Bild: 
Johan Bergling

Västerbotten

Rätt markörer ger närhet och inlevelse

Västerbotten har slagit till igen. Till de Augustnominerade böckerna i höstas hörde Stina Stoors novellsamling Bli som folk. Med den kan hon räknas till författare som sedan 1940-talet skrivit om vanligt folk och existentiella frågor i Västerbotten: Thorsten Jonsson, Sara Lidman, P.O. Enquist, Torgny Lindgren.

Alla utnyttjar dialekt. Västerbottniska av olika slag – Norsjömål, Skelleftemål och annat – blandas med standardsvenska, som kan vara mer eller mindre regionalt färgad, Bibelsvenska (hos Lidman, Lindgren och Enquist) eller andra språkformer. Blandningen blir ett verktyg för att karakterisera personer, skifta perspektiv och markera distans eller närhet.

Ingen skriver på ren dialekt. Det skulle bli obegripligt. Språkvetaren Karl-Hampus Dahlstedt bad i slutet av 1950-talet Sara Lidman högläsa ett stycke ur romanen Tjärdalen (1953). Så här lät det:

”Wäm skull rett deill kalven därhan legg oppa sne einni komagan a eint kan kåmma se ut åm int n Petrus voor. Wäm skull hava mod a förstann a prata ve däm såm ska deill a dö åm int n Petrus.”

Så här står det i boken: ”Vem skull’ rätta till kalven där han ligg’ på sned i komagan å int kan komma sej ut om int n’Petrus vore. Vem skull hava mod å förstånd att prata med dem som ska till att dö om int n’Petrus.” Det räcker mer än väl för att göra exotiskt intryck på sörlänningar.

En författare som vill skriva dialekt ställs inför två frågor: Vilka språkdrag ska jag återge? När ska jag använda dem?

En dialekt har säregenheter i uttal, ordval, ordböjning och grammatik. I västerbottniskan finns exempelvis särskilt uttal av v, som liknar engelskt w, förlängt uttal av långa vokal, voor, taa, och diftonger, deill. Typiskt för ordböjningen är att många tvåstaviga ord, främst verb, förlorar ändelser, som i skull, legg, voor men också int. Ordförrådet rymmer naturligtvis många dialektord: fjås, ’dumbom’, fuset, ’lagården’, och halvköling, ’ung pojke’, för att ta några Sara Lidman-ord. Men mer karakteristiskt är nog de många sammansättningarna med adjektiv och substantiv; sistgången och närmastgrannar är Torgny Lindgren-exempel. Likaså finns typiska småord: he eller i stället för det, och dem också som subjektsform.

Grammatiken avviker tydligast från standardsvenska i ordgrupper med substantiv som huvudord. Bestämd artikel förekommer framför namn: n’Petrus, a’Sara. Bestämd slutartikel används oftare: ”det var riktigt söndagsfriden”, ”i Burvalls köket” (Torgny Lindgren). Adjektivet kan ta slutartikel: en stor’n bil. Ägandeförhållanden uttrycks på annat sätt: huset mitt, huset Pers.

När ska man skriva så? Uppsalaprofessorn Mats Thelander har analyserat Stina Stoors novell Ojura. Han visar att i dialogen återges dialekten nästan bara på ljud- och böjningsplanet, inte i ordval och grammatik. I de berättande avsnitten gör Stina Stoor nästan tvärtom: ord och konstruktioner kan vara dialektala, aldrig uttal (det vill säga stavning) och böjning.

Mats Thelander jämför med Sara Lidman, som utnyttjar hela registret i både dialog och berättelse, och Torgny Lindgren, som oftast begränsar sig till vissa säregenheter i ordval och grammatik, oavsett om han skriver dialog eller berättelse. Stoors teknik kan illustreras med några meningar ur en annan novell: Älskaren. Jag överlämnar analysen till läsaren: ”För int var hon nåt utöver. Men just a Gun hade blivit som blyg just när en Arnt såg på na. Hade rödnat om rundkinderna sina …”

Man kan tillägga att pionjären, den hårdkokte Thorsten Jonsson, skiljer noga på dialog och relation i sina 1940-talsnoveller. Standardsvenska i berättelsen, men hela dialektuppsättningen i dialogen: ”– Joo, hä jer söm hä jer hä. – Ja, hanna jer töcke söm du int fatta och begrip.”

P.O. Enquist står för motsatsen. Han strör in relativt sällsynta dialektmarkörer från grammatik eller ordförråd i dialog och berättelse: ”Han trugade lite med vänligrösten.”

Västerbottniskan har skapat sig en säker position i svenskt litteraturspråk, märkligt nog starkare än till exempel skånska (men läs Fredrik Ekelund!) eller nutida stockholmska (men läs Jonas Hassen Khemiri!). I grunden gör dock Västerbottensförfattare detsamma som alla andra författare som vill skapa närhet och inlevelse: placerar ett urval språkmarkörer på lämpligt ställe.

Och så gör vi allihop när vi talar. Vi blandar olika register i en salig men effektiv röra: det mycket vardagliga, det dialektala, det formella, vändningarna från litteratur eller låttexter. Det autentiska språket är inte rent, vare sig i litteraturen eller livet.

Fotnot: Mats Thelanders analys av Stina Stoors novell finns i boken Det skönlitterära språket (Morfem, 2015).

Olle Josephson är professor i nordiska språk.

Publicerad i nummer: 
2/2016