarken kunde utgöra en markering mot Danmark och Ryssland i ett område där de politiska gränserna var oklara. Slutligen skulle naturligtvis en ökad befolkning medföra ett större skatteunderlag.

Lappmarksplakatet innebar i första hand att nybyggare skulle få 15 års skattefrihet samt slippa militärtjänst, men villkoren ansågs lite oklara, och i kombination med svagt befolkningstryck längs kusten lockades få inåt land. År 1749 tillkom därför Lappmarksreglementet, som trots att det mest inskärpte tidigare bestämmelser satte ordentlig fart på kolonisationen.

Nybyggarna i Lappland var inte enbart svenskar utan såväl finnar som samer var också synnerligen väl representerade, och det förekom även ett litet inslag av norrmän. Hur den språkliga försvenskningen av dessa grupper gick till är i stort sett odokumenterat. Till och med sporadiska omnämnanden av bruket av finska är mycket ovanliga. I allmänhet var dock såväl finnar som samer helt försvenskade i och med den tredje nybyggargenerationen.

Utanför det tornedalska området kom slaget i första hand att stå mellan svenska och samiska, där svenskans främsta vapen naturligtvis var dess status, kombinerat med dess talares högre folkökningstakt.

Ett intressant särfall utgörs av malm-boomen kring sekelskiftet 1900. Den ledde till att orterna Gällivare och Kiruna byggdes upp i stort sett från noll. I Gällivare församling växte befolkningen mellan 1890 och 1905 från drygt 4  000 till nästan 15 000, och ungefär samma tillväxt ägde rum i nuvarande Kiruna med omnejd.

Inflyttningen skedde främst från Norrbotten och övriga Norrland, men även från det traditionellt gruvtäta Bergslagen, och gruvstäderna med omgivningar förvandlades snabbt till ett svenskdominerat område. Bara under 1800-talets två sista årtionden ökade andelen svensktalande i nuvarande Gällivare kommun mer än tiofalt, och deras andel steg från mindre än en fjärdedel till mer än tre fjärdedelar. I det som i dag ungefärligen motsvarar Kiruna kommun räknades 1880 bara tre dussin svensktalande, det vill säga ungefär en procent av befolkningen. Blott tre decennier senare hade deras antal ökat till nästan 8 000, och deras andel till över 60 procent.

Under 1970-talet hade utvecklingen mot ett allt svenskare Sverige vänt. Efterkrigstidens invandring kom att märkas i samhället, och ett visst intresse för den nya språksituationen började göra sig gällande.

Det tros finnas ett par hundra språk i Sverige i dag, men ingen vet säkert – eftersom det inte existerar någon svensk språkstatistik. Ingen har med andra ord någon större aning om vilka språk som i dag utgör modersmål för Sveriges befolkning.

Det är förstås rimligt att anta att de allra flesta som bor i landet är modersmålstalare av svenska, men hur många är egentligen uppvuxna med ett annat förstaspråk? En fråga om detta ingår i de flesta länders folkräkning, men inte i Sveriges.

Omkring 15 procent av Sveriges befolkning är numera född utomlands, vilket är ungefär samma andel som i USA, som ofta betraktas som det kanske mest klassiska invandrarlandet.

En tydlig illustration av den ökade språkliga mångfalden är andelen grundskoleelever som i Skolverkets statistik rapporteras ha ett annat hemspråk än svenska. Sedan Skolverket 1978 började kartlägga skolbarnens hemspråk har andelen uppvuxna i annat än (hel)svensk språkmiljö ökat från under 8 procent till över 20 procent.

I två svenska kommuner – Södertälje och Botkyrka – utgör denna grupp långt över hälften av elevkåren. I ytterligare elva kommuner – samtliga belägna i de tre storstadsregionerna – är de numera mer än en tredjedel.

Även om de flesta invandrare har bosatt sig i storstäderna och deras kranskommuner, har invandringen förändrat språklandskapet även på åtskilliga mindre orter. Under de senaste två decennierna har exempelvis Bjurholm och Sorsele utvecklats från att vara praktiskt taget enspråkigt svenska kommuner till att ha nästan 10 respektive över 20 procent med andra modersmål än svenska bland grundskoleeleverna.

Faktum är att under de senaste 700 åren har ett Sverige med 95 procent eller fler modersmålstalare av svenska utgjort en kort historisk parentes – och allt tyder på att andelen kommer att fortsätta minska. Vi bör dock komma ihåg att Sverige fortfarande är mer språkligt homogent än de flesta länder i världen, och dessutom mer enspråkigt än det var före 1809.

Mikael Parkvall är lingvist vid Stockholms universitet.