Tomten – från rys till mys

Tomtegubbe, tomtenisse, tomtebisse. Eller tomte, nisse, bisse. Tomten har haft många namn och funktioner. Låt oss först bena ut skillnaden mellan en gårdstomte och en jultomte. Gårdstomten är ett väsen i svensk folktro med motsvarigheter i flera andra kulturer. Jultomten är en senare varelse, skapad under 1800- och 1900-talen, som delar ut presenter vid jul. Även denna tomte har motsvarigheter i andra delar av världen.

När den heliga Birgitta talade om tomtar i sina uppenbarelser på 1300-talet kallade hon dem tomtagudar. I den latinska översättningen blev de penater, det vill säga husgudar i antikens Rom, beskyddare av hemmet och dess förråd.

Birgittas utsaga är det äldsta skriftliga belägget för tomtetro i Sverige. Enligt henne blidkades tomtagudarna med matoffer. I gengäld skänkte de gården rikedom. Föreställningen höll i sig till långt in på 1900-talet.

Den heliga Birgittas ordval avslöjar vad det är för en figur: en gudom knuten till tomtmarken. Hon är annars fåordig och ger inte besked om hur varelsen såg ut eller var han bodde. Sådana uppgifter kommer senare. Olaus Magnus menar på 1500-talet att tomtarna, det vill säga andar och demoner, håller till i stall och uthus. De grå kläderna och den röda mössan introduceras på 1800-talet.

När vi säger tomten använder vi alltså en kortform av ett längre namn. Tomtagudarna blev med tiden utkonkurrerade av tomtegubbarna. Dialektalt förekom också tomtenissar, tomtebissar, tomtebesar och tomtkarlar. Dessa former är rikligt belagda från 1800-talet och framåt, men ett ord som tomtebisse förekom redan på 1600-talet. Uttrycken syftar på samma sak: en mansperson knuten till tomten. Orden gubbe, nisse, bisse (bese) och karl avser en manlig individ.

Dessa namn kom att spilla över på arbetsamma eller självsvåldiga personer i största allmänhet. När Viktor Rydberg och Jonas Philipsson började ge ut tidskriften Tomtebissen år 1857 var de inne på denna linje. Deras bisse hade sin motsvarighet i figuren Punch, som var med i den samtida brittiska tidskriften Punch eller The London Charivari. I Sverige fanns även tidskriften Söndags-Nisse, i Danmark Folkets Nisse. De politiska satirtidningarna tog till tomtesymboler för att varelserna sågs som envetna, flitiga och omutliga. Med nissar i hasorna sov maktens män oroligt.

Nissarnas flit gjorde att ordet dök upp i vitt skilda branscher. Från och med början av 1900-talets kunde serveringspersonal kallas nissar och nissor, som ett tecken på hur deras arbete tedde sig.

Även om den gudomlighet som den heliga Birgitta nämner ersattes av en mer vardaglig mansperson, betydde det inte att han blev ofarlig. Visserligen kunde han skänka gården rikedom, fyllda lador och feta djur, men om man förargade honom kunde han få allt att förtvina. Redan Birgitta ansåg att tomtarna hörde djävulen till. På 1600-talet förekom rättegångar mot folk som hade tomtar. Mest känd är historien om Erik Finne, som ställdes inför rätta i Linköping år 1639. Han hade ”försmädat Gudz Nampn med döpellsens missbruuk, och dyrkat affguden” genom att skänka liv åt en tomtegubbe i trä. Tre torsdagar hade han tagit sitt beläte till en korsväg för att få liv i varelsen. Han hade döpt den i treenighetens namn och gett den namnet ”tomptegubbe”. Enligt Erik hade besvärjelserna varit lyckosamma. Hur det gick för honom är okänt, men om han blev dömd kan dödsstraff ha varit aktuellt.

Tomtarna var dragväsen. Erik Finnes tomte skulle ge honom vinster. Tomtegubbens funktion påminde om häxornas bäror eller mjölkharar, som skickades ut på uppdrag av sin ägare för att stjäla mjölk och annat och bära det till sin husbonde. Ordet bära, eller bjära, kommer av verbet bära. Skillnaden mellan tomtar och andra dragväsen är att tomtarna agerade självständigt. Uppfattningen var seglivad. Esaias Ödberg, en torpare i norra Sverige, intervjuades i början av 1900-talet om tomtar:

”De har sagt, att man kan skaffa sig tomten på detta sätt. Man tar skjortan av ett manligt lik, stoppar upp den med varjehanda, så att det blir en stor docka med både huvud, armar och ben. Den bär man tre torsdagskvällar å rad ’ansjönsch’ [motsols] omkring i kyrkan − tre gånger varje natt, varpå man svär bort sin själ åt den onde. Tomten är bara en ond ande. Den ser visserligen ut som en människa, men den lämnar icke några spår efter sig ens i nyfallen snö. Den drar ägodelar åt sin husbonde, men efter döden hör denne fan till.”

(Ur Murbergets folkminnessamling, uppteckning nummer LMV-A2012)

Hur blev denna varelse, som tar ägaren till helvetet, en gemytlig skäggig farbror som barn hoppas få besök av på julafton? Svaret är att de båda tomtarna delar namn, men inte mycket annat. Jultomten är inte en direkt utveckling av gårdstomten. Den rödklädde julklappsutdelaren har inspirerats av äldre kolleger, som julbocken. Han har också lånat drag från sin amerikanska kusin, Santa Claus, som skapades under 1800-talet och som blev alltmer populär under 1900-talet, ungefär samtidigt som jultomten. Santa Claus förhållande till biskopshelgonet Sankt Nikolaus är likartat. Namnet är lånat, men varelserna skiljer sig i övrigt mycket från varandra.

Att många ser ett samband mellan gårdstomten och jultomten beror på författaren Viktor Rydberg och konstnären Jenny Nyström. Deras tomtar intar en position mellan gårdstomten, som i deras händer förlorar mycket av det onda, och den moderna jultomten. Rydbergs båda verk Lille Viggs äventyr på julafton (1871) och Tomten (1881) spelade stor roll för att förena gårdstomten med julen. Nyströms illustrationer i jultidningar, på bonader och kort verkade för samma sak.

I slutet av 1800-talet drabbades även övriga Europa av tomtefeber, och trädgårdstomtar blev högsta mode. De europeiska trädgårdstomtarna såg ut som de jultomtar som Jenny Nyström och andra konstnärer började måla. Kombinationen av gårdstomtearvet, tomtevurmen i största allmänhet, Santa Claus och den långa traditionen av utklädda julklappsutdelare banade väg för den svenska jultomten, som var snäll och barnvänlig och därmed passade in i det borgerliga julfirande som tog form under denna period.

Katarina Harrison Lindbergh är författare och föreläsare.